Har Wada blivit en självgod och kritikkänslig besserwisser?

Inom kort kan Sverige för första gången ha en kvinna som statsminister.
Annie Lööf, 35.
Skulle det bli så blir hon “chef” för ett helt land. Men till posten som ordförande i Wada skulle hon inte vara aktuell.
I alla fall om förslaget på en åldersgräns på 45 år går igenom.

Förslaget är givetvis befängt och måste tolkas som ett utslag av mäns rädsla för en ung, stark och kompetent kvinna vid namn Linda Helleland.
Norskan är vicepresident i Wada, och aktuell för posten som ny ordförande i den världsomspännande anti dopnings-organisationen.
Går förslaget igenom diskvalificeras hon dock, eftersom hon är 41.

Att en ordförande skulle vara oförmögen att styra en organisation vid en ålder yngre än 45 är bara trams. Och den enda omyndigförklaring som kan vara aktuell i sammanhanget är av den som lagt fram förslaget.
Det finns länder och organisationer med långt större makt och ekonomi än Wada, som klarat sig utmärkt med yngre ledare.
Fredrik Reinfeldt var till exempel 41 när han blev statsminister 2006.
Palme var 42. Stoltenberg  41.
För att nämna några på nära håll.

 Linda Hofstad Helleland, 41, vicepresident i Wada och av bedömare en stark kandidat till chefsposten.

Linda Hofstad Helleland, 41, vicepresident i Wada och av bedömare en stark kandidat till chefsposten.

Att maktens korridorer (även) inom idrotten till stor del är en värld skapad av män – för män är ingen nyhet.
Problemet för Wada är att detta förslag kommer samtidigt som andra händelser vilka gör det legitimt att ifrågasätta organisationen.

Mycket av det som Wada gjort, och gör, är såklart bra. Men känslan är att organisationen glider allt längre från att vara den riddare i skinande rustning på jakt efter orättvisor och fusk, den skapades att vara.

Idrottare som engagerar sig för ren och rättvis idrott borde omfamnas av Wada. Istället vittnar de om att de avfärdas och ignoreras. Eller – än värre – hånas.

Fram tonar alltmer en bild av ett Wada som vet bäst och kan bäst och där ingen annan göre sig besvär.
Men det är inte knappast den ordning som bör gälla.

Wadas viktigaste ledord borde vara oberoende och trovärdighet.
Just nu går det att sätta ett frågetecken bakom båda.

Att lyssna på engagerade, aktiva idrottare borde vara en självklarhet. Det är främst för idrottarnas skull, och för att skydda dem, som Wada ens existerar.

Att rösta för att släppa tillbaka Rusada (den ryska antidopnings-organisationen) in i värmen är ett oerhört tveksamt beslut, sett till vad Ryssland (inte) åstadkommit för att komma tillrätta med sina problem.
Det minsta man kan kräva är att ett sådant beslut av Wada kan diskuteras och genomlysas, och framför allt motiveras.

Men när Beckie Scott, före detta OS-mästare i längdskidåkning och ordförande i de aktivas kommitté , opponerade sig mot förslaget att ge Ryssland grönt ljus, hånades hon av andra medlemmar med gester och okvädningsord.

 Kanadensiskan Beckie Scott vann OS-guld i jaktstart 2002. Idag är hin aktiv inom anti dopningsfrågor och är bland annat de aktivas röst i Wada.

Kanadensiskan Beckie Scott vann OS-guld i jaktstart 2002. Idag är hin aktiv inom anti dopningsfrågor och är bland annat de aktivas röst i Wada.

Wada medgav senare att det var en “hetsig ton” på mötet i september med ”många känslor i svang”, men att ledningen lyssnade på de aktivas röst (framförd av Scott) och att dessa synpunkter togs seriöst.
Scott lämnade en del av sina uppdrag i Wada i protest.

Wadas vicepresident ställde sig dock på Scotts sida och sade att bemötandet Scott fick var ”oacceptabelt” och att det var hög tid för Wada att ”visa ledarskap”.
Vicepresidentens namn: Linda Helleland.
Hon som också var emot att ta tillbaka Rysslands in i idrottens samfund.
Hon, som alltså med god marginal är under 45 år.

Finns det goda grunder att släppa in Ryssland i värmen borde det vara enkelt att motivera beslutet. Högre transparens vore eftersträvansvärt.

Nu lämnas fältet istället öppet för spekulationer och konspirationer.
Givetvis är stora starka Ryssland en viktig aktör för Internationella Olympiska Kommittén.
Samma IOK som grundade Wada och som sedan starten har stått för hälften av dess (på tok för skrala) finansiering (den andra halva av Wadas årliga budgetar betalas av medlemsländernas regeringar. Sverige bidrar t ex 2018 med drygt 1,5 miljoner kronor).

Wada är således inte så oberoende som man kanske kan tro. I alla fall inte gentemot IOK.
Och det här är givetvis en fråga som måste kunna lyftas och diskuteras, utan att Wada agerar som en dryg och kritikkänslig besserwisser.

Idrotten behöver en oberoende och fristående kraft, som är modern och lyhörd, och inte styrs av politiska intressen eller andra/egna agendor.

Att det skapas andra forum än i Wadas regi för att diskutera anti dopnings-frågor är inte konstigt.
Som i Vita huset nyligen.
Wada lipade som ett litet barn och kallade konferensen “ensidig”.
Men faktum var att mycket av den kritiken som framkom i Washington känns både nödvändig och relevant.
Hade Wada dikterat villkoren för mötet hade det säkerligen inte varit lika högt till tak.

Det finns mycket att ta tag i för Wada. En del jhar jag skrivit om tidigare - annat kan jag återkomma till. Men att Wada inte ens har 300 miljoner i budget är direkt sorgligt.

2016 var organisationens totala budget 256 miljoner kronor. Det motsvarade nästan på kronan vad Zlatan hade i lön i Manchester United samma år.
Inget ont om Zlatan - han är säkert värd sina pengar. Men det bevisar ju hur ofantligt liten del av idrottens totala ekonomi som går tillbaka för att hålla sporten ren från fusk med dopning.
Här finns ett jättejobb att göra. Och frågan är om IOK verkligen ska vara huvudfinansiär i framtiden.
Men den diskussionen får bli i ett senare inlägg.

Ett leende löv och en höstuppdatering

Hösten är här, min favoritårstid. Medan många går ner i svart brukar jag leva upp. Jag finner energi i färgprakt och fukt.
Energi nog att uppdatera bloggen - och er.

Häromveckan ringde en journalist och undrade vad jag pysslar med nuförtiden. Det blev ingen artikel, tror jag, vilket kanske ska tolkas som att mitt liv är så trist att det inte är värt att berätta om.
Men eftersom han ändå ringde så tänker jag att ni möjligen också funderat på samma sak: vart tog han vägen, han som gjorde direktsänd tv typ dygnet runt i februari?

Faktum är att inte gjort en enda tv-sändning åt min arbetsgivare, Discovery Sport, sedan vinter-OS.
Det är egentligen inget konstigt eller dramatiskt med det. Visserligen är det alltid kul att göra direktsändningar, och jag skulle gärna göra det oftare. Men jag visste mycket väl redan när jag skrev kontrakt med Discovery för några år sedan att det skulle bli såhär i perioder.
Antalet kontrakterade medarbetare är ganska många, och antalet rättigheter är för närvarande begränsat.
Men det har passat mig bra.

Och jag har långt ifrån gått sysslolös.
Inför OS 2020 ska jag spela in en handfull nya dokumentärer, vilket är ett mastodontarbete. Det blir något liknande det vi gjorde inför vinter-OS i Sydkorea i, vilket resulterade i de här åtta OS-programmen.

  Magic Mike.  En bild från ett av de många mötena under förra inspelningen av “Olympiska berättelser”. I Boston träffade vi Mike Eruzione, mannen som avgjorde för USA mot Sovjet i OS-hockeyn 1980, den match som kom att kallas “Miracle on ice”.

Magic Mike. En bild från ett av de många mötena under förra inspelningen av “Olympiska berättelser”. I Boston träffade vi Mike Eruzione, mannen som avgjorde för USA mot Sovjet i OS-hockeyn 1980, den match som kom att kallas “Miracle on ice”.

Just nu ägnar jag en hel del tid åt att försöka styra upp arbetet med de nya programmen.
Det finns en gedigen research att göra, intervjuer och resor ska bokas och sen ska vi ju spela in. Så under 2019 blir det mycket jobb med detta för min del, även om resultatet kommer synas först sommaren 2020.

Men den mesta av min arbetstid just nu lägger jag på att vara moderator/konferencier/föreläsare, samt att jobba med anti dopnings-frågor.

Det senare gör jag på två sätt - dels genom att föreläsa ofta, inte sällan på skolor över hela landet, vilket jag tycker är viktigt. Steroider är ett stort, men sällan uppmärksammat, problem i Sverige i dag, framför allt utanför den organiserade idrotten. Det handlar om unga män som snabbt vill bygga en superkropp för att se bra ut och vinna status. Dopning eller tveksamma kosttillskott blir en quick fix i jakten på idealutseendet,
Experter uppskattar antalet dopningsanvändare i landet till omkring 80 000-100 000 per år. Skrämmande siffror, men föga förvånande med tanke på hur samtidens kroppsideal ser ut.

Vid sidan av föreläsningarna har jag även senaste halvåret jobbat mycket med 100% ren hårdträning. Det är ett projekt som först och främst riktar sig mot gym och träningsanläggningar i Sverige, och erbjuder utbildning och nätverk för att öka kunskap och minska användande och spridning av steroider.

Min formella titel har varit kommunikatör, men i praktiken har jag haft en fri roll på mittfältet. Bland annat har jag gjort den nya hemsidan, startat en podd, jobbat med sociala medier och sett till att projektet börjat jobba med ambassadörer. Responsen har varit bra, vilket varit stimulerande. Det ger mycket tillbaka.

 100% aktivt arbete mot dopning som samhällsproblem. Dopning är ett problem inom idrotten, och det jobbar RF med genom sin antidopnings-avdelning. Men utanför idrotten är bruket av ffa steroider betydligt vanligare, och här tar idrotten inget ansvar. Därför är det viktigt att det finns projekt som 100% ren hårdträning och Arne Ljunqvists antidopnings-stiftelse. Vi märker att vårt arbete gör skillnad.

100% aktivt arbete mot dopning som samhällsproblem. Dopning är ett problem inom idrotten, och det jobbar RF med genom sin antidopnings-avdelning. Men utanför idrotten är bruket av ffa steroider betydligt vanligare, och här tar idrotten inget ansvar. Därför är det viktigt att det finns projekt som 100% ren hårdträning och Arne Ljunqvists antidopnings-stiftelse. Vi märker att vårt arbete gör skillnad.

  Kul jobb.  När jag inte gör tv arbetar jag bland annat som moderator och konferencier. Här intervjuar jag Sveriges bästa mäklare, Niklas Berntzon, på en fest för försäkringsförmedlare nyligen, där temat var framgångsrik försäljning.

Kul jobb. När jag inte gör tv arbetar jag bland annat som moderator och konferencier. Här intervjuar jag Sveriges bästa mäklare, Niklas Berntzon, på en fest för försäkringsförmedlare nyligen, där temat var framgångsrik försäljning.

Det finns lite annat smått och gott att berätta snart, men jag avvaktar med det. Det är torsdag och hösten är bedårande vacker utanför fönstret. Det får helt enkelt bli en promenad, även om det regnar lite lätt.

La förresten upp den här på min Insta häromdagen. Finns mycket symbolik i den bilden, men jag överlåter tolkningen åt er.

Skärmavbild 2018-10-18 kl. 10.07.05.png

Fallet Semenya ställer frågor på sin spets

Sydafrikanskan Caster Semenya, dominant på 800 meter det senaste decenniet, får snart inte längre tävla om hon inte genomgår en medicinsk behandling för att reducera hennes nivå av testosteron. 
Anledningen är en utredning av det Internationella Friidrottsförbundet (IAAF), som landat i slutsatsen att hennes nivå av manligt könshormon är onormalt hög.

Vad som är ”normalt” kan man dock diskutera.
Vad kan vara mer normalt än det sätt en är född på?
Och var går gränsen för hur stor genetisk fördel en idrottare kan ha, innan någon säger stopp?
Uppenbarligen är den gränsen redan nådd, anser IAAF, som nu vill sätta stopp för en av världens bästa löpare.

Caster Semenya är född som kvinna, tävlar som kvinna – och vinner som kvinna. Socialt och kulturellt är hon kvinna.
Men i idrottens värld tillåts hon alltså inte längre vara den hon är - inte om hon ska få fortsätta tävla.

Beslutet om de nya reglerna var väntat, reaktionerna likaså. Många har stormat ut till Semenyas försvar.
”Det hade aldrig hänt med en man”, heter det. "Det skulle aldrig drabba en amerikan".  
”WTF! Ska hon inte få tävla som hon är född?”

  Sydafrikanskan Caster Semenya firar ännu en seger på 800 meter. Den här säsongen kan dock bli hennes sista som dominant löpare, efter att IAAF infört krav på vilka nivåer testosteron kvinnliga idrottare kan ha. 

Sydafrikanskan Caster Semenya firar ännu en seger på 800 meter. Den här säsongen kan dock bli hennes sista som dominant löpare, efter att IAAF infört krav på vilka nivåer testosteron kvinnliga idrottare kan ha. 

Frågan är lika kontroversiell som komplicerad. Många har gett sig in i debatten, som på sina håll tenderat att bli känslobaserad, snarare än grundad på objektiva fakta och expertutlåtanden.
Det är inget konstigt med det.
Ämnet är explosivt.
En av alla frågor som nu ställs är om rätten att få vara den man är, nödvändigtvis måste linjera med rätten att få tävla i elitidrott?

Klart är att Caster Semenya är ett extremfall, men att hon inte är ensam om naturligt höga testostronvärden inom tävlingsidrotten.
Mätningar i samband med VM i friidrott i Korea 2011 och i Moskva 2013, visade att överrepresentationen av kvinnor med onormalt höga naturliga testosteronvärden, så kallad hyperandrogenism, var mycket stor (140 gånger över normalvärdet).
Vidare kom man fram till att fördelen dessa kvinnor hade i prestationsförmåga, jämfört med tävlande med normalvärden, varierade med mellan 1,8-4,5 %.*

Enligt forskaren Joanna Harper (själv fd tävlingslöpare som genomgått behandling för att sänka naturliga testosteronvärden) är kvinnornas 800 meter ett extremfall när det kommer till antalet kvinnor med hyperandrogenism.
Egentligen är det inte så konstigt, menar Harper, då distansen ligger mitt emellan tävlingssträckorna 400-1609 meter (en mile), som enligt forskarna ska vara grenar där hög testosteronhalt visat sig vara extra fördelaktig för kvinnor. 

Men hur IAAF kunnat komma fram till att det är på just dessa sträckor kvinnor ska ha störst fördel tycks mig luddigt. I min värld bör du rimligen ha en stor fördel av hög testosteron-nivå i även i explosiva grenar, som t ex sprint och kast. Men det menar inte IAAF, som därmed skjuter in sig på framför allt kvinnornas 800 meter.

Men om det nu handlar om naturligt höga värden – ska dessa kvinnor då berövas sina möjligheter och rättigheter bara för att de dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet?
Varför ska inte hyperandrogena få tävla, när andra genetiska praktexemplar tillåts prestera?

Caster Semenya vill inget hellre än att tävla och att få vara den hon är; den hon är född som.
Möjligheten att kombinera detta rycks nu, av allt att döma, ifrån henne och ett antal andra utövare efter sommaren när nya regler införs.
Rätt eller fel?

IAAF får nu mycket kritik efter beslutet att införa en övre gräns för (naturligt) manligt könshormon hos kvinnor. Man vill slå vakt om uppdelningen i tävlingsidrott mellan män och kvinnor. 

Idrotten har sitt eget regelverk. Det är till för att skapa rättvisa tävlingar, på lika villkor.
Problemet blir att dra gränsen. Frågorna blir snabbt många, och inte sällan landar de på ett filosofiskt plan.
Vem har rätt att prestera?

Problemet är naturligtvis också konsekvenserna – eftersom det inte handlar om idrottare.
Det handlar om människor. Och om människors identitet och grundläggande rätt att behandlas som den de är och vill vara.
Jag lider verkligen med Caster Semenya.
Det är givetvis svårt att sätta sig in i hennes situation. Hur går hennes tankar?
Jag har aldrig träffat henne. Men jag har träffat en kvinna i samma situation.

***

För ett antal år sedan reste jag till Indien för att träffa en friidrottare vid namn Santhi Soundarajan.
Santhi bodde med sin familj i ett litet skjul med lergolv på den indiska landsbygden utanför staden Pudukottai. Väggarna var tapetserade med tidningspapper. Rinnande vatten saknades.   
Hennes liv var spartanskt.
Hennes historia smärtsam.

2006 sprang Soundarajan in som silvermedaljör på 800 meter i de asiatiska mästerskapen.
För Santhi var det en dröm som slog in. Medaljen var ett glimrande bevis för en framgångssaga; en resa från enkla och fattiga förhållanden till strålkastarljuset.
Samtidigt var det bara ett delmål. OS 2008 skulle bli hennes slutgiltiga genombrott.   

Men strax efter tävlingarna i Doha 2006 tvingades Santhi genomgå ett könstest. Det hade uppkommit vissa oklarheter, som det hette.
Santhi hade inget att dölja och gick efter viss tvekan med på kraven man ställde. Annars skulle hon inte få tävla igen, sade man.

En tid senare ringde en man från det indiska friidrottsförbundet och meddelade att Santhi inte fick tävla mer.
När hon frågade varför blev svaret.
”Enligt vår utredning är du en man.”
Samtalet bröts.

Santhi begrep ingenting. Hon bad sin klubb undersöka saken, men svaret förblev samma kortfattade slutsats.
Förvirrad, förtvivlad, förkrossad. Santhi försökte ta in det ogripbara, men det var omöjligt.
Hon? En man?
Kort efteråt gick Santhi in i en djup depression. Hon försökte ta sitt liv, men överlevde mirakulöst.

 Fotograf Per Frisell och Santhi Soundarajan kollar igenom lite bildmaterial på det regionala idrottscentrat i Pudukottai i södra Indien. Reportaget spelades in för SVT hösten 2009.

Fotograf Per Frisell och Santhi Soundarajan kollar igenom lite bildmaterial på det regionala idrottscentrat i Pudukottai i södra Indien. Reportaget spelades in för SVT hösten 2009.

De kommande åren försökte Soundarajan, så gott hon kunde, slåss för sin rätt att tävla – och för att få vara den hon är.
Men hon hade aldrig Caster Semenyas lyskraft, ekonomiska eller juridiska uppbackning. Hennes fall uppmärksammades inte ens speciellt mycket i Indien och hennes eget nationsförbund ville i stort sett inte veta av ärendet.

På senare år har Santhi Soundarajan fått viss upprättelse. Inte minst genom att det indiska friidrottsförbundet till sist tvingades erkänna att den utredning som gjordes delvis var bristfällig.
Santhi är idag friidrottscoach åt en grupp friidrottare på regional nivå hemma i södra Indien.

***

Hanteringen av fallet Soundarajan är ytterligare ett exempel på hur vanskligt det är att uttala sig tvärsäkert om könstillhörighet.
För vad är det som avgör? Sociala, kulturella eller medicinska faktorer?

Idrotten bygger på att det går att sortera in deltagare i två fack: man och kvinna. 
Men verkligheten ser långt ifrån alltid ut så. Mellan kromosomparen XX och XY ryms mycket som ställer till det för de som tror att det finns någon slags absolut rättvisa för de tävlande.
Intersex eller transsexualitet är begrepp inom detta spann, som nu alltså gäckar idrotten.
Igen.

IAAF har nämligen försökt stoppa hyperandrogena friidrottare tidigare.
Redan efter Caster Semenyas sensationella seger på 800 meter vid VM 2009 startades en utredning för att reda ut huruvida sydafrikanskan skulle ha rätt att tävla mot kvinnor eller inte.

För Semenya måste tiden efter segern i Berlin varit fruktansvärd. Där stod hon, mitt i sitt 18-åriga livs största och häftigaste idrottsögonblick – och den vanligaste frågan hon fick av journalister var ”är du säker på att du verkligen är en kvinna?”.

För IAAF var detta en besvärande situation.
Dålig PR, fel fokus – och dessutom klagade konkurrenterna mer eller mindre öppet över orättvisan. 

Många skyndade även till Semenyas försvar. Då som nu var det mycket känslor i svang.
Vad gör detta med en människa? Till råga på allt en så ung person.
Frågan var lika relevant då som nu, och många bör nog rannsaka sig själva rörande hur de uttryckt sig i fallet. 

Men det fanns också de som redan då, 2009, pekade också på de rent objektiva svårigheterna och orättvisorna. Och lyssnar man på dem är det inte svårt att förstå att IAAF faktiskt agerar och utreder.

Efter Berlin-VM kom IAAF fram till en gräns på 10 nanomol per liter blod. Hade en tävlande kvinna högre testosteronvärden än så, skulle hon erbjudas en behandling för att få ner värdena till en tillåten nivå.

För att sätta det i perspektiv:
Ytterst få kommer upp i dessa extrema värden. Forskning visar att 99% av alla kvinnor ha en testosteronnivå under 3,10 nmol/liter.
Män har i normalfallet ca tio gånger högre testosteronhalt än kvinnor, och gränsvärdet på 10 nmol/l bestämdes utifrån vad som är ett normalt nedre värde för män.*

2014 beslutade således IAAF att kvinnor med ett värde högre än 10 skulle erbjudas hormonbehandling för att sedan få fortsätta tävla, efter att de kommit ner på en ”normal nivå”.

Detta överklagades till idrottens skiljedomstol, CAS, och visade sig inte hålla juridiskt, varför IAAF fick bakläxa och ombads återkomma med stöd i forskning och vetenskap.
Det är det man nu har gjort, och enligt insatta bedömare kommer den (sannolikt) väntande prövningen i CAS hålla denna gång.

Att man kämpat så hårt från IAAF:s sida för att komma fram till ett gränsvärde är begripligt. Traditionen bjuder tävling i två klasser: män och kvinnor, och att denna uppdelning vilar på godtagbara och rättvisa regler och förutsättningar.
Hur ska man kunna motivera en mångårig avstängning av en hormondopad idrottare, när man samtidigt tillåter andra med högre (naturligt) testosteronvärde tävla?

Mot den bakgrunden är frågan angelägen att sortera ut för idrotten.
Det delikata är att svaren är långt ifrån givna.
För vad definerar en man och en kvinna? Och vem kan svara på vad som är normalt?  

Santhi Soundarajan fick inga tydliga svar – när andra pekade på en testosteronnivå, pekade hon på andra saker som bevis för att hon faktiskt är en kvinna. Som det faktum att hon alltid uppfattat sig själv, och uppfattats av andra, som en kvinna.
Och när det kom till hennes idrottsliga prestationer – för att citera henne själv: ”Om vi nu ska mäta orättvisor, varför bara stirra på mätning av testosteron? Det finns många faktorer som gör att vissa blir bättre än andra.”
 
Klart är att en stor mängd testosteron kan ge en stor fördel i vissa idrotter. Så långt är alla överens.
I Sverige och många andra länder diagnostiseras och behandlas hyperandrogenism tidigt. På andra platser sker inte detta, i synnerhet inte om det handlar om personer som kommer från enkla förhållanden med underutvecklad sjukvård.
 
Men oavhängigt idrottarnas bakgrund: idrotten är – och kommer förbli – en tävling i genetik, oavsett om den är mätbar eller inte.

 Lionel Messi, en av världens bästa fotbollsspelare genomgick i unga år ett  hormonbehandlingsprogram, finansierat av hans nuvarande klubb Barcelona. 

Lionel Messi, en av världens bästa fotbollsspelare genomgick i unga år ett  hormonbehandlingsprogram, finansierat av hans nuvarande klubb Barcelona. 

Om Usain Bolt eller Michael Phleps föds med perfekta genuppsättningar för att springa snabbt eller simma som en delfin – vad ska vi mäta då för att påvisa eventuella orättvisor?

Och om man nu inte får tävla med för bra genetik – ska man då tillåtas kompensera för en svagare genetik, för att få möjligheten att prestera på topp?

Lionel Messi är ett spännande exempel. Han föddes med en hormonsjukdom, och genomgick under flera år en hormonell behandling för att nå en normal tillväxtkurva.
Det senaste decenniet har han varit världens bäste fotbollsspelare. Det hade aldrig varit möjligt utan medicinsk hjälp.

Messi hade ett sjukdomstillstånd, botades – och gavs förutsättningar att prestera på en annan nivå.
Soundarajan och Semenya är (enligt egen utsago) friska – men får inte prestera på sin nivå.
Frågan idrotten har att fundera över: är det mer naturligt att behandlas till något, än att födas till det? 

Testosteron-nivåer varierar, hos både män och kvinnor.
Vad är naturligt och normalt? Vem ska ha rätt att prestera?

Även om gränsen för kvinnor sätts till 7 nmol/l så innebär detta en stor fördel jämfört med den som har ett normalvärde.
Ska det vara okej? I så fall - varför drar vi gängen just där? 
Hur vi än vrider och vänder på det kommer någon alltid ha en fördel.

Ju mer vi penetrerar denna gråzon, desto fler blir frågorna.

Vilka rättigheter ska man ha som inter- eller transsexuell idrottare?
Är det en mänsklig rättighet att idrotta?
Är det en rättighet att idrotta på lika villkor?
Hur mäter vi i så fall det?

Idrotten stiftar sina egna lagar och regler. Ibland prövas de civilrättsligt. Det är rimligt. Var det här i slutändan landar återstår att se. 
Men när reglerna inkräktar på den personliga integriteten i så måtto att man uttryckligen ändrar en persons könstillhörighet, så är man ute på väldigt farlig mark.

För Santhi Soundarajan kostade idrottens strävan efter rättvisa henne sånär livet.
Vad de innebär för Caster Semenya och hennes karriär återstår att se.
Men kontentan blir av allt att döma att hon straffas för ett brott hon inte begått.

Om problemet med extrema hyperandrogena idrottare inte är större än att det kommer ner till ett fåtal aktiva i några få grenar, så är det kanske värt att fundera ett varv till kring vad som gör minst skada: att eftersträva en inbillad rättvisa, eller att låta idrotten förbli en tävling i obehandlad genetik?
För återigen: det är i första hand inte idrottare, utan människor det handlar om.  

____________________________________________
*Texten är skriven med faktaunderlag från JCEM Oxford, Centrum för idrottsforskning samt Bermon/Garnier, British Journal of Sports Medicine, 2017


***

NYHET!
Är ni intresserade av dopning och fusk i alla dess former, så ska ni veta att jag och föreläsarkollega Johan Öhman har en alldeles nystartad podd i ämnet. Ni hittar den snart på iTunes, Acast mm, men in väntan på det hittar ni den här.

Olympiska berättelser - för er som vill behålla OS-känslan

Våren närmar sig med stormsteg. Var visst drygt 20 grader någonstans i Halland igår.
Ändå verkar en del vilja klamra sig fast vid vintern. 
Eller snarare - vid Vinter-OS.

Det ramlar nämligen fortfarande in en hel del förfrågningar ifall det fortfarande är möjligt att se den dokumentärserie vi producerade inför vinter-OS.
Det gör mig glad. Trots drygt 160 live-timmar i OS-studion är det våra åtta "Olympiska berättelser" jag är mest stolt över. Vi slet ont under 2017 med att få ihop det, med många resdagar och mycket research och logistik. 

Självklart är det möjligt att se programmen igen. 
Nedan lägger jag upp länkarna till samtliga "Olympiska berättelser". 
Så om ni missat någon, eller vill titta igen: Vassego! Scrolla ner.

 I New York tillsammans med Devon Harris och William Maloney under inspelningen av programmet "Underdogs". Maloney (th) var den som tog initiativet till en jamaicansk bobsatsning mot OS i Calgary 1988.   

I New York tillsammans med Devon Harris och William Maloney under inspelningen av programmet "Underdogs". Maloney (th) var den som tog initiativet till en jamaicansk bobsatsning mot OS i Calgary 1988.   

 Ute Scheiffele, fd östtysk rodelåkare som under OS i Innsbruck hoppade av till Västtyskland. I programmet "OS och politik" berättar vi bland annat hennes historia. 

Ute Scheiffele, fd östtysk rodelåkare som under OS i Innsbruck hoppade av till Västtyskland. I programmet "OS och politik" berättar vi bland annat hennes historia. 

 Trött team. Jag tillsammans med fotograf Haris Mlivic, som plåtade merparten av de intervjuer vi gjorde. Här på en flygplats någonstans i världen i väntan på att få flyga hem till våra familjer. Haris upptäckte Eurobonuskortet under 2017. Hans liv kommer aldrig bli sig likt efter detta. 

Trött team. Jag tillsammans med fotograf Haris Mlivic, som plåtade merparten av de intervjuer vi gjorde. Här på en flygplats någonstans i världen i väntan på att få flyga hem till våra familjer. Haris upptäckte Eurobonuskortet under 2017. Hans liv kommer aldrig bli sig likt efter detta. 


OS OCH POLITIK:
Sport och politik ska inte gå hand i hand, eller? En närmare inblick visar att, oavsett vad idrottens makthavare själva hävdar,  idrott och politik alltid har gått hand i hand. Här en liten exposé över hur idrotten använts som politiskt slagträ genom historien.

KVINNORNA:
När OS i Tokyo inleds 2020 kommer det vara de mest jämställda spelen någonsin. Men vägen dit har varit lång. Vi träffar några huvudpersoner längs vägen mot en mer jämställd idrott.

FUSKARNA:
En närmare titt på idrottens baksida, fusket. Hur har fusket sett ut genom historien, och hur kan det se ut idag. Per Elofsson talar ut om sina fuskande motståndare. Arne Ljungqvist, som bekämpat doping internationellt och nationellt, ger sin bild av problemet.       

UNDERDOGS: 
Alla älskar en underdog. Vi har träffat det jamaicanska boblandslaget och backhopparen Eddie The Eagle, som charmade en hel värld, trots att han var överlägset sämst.

PIONJÄRERNA:
En närmare titt på några av de utövare som bröt barriärer och tog sina idrotter till en helt ny nivå. Här berättas historien om bland andra Jan Boklöv, Bill Koch och holländska damlandslaget i skridsko, som alla tog sina sporter till en ny nivå. 

VÅGHALSARNA:
Att vinna kan ibland vara att pusha gränserna längre än andra någonsin gjort. Vi fascineras av riskerna, av de som vågar. Lindsey Vonn, Lizzie Yarnold och Thomas Holmström står i fokus, och berättar om sin relation till mod och smärta.

DUELLERNA:
En närmare titt på några av vinter-OS mest klassiska dueller: fokus ligger på Anja Pärson vs Janica Kostelic och nationsrivaliteten mellan Sverige och Finland. 

DOMINANTERNA:
Vad är det som gör att vissa idrottare eller lag leder utvecklingen och hamnar på en egen nivå? I programmet möter vi några av idrottens dominanter: Björn Dählie, Lag Anette Norberg m fl. 

Om en podd jag var med i - och en jag (nog) ska starta

Det är mycket jag uppskattar med min tillvaro som icke anställd. Friheten att starta egna projekt (mer om det strax) bara för att det verkar kul, till exempel. 
Men SVT hade också många fördelar och är på flera sätt ett fantastiskt företag. Men jag saknar det inte speciellt mycket.
Det jag saknar är kollegorna.
Och jag saknar framför allt en sak till: att få åka till Georgia och jobba med "The Masters".

Jag var på plats i Augusta sex år i rad och kommenterade tävlingen. Och hade gärna varit där igen. Gillar man golf så är det banan med stort B. Så mästerligt, mäktigt och mytiskt.
Jag hoppas någon kom få komma dit igen, men som ni säkert vet är det inte så lätt. 
Och inte hade det inte hjälpt att jobba kvar på SVT heller, för årets kommentator (Ejeborg och Andersson Hed) sitter hemma i Stockholm och refererar årets upplaga.

Själv kommer jag sitta klistrad och följa i stort sett varje slag. Eller ja, ikväll ska jag på en AW med en gammal SVT-kollega, men sen så, ska jag sitta lika limmad som en sandwedge från Woods. 

Laddade förresten upp genom att vara med i en golf-podd. Mer om det strax.  
Men på tal om just podd (det heter så på svenska enligt språkrådet), så är jag lite i startgroparna att starta en egen.
Troligen sist på bollen i hela universum, men ändå. Det tänker att det nog kan vara kul. Och nåt ska jag ju göra med all tid nu när jag inte producerar tv på ett bra tag framöver. 
Utrustningen är i alla fall inköpt och jag är taggad. 
Tänkbar start i maj. Ska jaga in lite ekonomi i det hela bara. Annars kör jag nog ändå. 
Jag har såklart lite idéer, men i grund och botten ska ju podden vara till för er.
Så ... Vad vill ni ha?
Vilka vill ni att jag ska bjuda in som gäster?
Och framför allt - vad ska podden heta?  Tips mottages gärna.

***

Jo, podden jag medverkade i handlade om just The Masters. Johan Salzmann ledde snacket och det blev mycket surr om tävlingen, jag berättade lite om hur det var att spela Masters-banan och dessutom en anekdot om hur det kan gå om man inte följer Augustas (många) regler. Lyssna gärna.

Lite snack också om min och Johans runda med engelsmannen Tyrell Hatton på Bro Hof häromåret. En "Pro Am", där journalistkollega Jonas Berg pressade den sure engelsmannen. Fan vet om Berg inte rent av slog honom. Åtminstone lärde sig Hatton något. För efter den ronden vände Hattons karriär, och han blommade upp till en världsspelare.

 Tyrell Hatton, Jonas Berg, jag och Johan Salzmann på Bro Hofs 15:e green. Den gode Tyrell ser här glad och avslappnad ut. I själva verket var han butter och asocial. I alla fall denna dag i vårt sällskap. 

Tyrell Hatton, Jonas Berg, jag och Johan Salzmann på Bro Hofs 15:e green. Den gode Tyrell ser här glad och avslappnad ut. I själva verket var han butter och asocial. I alla fall denna dag i vårt sällskap. 

Salzmann försökte även avkräva mig någon slags profetia om hur det ska gå i årets Masters. 
Jag flammade och svamlade å det grövsta. Golf är ju nämligen helt omöjligt att tippa. Lönlöst att betta på.

Såhär: tar du 100 kilo i bänkpress på torsdag, så är sannolikheten god att du tar åtminstone 95 kg en vecka senare. Kanske tom 97,5 eller 100 igen. Du har en nivå, en standard.

En golfare kan vinna på söndag och missa kvalgränsen i nästa fredag. Marginalerna är så små, men spelet är också så otroligt komplext, att du snabbt kan gå från bäst till en i mängden.    
 
Lyckades nog haspla ur mig ett namn som vinnare i alla fall (Bubba), men sanningen är att för min del kan det gärna få gå hursomhelst. Tror dock det kommer stå mellan etablerade namn i slutändan, och jag ser gärna en ledartavla på söndag eftermiddag med Tiger, Bubba, Rory och Spieth högt upp.
Gärna kryddat med nån svensk.
Let årets golfhöjdpunkt begin. 

Blödig turist i tillvaron

Lördag förmiddag. Är turist i min egen stad.
Sitter och blickar ut över Klarakvarteren genom panoramafönster och ser solen blända vattnet under Västerbron långt bort.

Efter en fredagsförmiddag med dottern, där vi handlade mat (hon valde tacos som fredagsmiddag) , fikade och gick till frisören, checkade jag in på hotell i City, modell finare.
Inte så att jag har för få hotellnätter. Men det var i stort sett gratis och det verkade fint och framför allt fick vi barnvakt. 
Då får man passa på.

Så medan dottern åt nachos hemma, hade jag och Linn en fredagskväll med bio (Tårtgeneralen) och besök på bättre restaurang (i Gamla Stan).
Men framför allt - sovmorgon idag.
Trodde jag. 
Lilltjejen vaknar inte sällan före 06.00 hade jag hade därför vissa förhoppningar på att få sova ut idag. 
Men icke.
06.32. Tvärpigg. Fiasko. 

IMG_6346.JPG
 A room with a view. 

A room with a view. 

Filmen var bra. Även om jag gillar Filip och Fredrik (lyssnar slaviskt på deras podd!) så var mina förväntningar ganska låga. Det är dom nämligen ofta på svenska komedier. 
Men jag blev glatt överraskad. Skrattade gott och högt ibland och grät litegrann på slutet. 
Det var en tragikomisk historia, och Persbrandt var riktigt bra som miserabel, men godhjärtad, tårtgeneral. Klart sevärd!

Men på tal om att gråta till filmer. Vet inte vad grejen är, men jag har blivit så satans blödig senaste åren. Tror att det hände något när jag blev pappa. Nu börjar lipa till alla möjliga filmer och böcker. Sådant jag för några år sedan fnös åt och zappade bort eftersom det var dåligt, sliskigt eller för amerikanskt, får mig nu få mig att storböla.
Det kan gälla idrott också - om jag tittar på, i tv-soffan. Inte när jag själv jobbar. Då är tankarna på så mycket annat att det inte finns tid att ryckas med för mycket.

Men ett exempel, så att ni förstår hur illa det är: Jag såg "Independence Day" på en långflygning fjol. En påkostad, men ganska fånig, amerikansk sci-fi film. 
Jag gillar inte ens genren. Men ändå - när Bill Pullman i egenskap av amerikansk president, håller tal mot slutet av filmen sitter jag och tokgråter och snörvlar. 

Men det gäller inte bara filmer. Jag tycker allt mindre om att flyga (av miljöskäl, ja - men även av säkerhetsskäl) och jag kör extremt sällan för fort med bil, snarare blir folk irriterade för att jag kör långsamt.
Något har hänt. Men jag är fullt medveten om det. 
Till Tårtgeneralen tog jag med mig några servetter. Just in case.  

***

I övrigt har veckan ägnats åt lite nya föreläsningar. Totalt kom någonstans mellan 400-500 till Lokomotivet i Eskilstuna för att lyssna på mig och Johan Öhman om fusk, gråzoner, kosttillskott och skeva kroppsideal. 💉💊

Vi kommer fortsätta föreläsa på detta tema, men vi gör nu också om föreläsningen, så att den riktar sig till en bredare publik. Temat med fusk, gråzoner; synen på varandra och vårt förhållningssätt till vår omgivning är såklart inte enbart kopplat till en idrottsintresserad publik, utan är minst lika relevant i både vardagsliv och arbetsliv.

 Resonerar om vad som är fusk och vad som är okej tillsammans med en stor och intresserad publik i Eskilstuna. 

Resonerar om vad som är fusk och vad som är okej tillsammans med en stor och intresserad publik i Eskilstuna. 

Men det där får bli en fråga för nästa vecka, då jag även hoppas kunna starta upp ett annat projekt. Återkommer i ärendet.

Om mitt kungliga Vasalopp

Fredag förmiddag. 
Sitter i Nacka Forum, lyssnar på Nick Cave och läser förhörsprotokoll. 
"Push the sky away". Skivan alltså. Sämre fredagar kan man ha.

Nytt bokprojekt på G. Är i research-stadiet, därav förundersökningarna framför mig.
Vi får se var det hela landar. Förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet på allvar inom kort.

I övrigt händer inte mycket i livet. I början av veckan reste jag mig från sjuksängen, och har nu till och med kommit igång lite lätt med träningen igen. Lugnt och fint, men ändå.
Har inte vågat mig på någon skidåkning ännu, känns som det är att be om bakslag. Sparar det till nästa vecka, men risken är ju att det är försent då. Snön smälter här i huvudstaden. Trist. Har som tur är en fjällresa bokad längre fram.

Däremot följde jag Vasaloppet i söndags. För två år sedan kommenterade jag själv loppet i SVT. Det är onekligen trevligare att se det på tv, även med förkylning. Blev väckt ur feberyror av en doft av nybakade scones och nybryggt kaffe.

Det var dock inte mitt sjukaste Vasalopp. Det var 2013. Inte för att jag var sjuk själv den gången -  utan mer för hur jag följde tävlingen.
Det gjordes nämligen från en barack i Norditalien, tillsammans med Kung Carl XVI Gustaf. 

Kungen var på besök i Val di Fiemme, där VM avgjordes, och skidintresserad som han är, ville han väldigt gärna se direktsändningen av loppet mellan Sälen och Mora. 
Enda sättet att lösa det på var via vårt lilla VM-kontor, där vi kunde ratta in SVT via någon avlägsen satellit..
Kungen kallade, och någon var tvungen att släppa in honom och hans lilla entourage halv åtta på morgonen, och denna någon visade sig bli jag.
Så där satt vi, i en liten skokartong på en öde skidstadion: Kungen, en säkerhetsvakt och skidförbundets ordförande. Och jag. 
I fyra och en halv timme.

Loppet innehöll, i vanlig ordning, ganska mycket dötid, och det är väl synd att säga att samtalet flöt obehindrat där i baracken. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det var en smula stelt, inledningsvis. Våra gemensamma beröringspunkter var synnerligen få och jag insåg ganska snart att detta riskerade bli de fyra längsta timmarna i mitt liv. För att få tiden att gå bryggde jag kaffe som smakade illa, och serverade i minimala pappmuggar. 
Men det lyfte liksom inte. 
Förrän jag kom på den perfekta ice breakern. 

Vi kom nämligen att prata om hur bra eliten är, och då letade jag upp klippet där jag möter Anders Södergren på rullskidbandet i Östersund.  
Som framgår av bilden var gästerna kungligt roade. Denna lilla snilleblixt höjde stämningen rejält. 
De ville se klippet igen. Och igen. Eventuellt skrattar de fortfarande åt min instats.
Jag klandrar dem inte, det var inte vackert. 

Så småningom skidade Jörgen Aukland hem segern, och vi pratade om norsk dominans, om Northug och om unionsupplösningen som aldrig borde skett, typ.

Några timmar senare åkte Johan Olsson ifrån alla på femmilen, vann en mäktig VM-seger och fick epitetet skidkung. .
Vad den riktige Konungen tyckte om det vet jag inte. Vi har inte språkats vid sedan den där Vasaloppsmorgonen 2013. Någon kunglig utmärkelse för det alexanderhugg som löste den gordiska umgängesknuten, har jag heller inte fått. Men sånt kanske kan ta tid att administrera? Jag fortsätter kolla posten regelbundet.

 Kungen tittar för tredje gången på mitt tillkortakommande på rullskidbandet; lika häpen som road av min belägenhet. Jag såg här framför mig en möjlig framtid som hovnarr, men någon sådant erbjudande har ännu inte kommit. Kungen har inte hörts av alls efter detta.  

Kungen tittar för tredje gången på mitt tillkortakommande på rullskidbandet; lika häpen som road av min belägenhet. Jag såg här framför mig en möjlig framtid som hovnarr, men någon sådant erbjudande har ännu inte kommit. Kungen har inte hörts av alls efter detta.  

***

Årets Vasalopp var nog det bästa jag kan minnas. Välproducerat, som alltid - och tävlingens utveckling var mer raffinerad än någon upplaga jag kan komma ihåg. 
Norsk seger (Andreas Nygaard) för sjätte året i rad. Inte oväntat, och ännu ett bevis för hur liten  skidvärlden är.
I OS-längdåkningen var det en förkrossande nordisk dominans,  tio av tolv guld. Och en klar merpart av alla medaljer gick till nordiska länder. Längdskidor är en angelägenhet för ett fåtal länder, i alla fall om man ser till vilka som verkligen satsar.

Mot den bakgrunden var det befriande att sprintfinalen för kvinnor i Drammen i torsdags hade sex deltagare från sex olika länder. Skidvärlden behöver breddas om sporten ska ha en intressant framtid. 
Dock vann Norge även där (bara ett mirakel kan ge sprintcupen till Stina Nilsson nu).
Och i herrfinalen var fem av sex åkare norrmän.

Men kul med en stadssprint. Välbesökt dessutom, som vanligt i Drammen. Längdskidorna borde verkligen jobba för att hitta tillbaka till konceptet med fler stadssprinter, och mer utpräglade sprintbanor. Dessutom måste de bli kortare (banan i Drammen var naturligtvis för lång).
Jag tänker inte dra hela drapan igen. Vi vet vad jag tycker i frågan. Har pratat om det många gånger i tv. Och har ni missat de, så sammanfattas en del av mina tankar här, i en gammal SVT-krönika.

***

Veckan har annars ägnats åt nya föreläsningar. Var i Jönköping i tisdags och pratade dopning tillsammans med kollega Johan Öhman.

Vi gillar att vara ute i landet och prata om problemen med dopning. Publiken vi möter är av varierande storlek, men alltid nyfiken, frågvis och öppen för dialog.
När vi föreläser försöker vi göra det rakt och tydligt, men med glimten i ögat. Vi kommer vi inte med några svar eller lösningar. För oss är problematisering, diskussion och medvetandegörande det viktiga. 
Kan vi initiera tankar och vidare samtal kring dopning inom såväl idrott som samhälle, så har vi kommit någon vart. Och kan vi få någon enda att tänka en tanke som leder bort från ett potentiellt missbruk, är vi glada.

Arbetet ger oss mycket tillbaka, och vi är glada att det ofta uppmärksammas av media på de platser vi besöker. För när det kommer till ffa samhällsproblemet dopning, råder tyvärr ofta tystnad och okunskap hos media, lärare och politiker. 
På torsdag är det dags igen, med tre föreläsningar i Eskilstuna.

Är ni intresserade av dopningsfrågan, och vill delta i debatten, får ni gärna  följa/gilla vår Facebook-sida

 Lite saxad press i samband med våra föreläsningar om antidopning. Ämnet är angeläget - uppskattningar pekar på att så många som 100 000 personer i Sverige kan bruka/missbruka anabola androgena steroider. Det gör det till ett folkhälsoproblem, som det tyvärr talas tyst om.  

Lite saxad press i samband med våra föreläsningar om antidopning. Ämnet är angeläget - uppskattningar pekar på att så många som 100 000 personer i Sverige kan bruka/missbruka anabola androgena steroider. Det gör det till ett folkhälsoproblem, som det tyvärr talas tyst om.  

För egen del har jag väldigt få tv-jobb inplanerade under överskådlig framtid, så hjärnan ägnar sig åt kreativt tänkande. Även om det varit skönt att vara ledig lite efter OS, så ska ju tiden så småningom fyllas med något. Annars kommer jag klättra på väggarna.
Och nu när jag sannolikt aldrig kommer anställas som hovnarr, håller på att bolla ett par andra spännande projekt, men inget är klart. Bland annat en kul idé med just kollega Öhman.
Vi får se vart det tar vägen. Men, som ni märker, det är många idéer och tankar i skallen. Och så var det ju den där boken också. 
Ska bli spännande att se vad som går att omsätta till verklighet.
Men först tar vi helg.

Home sweet home

Hemma igen.  
Snorig och sjuk. Feber. Frossa.  Som väntat. Samma visa varje gång jag jobbat intensivt på något mästerskap. Anspänningen, och bristen på sömn gör sig påmind.
Tidernas (näst) längsta hemresa gjorde inte saken bättre (tack och lov slapp jag sova över i London, vilket hälften av kollegorna behövde, pga inställt flyg. Det visade sig vara tidernas längsta resa).

Hade ju ambitionen att uppdatera bloggen från PyeongChang under resans gång.
Men det blev inte så. 
Det blev helt enkelt dåligt med tid. Och sällsynt dåligt med händelser bakom kulisserna. I alla fall för min del.
Mitt liv var extremt inrutat. Så monotont att det får en akvariefisks tillvaro att framstå som rafflande.  

Alla dagar såg exakt likadana ut:
Uppstigning ca 10.00 (avsevärt tidigare första veckan pga jetlag). Frukost på rummet. Neskaffe, lax och en fruktsallad (från dagen före).
Snabb dusch, ca 40-70 sekunder. De dagar jag hade varmvatten kunde jag duscha något längre.
11.00: Ryggsäcken packad. Promenad till internationella TV-centrat (nio minuter). Säkerhetskontroll (noggrann första dagarna, slappt andra veckan, obefintlig sista veckan).  
11:15 Kaffe och genomgång av dagens direktsändning med teamet.
11:30-12.30 Förberedelser för dagens sändningar. 
12.30-13.15 Kläder (oftast snygga) och smink (funkade okej första veckan. Fr o m andra veckan kallade sminkös Jackie mig inte Uluf, utan enbart Mr Raccoon). 
13.15 Lax

13.30 Till studion.
14.00-00.00 Direktsändning
00.30 Snabbmöte, debriefing av det som hänt och det som ska hända. Ev. lax. 
01.00 Hemma igen. Dusch, ca  24 sekunder (något längre om det fanns varmvatten).
Middag på rummet (nudlar från 7eleven som jag hällde kokande vatten över. Ej lax). Kolla över upplägget för morgondagens sändningar. Fejstajma med familjen.
03.00 Gonatt.

Antal timmar liveidrott jag såg: 0 minuter. 
Antal måltider från det koreanska köket: 0.

 Studion i PyeongChang, där jag tillbringade ungefär 185 timmar i februari, om vi inkluderar direktsändningar, repetitioner och dötid. 

Studion i PyeongChang, där jag tillbringade ungefär 185 timmar i februari, om vi inkluderar direktsändningar, repetitioner och dötid. 

 På väg till jobbet. Första veckan var den korta promenaden iskall, med temperaturer runt minus 15-20 och halv storm. 

På väg till jobbet. Första veckan var den korta promenaden iskall, med temperaturer runt minus 15-20 och halv storm. 

 Hade hoppats träna mycket och ofta, men hann bara med två träningspass, tyvärr. Kanske lika bra det. Vet inte om jag hade velat möta killen på lappen i hotellets hiss.

Hade hoppats träna mycket och ofta, men hann bara med två träningspass, tyvärr. Kanske lika bra det. Vet inte om jag hade velat möta killen på lappen i hotellets hiss.

Så såg det ut. Jag levde huvudsakligen på lax första veckan. Sedan på sallader (och lax). Slutligen mest på luft. Tappade 5 kilo under OS. Alltid något. 

Sista lördagen slets jag med på en restaurang (400m från studion) som visade sig vara ett ölsjapp. Mest för att jag skulle överleva, sa de. Se något annat. Och för att få en öl, som blev tre, som kan ha blivit fler. Men jag såg i alla fall något annat. Andra smaker. Påmindes om att det pågick ett liv utanför min OS-studio. Det gjorde inte söndagen piggare, men det gjorde att jag inte kapsejsade helt. 

Typ så var mitt OS. Inte så mycket att blogga om alltså.
Saker som bröt mitt mönster: fick blommor på Alla hjärtans dag från min fina fru. Och besökte läkaren (två gånger). 
I övrigt: inget. Förutom ölkvällen då. 

Låter det bittert? Det är det inte. Snarare ganska precis så som jag föreställt mig att det skulle bli; som det brukar bli. Åker jag på ett mästerskap räknar jag med att jobba more or less jämt. Däremellan måste man slå vakt om den sömn som bjuds. Och arbetsmässigt var OS inte jobbigare än ett friidrottsmästerskap.  

 Laxen. Basföda för Discovery-medarbetare i Sydkorea. Mängden serverad lax under de tre OS-veckorna motsvarade vikten av tolv fullastade atlantångare. 

Laxen. Basföda för Discovery-medarbetare i Sydkorea. Mängden serverad lax under de tre OS-veckorna motsvarade vikten av tolv fullastade atlantångare. 

Jag hade kul. Oftast. Vi var ett skönt gäng uppe i studion med Andreas (ljud), Melisa (foto) och Kran-Torkel (foto).
Och i kontrollrummet, 6-7 minuters gångväg bort, satt alltid grymma kollegor, som inte bara vet hur man gör bra sändningar; de har också humor och alltid några kul ord  att fylla min vänstra hörselgång med, när energin börjar rinna ut.

Och så blev det ju ett riktigt bra OS för Sverige, vilket gjorde det mer lättjobbat.
Sju guld, sex silver och ett brons.
Skrälltätt. 
Vi fick i stort sett de gäster till studion som vi ville ha och responsen från tittarna var ju, med få undantag, varit fantastisk. Nu letar jag inte efter omdömen; under ett OS försöker jag fokusera på det jag ska göra. Men jag nås såklart av det som når mig. Detta var mitt åttonde OS, och jag har aldrig varit i närheten av att få så mycket glada tillrop någon gång tidigare. 

Mest glad är jag över alla fina ord om de åtta "Olympiska berättelser" jag var med och producerade under 2017. Vi slet som galärslavar för att de programmen skulle bli bra. 
Har ni missat dem, eller kanske vill se någon igen, så finns de att se här. 

Nu är jag alltså hemma igen. Kämpar med min "man cold". Har i alla fall kramat på min familj i några dagar och tänker fortsätta med det de närmaste månaderna.
Tid att vila upp mig har jag också. 
Nästa direktsändning för min del är, så vitt jag vet, OS i Tokyo 2020. 

 En svag sallad i studion. Så såg mitt studio-liv ofta ut. Armt. 

En svag sallad i studion. Så såg mitt studio-liv ofta ut. Armt. 

 Frida firar! Besök i studion av en nybliven guldmedaljör slalom. Lätt att unna Hansdotter en fullträff, efter alla år i toppen och placeringar 2-5. Totalt vann Sverige båda slalomgulden i OS.  

Frida firar! Besök i studion av en nybliven guldmedaljör slalom. Lätt att unna Hansdotter en fullträff, efter alla år i toppen och placeringar 2-5. Totalt vann Sverige båda slalomgulden i OS.  

 Bäste Bewarp. Redigerar-Anders och jag har klippt mycket tillsammans. Inför OS var det han som satte saxen i de åtta OS-program vi gjorde under 2017. 

Bäste Bewarp. Redigerar-Anders och jag har klippt mycket tillsammans. Inför OS var det han som satte saxen i de åtta OS-program vi gjorde under 2017. 

På plats till ovationer - men orosmolnen hopar sig

På plats i PyeongChang efter lång resa.
Vårt chartrade Discovery-plan damp ner på en liten flygplats som heter YangYang. Där möttes vi av ett gäng entusiastiska volontärer.

Jag kom ut i ankomsthallen 15-talet meter efter Peter Forsberg. Han fick en stående ovation.
Jag hann tänka att det var fan vad han var känd i Korea. Men fine - två OS-guld. Legendar liksom.
Klart han ska ha applåder.

Sen kom jag, några sekunder senare, och möttes av en lika entusiastisk ovation.
Då förstod jag att funktionärernas uppgift var att välkomna alla nyanlända med en hyllning. 
Det var ett fascinerande skådespel. Passagerare efter passagerare (vi var väl runt 300 stycken) applåderades in i Sydkorea.

Jag hann dock inte titta på spektaklet så länge, eftersom mina studiokläder hade kommit. De passade ganska bra. Det enda de missat var att brodera in "Uluf" på hatten, men det skulle visst hinna lösa sig till fredagens invigning.

 En första bild på min nya studioutstyrsel. Även Per Elofsson (till vänster) verkar nöjd med sina kläder. 

En första bild på min nya studioutstyrsel. Även Per Elofsson (till vänster) verkar nöjd med sina kläder. 

Sedan åkte vi buss till PyeongChang och där är jag nu. 
Den riktiga OS-känslan har inte infunnit sig än. Har ännu inte sett en arena eller varit i närheten av byns centrum (om det nu finns ett sånt). Faktum är att jag sannolikt inte kommer komma i närheten av en tävlingsarena under hela min tid här. Det brukar bli så om man jobbar i studio.   

Hittills har jag sett två saker: hotellet, där jag tillbringat den mesta tiden, vaken i min säng (hej jetlag!).
Och så ett ställe som heter IBC, som är arbetsplatsen för tv-knegare från jordens alla hörn.
Där har även vi vår studio. Den är finfin (men vi får inte visa några bilder på den än). 

Vad mer? Jo, här är kallt. Ibland jävligt kallt. Tack och lov har jag bara 10 minuter att knata från hotellet till IBC. Det går an även utan att dra på sig. Men det ska bli varmare, säger dom. Faktiskt sådär 25 grader varmare än förra veckan. Fortfarande minusgrader alltså, men bra någon enstaka.
Och det gillar vi.
Inte för att jag har något problem med kyla, utan mer för att det kan bli stora problem med inställda tävlingar. När det börjar bli sådär -18C eller mer så kastar längdåkare och skidskyttar in handduken.
Det innebär uppskjutna eller inställda tävlingar, vilket i sin tur innebär trubbel för oss som vill sända OS.
Så nu hoppas vi på lite värme.       

image1.JPG

***

Det finns såklart andra orosmoln än själva vädret. 
Ett är att det är influensa och vinterkräkstider och att det tycks vara många som insjuknat i stan.
Framför allt volontärer. Över 1000 vakter har tydligen fått lämna PyeongChang och ersatts av 900 soldater. På så sätt hoppas arrangören få ner smittspridningen. 

Expressens sportchef sätter ord på ett annat orosmoment.
Han är nämligen bekymrad över hur vi divor i Discovery-teamet ska kunna hålla sams under OS.
Det som bland annat får oron att gnaga i hans mage är osäkerheten kring vad som händer ifall Jessica Almenäs får större rubriker än jag.

Jag är också orolig. Vi har redan haft vårt första bråk. Det var obehagligt. 
När flygvärdinnan hällde upp saft till oss på planet hävdade Jessica att jag fick liiite mer saft i mitt glas.
Jag menade att så inte alls var fallet. Men Jessica stod på sig. Jag blev förbannad, kallade henne Norrlandsdiva - varpå hon kastade sig över mig.

Först när sportchef Osmanbegvic och planets styrman, en robust karl från Daegu, kom och slet oss åt varsitt håll, lugnade Jessica ner sig.

 En av planets övervakningskameror fångade när Almenäs kastade sig över mig. Av sekvensen framgår tydligt oskyldig och utsatt jag var i situationen. Lika tydligt framgår hur kollegorna Ekwall och Calle Johansson fullständigt ignorerade vad som inträffade. Endast Jonas Dahlquist tycks förfärad. 

En av planets övervakningskameror fångade när Almenäs kastade sig över mig. Av sekvensen framgår tydligt oskyldig och utsatt jag var i situationen. Lika tydligt framgår hur kollegorna Ekwall och Calle Johansson fullständigt ignorerade vad som inträffade. Endast Jonas Dahlquist tycks förfärad. 

Vi får ser hur det hela utvecklar sig. Jag hoppas det ska gå bra.
Man har även vidtagit åtgärder. 
Igår, på ett stormöte, fick vi information om hur vi ska agera vid ett nödläge.
I händelse av "exceptionella omständigheter" (det var så det uttrycktes) ska vi visst föras till en grotta 15 minuter bort.
Jag anar att de "exceptionella omständigheterna" främst syftade på missiler från norr.
Men det går säkert att tillämpa även vid andra kriser.
Som om Almenäs skulle få fler rubriker än jag.

 På rundvisning i den grotta från vilken jag kommer att leda OS-sändningarna ifall det kör ihop sig helt mellan oss divor i Discoverys gäng. Inte fullt så mysigt som det ser ut. Oklart dock ifall SOK går med på att låta de svenska deltagarna besöka min karga studio, 475 meter under PyeongChang. 

På rundvisning i den grotta från vilken jag kommer att leda OS-sändningarna ifall det kör ihop sig helt mellan oss divor i Discoverys gäng. Inte fullt så mysigt som det ser ut. Oklart dock ifall SOK går med på att låta de svenska deltagarna besöka min karga studio, 475 meter under PyeongChang. 

Vi har även rummen intill varandra här på hotellet. Så för säkerhets skull har man också beslutat att flytta Jessicas arbetspass till natten, för att vi inte ens ska riskera stöta på varandra.
De sändningar hon jobbar med kommer således sändas "live" kl 03.00 koreansk tid (19.00 i Sverige).
Då ligger jag och sover gott.
Skulle detta upplägget, mot förmodan, inte funka, får väl någon av oss flytta ner i den där grottan för gott.  

Om ryska idrottare, dopning och Kafka

Fem dagar kvar till avresan mot OS. Dagar fullspäckade med förberedelser och fix.
Försöker skapa tid att vara med familjen.
Men har också en del annat som en gång i tiden kändes så rätt att tacka ja till - men som nu ligger helt fel i kalendern. 
Kommenteringen av Kanal 5:s nöjessatsning "Superstars" har dragit ut på tiden och måste färdigställas innan Sydkorearesan. 
Och idag ska jag åka till Småland för att hålla en föreläsning om dopning.

***

Dopning är som vanligt högaktuellt, inte minst med tanke på det stundande olympiska spelet.
I dag kom en nyhet om att "alla ryska friidrottare var dopade i OS 2008".
Gamle Rodtjenko (chefshjärnan bakom den systematiska ryska dopningen) står för uppgifterna.
Och även om det säkert kan finns skäl att fundera över hans agenda, så är det ju samtidigt svårt att hitta en större auktoritet på området.
Det är också svårt att, mot bakgrund av allt framkommit fram de senaste åren, inte tro på det. Det rimmar väl med misstankar och spekulationer som funnits länge. Om den "alla" är en generalisering eller en absolut sanning, får vi väl kanske aldrig svar på.

Närmare 100 idrottare från Peking-OS har redan fastnat i tester av gamla prover. Mer kan komma när nya tester görs.
Var medaljerna hamnar i slutändan står skrivet i stjärnorna.
Kanske "vinner" finalfyran Stefan Holm så småningom ett silver. 
Och kanske kan amerikanskan Chaunté Lowe i slutändan bli medaljör i höjdhopp, trots att hon slutade sexa i finalen.

Oavsett vilka som får medaljer i efterhand - IOK gör nog klokt i att skicka med ett frankerat kuvert för en eventuell retur. Resultatlistorna ändrar sig hela tiden i takt med att sanningen hinner ifatt även de snabbaste idrottarna.

***

Att idrottare åker fast är bra. Fuskare ska straffas. Jag är långt ifrån en anhängare av kollektiv bestraffning, men att Ryssland inte får tävla som nation i OS den här gången är rimligt.
Jag har skrivit om det flera gånger tidigare. Skulden hos enskilda aktiva kan (och kommer) diskuteras, men som nation har Ryssland brustit för mycket. 

Dessutom finns ju faktiskt en möjlighet för ryssar att få ställa upp under neutral flagg, förutsatt att de genomgått nödvändig granskning av IOK:s expertpanel. Det är bra. Trovärdiga och testade idrottare bör få tävla. 

Men hela rysslandssoppan har också försatt IOK och andra förbund i en mycket märklig situation. Där ambitionen att städa upp och stänga ute fuskare, paradoxalt nog riskerar att göra det ännu rörigare.
Expertpanelens kriterier och arbetslinjer förefaller oklara (utifrån sett) och bristen på insyn, transparens och samarbete med andra organisationer skapar förvirring och frustration.

Stjärnor som Sjipulin (skidskytte), Viktor Ahn (short track), Xenia Stolbova (konståkning) med flera kommer sannolikt inte till OS i Pyeongchang. 
Dit får heller inte de senaste årens stjärnskott i längdskidor, världsmästaren Sergej Ustiugov, åka.
Frågan är dock varför. 

Det kan (och bör) såklart finnas mycket goda skäl att neka exempelvis Ustiugov en OS-biljett.
Kanske har man hittat avvikelser i hans biologiska pass eller steroidprofil; kanske finns information om honom i de dokument man hittat i Moskvas laboratorium, eller i testerna från OS 2014?
Det är i alla fall parametrar IOK:s panel ska titta på, enligt organisationens ordförande Thomas Bach.
Men det är inget som redovisats. 
Inte ens för Sergej Ustiugov själv. (I alla fall om vi ska tro ryssarna.)

Såvitt vi vet har han aldrig varit involverad i någon tidigare dopningsskandal; alla dopningsprover han någonsin lämnat har varit rena och han nämns inte i McLaren-rapporten.
Mot den bakgrunden får Ustiugov fortsätta tävla i världscupen (eftersom FIS och IOK inte samarbetar i utredningen).
Så sent som i helgen åkte han för-VM i Seefeld. (Han är i gott sällskap: ex skridskoåkaren Kulizjnikov och Sjipulin har varit på pallen i världscupen i vinter).

Och det är ju någonstans där det hela blir absurt. Du kan idag vinna en världscuptävling, men vägras deltagande i OS.

 Sergej Ustiugov på den tiden han var lycklig. 

Sergej Ustiugov på den tiden han var lycklig. 

Hur har vi kunnat hamna här? 
Är sekretessen så känslig, att det inte går att gå ut med anledningen till en avstängning för att inte bevis i andra fall ska kunna undanröjas?
Borde inte IOK lita på det internationella skidförbundet, och åtminstone delge dem skälen för avstängning, så att Ustiugov (om han nu befunnits dopad eller på annat sätt brutit mot dopningsreglerna) kan stängas av från allt tävlande - inte bara från OS?

Informationen från IOK är så knapphändig att de ryska idrottarna i dag inte (enligt egen utsago) bara är ovetande om varför de stängs av.
Det är även diffust vilka kriterier som gäller för att faktiskt få vara med i OS och tävla under neutral flagg.

Att inte ha varit dopningsavstängd tidigare, tycks vara ett kriterium. Enligt uppgift i finska Hufvudstadsbladet ska IOK tidigare ha meddelat att ryssar som har en dopningsavstängning bakom sig ska nekas deltagande. Det innebär i så fall att de straffas hårdare än andra länders idrottare. För stämmer det skulle ishockeyspelaren Anton Belov (tre månaders avstängning 2012) nekas vara med i OS, medan ex Martin Johnsrud Sundby (två månaders avstängning) får åka. 

Det är inte så att jag tycker synd om ryssarna, det vet ni. Jag har skrivit och pratat många gånger om den ryska dopningskulturen och landets ovilja att ta tag i problemen.
Men även ryssar har rätt till en rättssäker och rättvis behandling och det minsta man kan kräva är väl att få reda på vilket brott man anklagas för?
För om det nu stämmer, att Ustiugov m fl inte fått reda på varför de inte får en OS-biljett, måste idrottarna gå runt och känna sig som Josef K i Kafkas "Processen", banktjänstemannen som på sin 30-årsdag arresteras, och senare döms, för ett brott han aldrig får reda på vilket det är.

För Josef K slutade det i katastrof. 
Var det tar vägen för Ustiugov återstår att se.
Men han är i alla fall långt ifrån ensam. 

Inför OS överlämnade Ryssland en lista med typ 500 namn. Av dem har IOK:s panel strukit långt över hundra stycken.
Bland dessa finns till exempel längdåkaren Alexander Legkov, som stängts av på OS på livstid. Han har även fått tävlingsförbud av FIS.
Uppenbarligen anser IOK att det finns graverande bevis mot fd olympiamästaren på 50 km. Gissningsvis finns det liknande skäl att stänga av många av namnen på listan.
Vilka, eller varför, vet vi dock inte. (I alla fall inte om vi ska tro ryssarna.)

Det vi vet är att Legkovs fall (tillsammans med många andra ryssars) har behandlats av CAS i Schweiz under den gångna veckan. De vill alla överklaga sina avstängningar och får klartecken att tävla i OS (vilket i praktiken nog är omöjligt - oavsett utslaget i CAS, eftersom Ryssland inte självt beslutar om vilka som får åka och tävla i PyeongChang).
CAS beslut kommer i början av denna veckan. Utifrån vad jag hört håller jag det inte för otroligt att många kommer frias. Fortsättning följer. 
 
För en annan intressant fråga är ju var gränsen för idrottarens ansvar går.
Av McLaren-rapporten framgår att dopningsprover systematiskt bytts ut mot garanterat rena prover under OS i Sotji.
Enligt uppgifter i franska Le Monde ska Sjipulin, Ahn och eventuellt också Ustiugov tillhöra de idrottare, vars  dopningsprover blivit manipulerade under OS i Sotji.
Några bevis är dock ännu inte uppe på bordet (om vi ska tro ryssarna). 

Om så är fallet uppstår nästa diskussion: vilket ansvar har den aktive för vad som händer med dopingprovet efter det att hen avlagt det och förseglat behållaren?
Kan en bli avstängd för att andra manipulerar ett prov? 
Där är vi inte än.

Problemet är att vi inte vet var vi är.
Det är helt enkelt en stor soppa, där IOK håller i sleven men vägrar avslöja ingredienserna.
Transparensen är minimal.
Kanske finns det goda grunder till att det är så?
Kanske vore det bättre att redovisa bakgrunden till besluten? 
För som det är nu blir det på bekostnad av trovärdigheten - och det förvirrande faktum att idrottare får tävla i vissa tävlingar - men inte möta samma motståndare i andra tävlingar. 

När det olympiska bordet nu dukas upp är det många som inte är bjudna på festen.
Men det finns inga garantier för att de utestängda idrottarna veckorna efter OS dominerar efterfesten.

Några tips till ett tipsgeni: så går det i OS!

Fick mail från signaturen "Tipsgeni1" med en önskan att ranka Sveriges medaljchanser i vinter-OS i PyeongChang. "Gärna utförligt", skrev hen.

Men att ranka är vanskligt. Jag om nån vet.
När jag som nyutnämnd krönikör 2006 ombads förutspå antalet svenska guld i OS i Turin, slog jag med knuten näve fast att det skulle bli noll guld. 
Teatralisk, bestämd. Dogmatisk emfas.

Måhända var jag aningen övertaggad pga krönikörsdebut osv. Det gick hursomhelst åt helvete.
För mitt tips alltså. Inte för Sverige.
Efter guldlösa svenska spel i Nagano 1998 och Salt Lake 2002 vann blågult nu plötsligt 754 guldmedaljer.
Det kan vara en överdrift, men det blev under alla omständigheter de bästa spelen för svensk del sedan sumererna uppfann hjulet.

Skadeglädjen i de (hundratals) mail jag fick under OS var nästan rörande stor.
Sånt får man bjuda på.
Hursom, krönikörskarriären startade i motlut. Och fan vet om det blev så mycket bättre sen.

 I en högst tveksam frisyr med mycket vax, och med en mun formad som en ankas näbb, levererade jag ett högst tveksamt medaljtips i Sportnytt i januari för 12 år sedan. Mats Nyström var programledare. I april 2016 slutade han skratta.  

I en högst tveksam frisyr med mycket vax, och med en mun formad som en ankas näbb, levererade jag ett högst tveksamt medaljtips i Sportnytt i januari för 12 år sedan. Mats Nyström var programledare.
I april 2016 slutade han skratta.  

Inför skid-VM i Holmenkollen 2011 gjorde en norsk tidning ett längre reportage, där jag bland annat ombads tippa hur det skulle gå i medaljkampen mellan Sverige och Norge.
Jag tippade 9-1 i guld till Norge.
Det blev 8-2.
Norge var överlägset (och var sammanlagt 0,8 sekunder från gulden i männens sprint och sprintstafett). Tipset var med andra ord både realistiskt och bra.
Men ändå fel. 
Nya mail. Hat och hån. Många var skitsura för att jag "inte trodde på Sverige". Som om det nu skulle vara min uppgift. 
Sedan glömde väl folk bort det där, annat hände och rubrikerna kom att handla om annat.

 Lite oklart hur jag kunde gå med på just denna bildidén, men det går ju i alla fall inte att ta miste på vilket land jag trodde på. I en vecka var jag sedan stekhet i Oslos uteliv. Sedan kom gris-gate och jag packades ner i en koffert, forslades nattetid till en torsktrålare i Stavanger, och packades inte upp igen förrän i Nynäshamn en månad senare, när allt lugnat ner sig. 

Lite oklart hur jag kunde gå med på just denna bildidén, men det går ju i alla fall inte att ta miste på vilket land jag trodde på. I en vecka var jag sedan stekhet i Oslos uteliv. Sedan kom gris-gate och jag packades ner i en koffert, forslades nattetid till en torsktrålare i Stavanger, och packades inte upp igen förrän i Nynäshamn en månad senare, när allt lugnat ner sig. 

Jag har genom åren (av egen eller mot min vilja) tippat ofta. Ibland rätt, ibland (hel)fel. Oftast okej, tror jag.
Men till följd av en historik av några uppmärksammade, svagare, profetior har jag nog ett rykte om mig att vara en dålig tippare.
Så vad någon som titulerar sig "Tipsgeni1" ska med mig till är oklart.
Och dessutom måste jag göra honom besviken. 

Jag drar mig för att tippa numera. Kanske är det åldern. Men det är helt enkelt för vanskligt.
Chansen att det blir rätt är nämligen väldigt liten.
Risken att det blir fel är tämligen stor.
Öppet mål, alltså, för (även om man skulle tippa ganska bra) för efterkloka stollar.
Jag klarar mig fint utan det. 

Men hur går det i OS då? Nånting kan jag väl kläcka ur mig i alla fall? 
Jo. Eller snarare nja. Jag har fått frågan i några intervjuer de senaste veckorna och varje gång försökt svara så svävande och flummigt jag bara kan.
Strategin har varit lyckosam. Hittills har jag inte sett att en enda gissning (för det är ju det det handlar om) gått i tryck.
Det är fan jag som är ett tipsgeni.
Tipsgeni2.

 Medaljerna i kommande vinter-OS är repiga redan från början, för att undvika det debacle som uppstod med medaljerna efter OS 2016. Enligt obekräftade uppgifter var Rio-medaljerna tillverkade av Nihonium-286, ett syntetiskt grundämne vars mest stabila isotop har en halveringstid på cirka åtta sekunder. Den här gången lär man dock ha tagit fram mer hållbara material.

Medaljerna i kommande vinter-OS är repiga redan från början, för att undvika det debacle som uppstod med medaljerna efter OS 2016. Enligt obekräftade uppgifter var Rio-medaljerna tillverkade av Nihonium-286, ett syntetiskt grundämne vars mest stabila isotop har en halveringstid på cirka åtta sekunder. Den här gången lär man dock ha tagit fram mer hållbara material.

Att gissa medaljer är en sak. Att ranka svenska medaljchanser en annan. Men min uppfattning skiljer sig inte nämnvärt från de listor jag sett på olika håll i svensk media senaste månaden. De brukar vara tämligen lika (och givna), och den inbördes ordningen handlar mer om tycke och smak än om vetenskap. Och såklart - att inte göra exakt likadant som konkurrenten.

Men eftersom Tipsgeni1 nu mailade, så ska jag bjussa på två tips.

1) Kolla på säsongen som gått. 
Framgångar kommer sällan av en slump. Det brukar det löna sig att titta på säsongen som varit fram till OS. Det finns alltid undantag, men de som presterat på en jämn och hög nivå över tid tenderar att lyckas i mästerskapen. Med den vetskapen blir det enklare att ringa in förväntade svenska framgångar.
Nederländska statistikföretaget Gracenote har tagit fram siffror baserat på just idrottarnas resultat. Enligt den senaste beräkningen tar Sverige 15 medaljer. 
Tre guld ska det visst bli: Kalla på 10 skejt och 2xskicross (men det ändras hela tiden, beroende på nya resultat).

2) Faxa Tyskland.
Bakom Ruhr-Universität Bochums kolvätekontaminerade väggar huserar ett antal ekonomer, som inför OS brukar titta på massor med olika faktorer. Dock ingen som har med deltagarnas fysiska status eller resultat att göra.
Istället väger de in bland annat ekonomiska, politiska, kulturella och demografiska data i sina kalkyler och sammanställer en egen medaljlista.
Grejen är att det brukar stämma häpnadsväckande bra. Här finns en ganska informativ bloggtext om deras tidigare forskning. Forskarna har såvitt jag vet inte publicerat något inför PyeongChang än. Så antingen gör man en egen beräkning, med utgångspunkt från ovanstående parametrar. 
Eller så kontaktar man tyskarna direkt. 
De nås bara via fax. Nummret är: +49 (0)234 32-14201.

 Genom att blanda askorbinsyra och gammal våffelsmet, låta det ångkoka en vecka, och sedan jämföra resultatet med befolkningskurvor från Cork; har Helmut, en av de tyska forskarna i Bochum, precis kommit fram till att Irland får ett motigt Vinter-OS i Sydkorea. 

Genom att blanda askorbinsyra och gammal våffelsmet, låta det ångkoka en vecka, och sedan jämföra resultatet med befolkningskurvor från Cork; har Helmut, en av de tyska forskarna i Bochum, precis kommit fram till att Irland får ett motigt Vinter-OS i Sydkorea. 

Att kombinera tipsen ovan kanske kan vara ett sätt att pricka någorlunda rätt?
Om inte annat kan man alltid gissa. Eller knyta näven och tippa noll guld.
Går tipset åt helvete blir det ju svenska framgångar. Och det är ju alltid kul att bli glatt överraskad.

Mer om rödvin, Kalla filmdagar och om en OS-legendar som får stanna hemma

Tillbaka i Stockholm efter två dagar i snöandets Sundsvall. Kaosväglag igår på E4:an gjorde att hemresan tog en helvetisk tid, men inte värre än att jag till slut han hämta min dotter hos dagmamman.

Var i Västernorrland för att träffa Charlotte Kalla inför OS. Hon var på ett strålande humör och utstrålade total harmoni. Lovar gott.

Mindre gott lovade vädret. Snön bara vräkte ner i två dygn, men det hindrade inte Kalla från att ge sig ut på ett distanspass i två timmar.
Det hindrade inte oss heller. Stor eloge till Pessi Liukkonen på Sundsvalls kommun, som med mycket kort varsel och utan att blinka ställde upp och körde runt oss på sexhjuling i snöyran. Utan honom hade vi inte fått hälften så bra bilder på Charlotte.

Foto-Johan fick ligga på ett skumpande flak och jag delade säte med Pessi. Snön yrde och ganska snart såg jag ut som en Michelingubbe som rullats i kokosfingor. Allt för konsten (även om min insats var ganska blygsam). 

  Håller koll.  Spårgeneralen Pessi Liukkonen rattade snömobilen med van hand. Fem till tio meter framför skidåkarna är ganska perfekt fotoavstånd, men lättare att säga än att genomföra i praktiken när det går snabbt som fan i utförsbackarna. Pessi fixade allt briljant. Tack! 

Håller koll. Spårgeneralen Pessi Liukkonen rattade snömobilen med van hand. Fem till tio meter framför skidåkarna är ganska perfekt fotoavstånd, men lättare att säga än att genomföra i praktiken när det går snabbt som fan i utförsbackarna. Pessi fixade allt briljant. Tack! 

  Snacktempo.  Fotograf Johan Nordquist kämpar mot det skakande skoterflaket för att få lite fina bilder på Charlotte Kalla på Södra Stadsberget i Sundsvall. Kalla var på distanspass tillsammans med Tynderös Emil Lagergren. Två timmar i "snacktempo".  Även om det blev ganska tyst i den sk Stövelbacken, en av Skidsveriges tuffare stigningar. 

Snacktempo. Fotograf Johan Nordquist kämpar mot det skakande skoterflaket för att få lite fina bilder på Charlotte Kalla på Södra Stadsberget i Sundsvall. Kalla var på distanspass tillsammans med Tynderös Emil Lagergren. Två timmar i "snacktempo".  Även om det blev ganska tyst i den sk Stövelbacken, en av Skidsveriges tuffare stigningar. 

Intervjun gjordes kvällen före på Scandic City i Sundsvall. Charlotte utstrålande stort självförtroende och  verkar vara precis där hon vill var inför OS. Lovar gott. 

Kvällen ägnades sedan åt en trevlig middag på "Verket" tillsammans med Foto-Johan och @Sammiedays (aka Samuel Danielsson). Den senare påminde om att jag står i skuld till honom, vilket jag totalt förträngt. Ett bet från förra årets Mastersgolf. Han lyckades sent på kvällen till och med skaka fram bevis i form av en gammal dm-tråd på Insta. 

vad.jpg

Jag erkänner mig besegrad, men måste tillstå att det fortfarande känns konstigt att Garcia tillslut lyckades knyta ihop säcken. Trodde hans puttning skulle fallera; att det spanska psyket skulle krackelera. 
Men okej - spanjoren besegrade Justin Rose, efter att engelsmannen varit i skogen på första särspelshålet.
Kul för Sergio. Och kul för Samuel.
En skvätt amerikanskt rödvin kommer (eventuellt) med Postnord , så snart jag vridit ur min sammetskavaj från Idrottsgalan.   

  Mästare i kavaj.  Efter 73 tidigare majors, 18 Masters och över 20 topp 10-placeringar i olika majors, fick spanjoren Sergio Garcia vinna i golfens kanske finaste tävling. Kul för honom.

Mästare i kavaj. Efter 73 tidigare majors, 18 Masters och över 20 topp 10-placeringar i olika majors, fick spanjoren Sergio Garcia vinna i golfens kanske finaste tävling. Kul för honom.

***

Senaste dopningsnytt: Ryssland förnekar sig inte. Här lite spännande läsning i dagens VG som möjligen säger något om ryssarnas inställning till ren idrott. 

***

Stor grej i Norge också att Ole Einar Björndalen inte kommer till OS. Björndalen, som gjort sex OS och har åtta(!) OS-guld, och fler medaljer än någon annan i vinter OS-historien, blev inte uttagen av Norges olympiska kommitté.
I sig inte så märkligt: Björndalen har inte klarat kravet på två topp 12-placeringar (vilket samtliga uttagna gjort). Veteranen har som bäst två 18:e platser och i övrigt har han bara undantagsvis varit topp 30. 

Internationella skidskytteförbundets ordförande (en norrman!) kontaktade då IOK:s högsta ledning för att ordna ett Wild Card till Björndalen, men något sådant kommer inte att delas ut. 
Det känns helt rimligt. Även om Björndalen säkert hade kunnat komma i bättre form till OS, måste ju bedömningar och uttagningar falla på Norge - inte på IOK.
Resultat borde rimligen styra - inte PR. 

  Sånt chockbesked kan det väl knappast ha varit?  Visst, Björndalen har fantastiska meriter, och den dagen han slutar ska jag skriva en hyllningskrönika om honom. Men i världscupen i vinter har han, utöver två 18:e-platser, resultatraden: 42-36-52-46-28-31. Norska kravet var alltså 2 x topp 12-placeringar. 

Sånt chockbesked kan det väl knappast ha varit? Visst, Björndalen har fantastiska meriter, och den dagen han slutar ska jag skriva en hyllningskrönika om honom. Men i världscupen i vinter har han, utöver två 18:e-platser, resultatraden: 42-36-52-46-28-31. Norska kravet var alltså 2 x topp 12-placeringar. 

 

Huruvida det är rätt att begränsa antalet deltagare i mästerskapen till ex fyra skidåkare eller skidskyttar kan man såklart diskutera. På ett sätt är det ju svårare att nå pallen i en världscuptävling i längdåkning än på ett OS, eftersom det finns fler med kapacitet att placera sig högt.

Men nu finns ju en begränsning och då är det nog klokt att håla sig till den. Och det finns såklart en charm i att det inför mästerskapen skett en gallring. I OS möts de bästa av de bästa. 
Och är det något vissa vintersporter behöver för sin framtida överlevnad så är det fler nationer som lyckas - inte större norsk dominans.

Marinerad i amerikanskt rödtjut

Idrottsgalan igår. Som ni vet brukar jag inte vara så bekväm på den sortens tillställningar, men det var faktiskt trevligt. Och jag fick gå på fest med min fina fru, bara en sån sak.

Tung start dock. Efter att ha åkt med en taxichaufför som inte hittade till Globen, och sedan halvt frusit sönder i en evighetslång kö utanför, hamnade vi till slut vid garderoben. Ett glas bubbel hävdes, och långsamt började jag nu inte bara tina upp, utan bli varm. Varmare. En ostoppbar, vedervärdig värme som bara vill ut. Svett. 

Mina kläder andas ej. Jag må vara stilig, men även hermetiskt försluten.
Jag är en vandrande termos klädd för fest.   

Kämpade mig genom röda mattan och, via ytterligare ett glas bubbel, vidare ner mot parketten.
Mål i sikte. 
Där väntade ett bra bord med bland andra Stefan Holm, Emelie Öhrstig, Jacob Hård, Malin Ewerlöf och Zebastian Modin.
Andrum. 

Maten var habil och galan var som sådana galor brukar vara. Mammorna på scenen var bäst, tillsammans med Parkalombolo-Börje, den assisterande fotbollstränaren från norr, som fick Sportspegelpriset. I övrigt uppnåddes väl inga episka höjder.

 På röda mattan tillsammans med finaste Linn. Jag försöker se avslappnad ut, men utkämpar i själva verket en inre kamp mot den kolossala hetta som alstras under min sammetkavaj (eller om det heter sammetskavaj). 

På röda mattan tillsammans med finaste Linn. Jag försöker se avslappnad ut, men utkämpar i själva verket en inre kamp mot den kolossala hetta som alstras under min sammetkavaj (eller om det heter sammetskavaj). 

Sändningen tar sin början och allt börjar känns bättre.
Fortfarande varmt, men bättre.
Sedan är sändningen slut och det är dags att röra sig igen. 

Jag bär en röd smokingkavaj av sammet som är varmare än en vedeldad bastu i Parkalombolo. Likt en mjuk, överhettad pingvin glider jag fram i lokalen.
Det bästa med kavajen var ändå färgen, eftersom det i stort sett inte märktes när en synnerligen packad gäst från ett bollsportförbund spillde en ansenlig mängd vin över min rygg. Dessutom blev jag temporärt lite svalare, vilket var välkommet.

När sändningen var slut hängde vi runt en stund innan vi drog hemåt. De där galorna kommer alltid (ganska snabbt) till en punkt när det känns som att det nog är bättre att idrottsfolket får festa vidare själva.
Hann i alla fall träffa några gamla kollegor som jag inte sett sedan jag slutade på SVT. De kluckade gott åt en några formuleringar i ett reportage i en kvällstidning som publicerats samma dag: att jag inte saknat SVT alls sedan jag slutade. 
Men det är sant. I alla fall i den mening att jag inte saknat jobbet som krönikör på SVT.
Däremot är det klart det är trist att inte träffa kollegor och kompisar lika ofta, men det är ju en annan sak.
Och jag hade gärna stannat och surrat längre. Men bilen till Norrland skulle gå tidigt på morgonen efter och jag var vid detta laget marinerad i amerikanskt rödvin. Det var helt enkelt dags för den röda sammetpingvinen att vanka hemåt. 

 Efter en röda mattan-bild som på många sätt var ett stort fall framåt i mitt bli-usel-på-bild-liv, så är vi här tillbaka i ett normalläge. Vid tiden för fotot hade jag olyckligtvis glömt mina löständer på hotellrummet i Minsk.

Efter en röda mattan-bild som på många sätt var ett stort fall framåt i mitt bli-usel-på-bild-liv, så är vi här tillbaka i ett normalläge. Vid tiden för fotot hade jag olyckligtvis glömt mina löständer på hotellrummet i Minsk.

Om när jag tegs ihjäl och när Södergren blev en medaljong

Je pense, donc je suis.
Jag tänker, alltså finns jag. 
Orden är Descartes.

Je suis représenté, mais n'existe pas
Jag är avbildad, ändå existerar jag inte. 
Orden är mina egna. 
Och jag är dålig på franska. Tar hjälp av Google Translate.
Men problemet kvarstår.

Jag har skrivit om det förut. Och det bara fortsätter - min totala oförmåga att bli bra på bild. 

Senast i Expressen igår, i en artikel som handlade om kollega Karin. Jag figurerade dock på bilden, som en av fyra personer. 
Tre tittar leende in i kameran. Den fjärde ser ut att ha stoppat en synnerligen syrlig godisbit i munnen, han vill bort; men försöker hålla god min och i hopp om att det hela inte ska uppdagas tittar han med lömsk min bort mot en punkt där ingen annan människa befinner sig.
Den fjärde är alltså jag. Och jag hade inte något surt i munnen. 
Det är helt enkelt bara ett vanligt kort på mig.

Fotografen har här inte ansett det möjligt att på ett enkelt redigera bort mig ur bilden. Istället har han varit barmhärtig nog att inte namnge mig i bildtexten. Min oförmåga att bli bra på bild har alltså lett till att jag tigs ihjäl. Inget konstigt med det. Det är rimligt. 
Min medverkan blir lite som en kuliss. En förvirrad fond.

JOka.jpg

Je suis représenté, mais n'existe pas.*
Men jag är inte ensam. Det finns en person till som tigits ihjäl på ovanstående bild.
Det finns nämligen en annan bild. En originalbild.
Jag har sett den. Ni kan se den nedan.

Jag reagerade inte omedelbart. Först tänkte jag att Anders Södergrens huvud helt enkelt var ett smycke som hände i Anjas halsband. Som en berlock. En medaljong. 

IMG_5700.jpg

I några timmar gick jag runt att tänkte på det hela; att det var lite konstigt. Varför bar Anja Pärson en avbildning av Anders Södergren runt halsen på en pressträff inför OS?
Hade svårt att släppa det. Låg sömnlös. 

Så i natt klev jag upp och återvände till bilden.
Och då såg jag att det inte var ett smycke. Anjas halsband saknade kontakt med Södergrens skalle. Såklart.  

Den gamle längdskidhjältens stiliga nuna befann sig helt enkelt bara i bildens nederkant.
Hur och varför kan man bara spekulera i. Men att han maskats bort kan jag förstå.
Jag tänker inte analysera det hela mer än så, utan konstaterar bara att han inte är med på den första bilden. Men finns på den andra.

Om han i övrigt lider av samma problem som jag - att han ständigt hamnar lite på mellanhand vid diverse fototillfällen - vet jag inte. Den tredje februari flyger vi till Sydkorea. Då har jag 14 timmars flygresa att diskutera saken med honom. Kanske har han något tips? 

I väntan på det fortsätter jag befinna mig i ett slags bildkonstens limbo. 

* troligen bedrövlig franska  

Om konsten att inte bli bra på bild

9:e februari startar vinter-OS i Sydkorea. I går var det prick en månad kvar till invigningen.
Nord och Syd har rök tillfällig fredspipa och det verkar i nuläget som att den demokratiska folkrepubliken skickar tävlande (och en hejaklack!) till den södra delen av halvön.
Det var väntat och viktigt. Inte minst för spelens säkerhet, i alla fall om man ska tro de som har insikt i konflikten och tror sig veta vad som sker i missilmannens eller Trumpens skallar.

Discovery markerade datumet med en pressträff på en centralt belägen teater i Stockholm. 
Vi skulle upp på en scen för ett gruppfoto och sedan var det mingel med det 30-talet journalister som var där.

Jag är världens sämsta minglare. Har alltid varit - kommer troligen alltid att vara. 
De få gånger jag hamnar på offentliga tillställningar brukar min strategi vara att greppa ett eller två glas mingeldricka, uppsöka en person jag känner (väl) för att sedan övertala vederbörande om att festens bästa plats är i lokalens mest avlägsna hörn. I bästa fall kan jag sedan tillbringa en längre tid av kvällen här. Antingen halvt dold bakom typ en plastpalm eller med ryggen mot eventet. Tills jag samlat nog med mod för att lämna tillställningen. 

Gårdagen var inget undantag. Problemet var att mingeldrickat var kaffe och plastträden stod på scenen, vilket skulle varit ett mycket märkligt gömställe. 
Jag satte mig istället vid ett bord och försökte se ut som en stol. Smälta in, liksom.
Tyvärr gick det dåligt. Plötsligt stod jag på scenen. Och trots att jag kämpade för min plats i periferin blev jag beordrad att söka mig mot mitten. 

Jag kan nu inte svara för vad som händer. När jag tänker tillbaka är det minnesluckor. Svart.
Men att döma av de bilder jag sett i efterhand så har jag kämpat hårt. 

 Bild 1: Den totala förvåningen. Jag representerar här alla människor som alldeles yrvakna konstaterar att det står en brunstig noshörning i sovrummet.

Bild 1: Den totala förvåningen. Jag representerar här alla människor som alldeles yrvakna konstaterar att det står en brunstig noshörning i sovrummet.

 Bild 2: Kampen. Jag är nu närmare mitten. Ramin och jag har bytt plats. Min uppsyn representerar alla människor  som någon gång försökt hålla tillbaka en kaskadkräkning samtidigt som de kämpat för att behålla 36 vindruvor i munnen. 

Bild 2: Kampen. Jag är nu närmare mitten. Ramin och jag har bytt plats. Min uppsyn representerar alla människor  som någon gång försökt hålla tillbaka en kaskadkräkning samtidigt som de kämpat för att behålla 36 vindruvor i munnen. 

 Bild 3: Lättnaden. Kaskadspyan är avklarad. Vindruvorna är ute. Nu infinner sig bara ett totalt lugn. Du vet, den där underbara harmonin när du sjunker långt in i dig själv. Snart är även fototillfället över. 

Bild 3: Lättnaden. Kaskadspyan är avklarad. Vindruvorna är ute. Nu infinner sig bara ett totalt lugn. Du vet, den där underbara harmonin när du sjunker långt in i dig själv. Snart är även fototillfället över. 

Nästa minne är att jag kommer ner från scenen. Det är nu minglet ska börja. Jag återgår till att imitera en stol.

Strategin höll nästan. Av det 30-tal journalister som var där var det en tidning som ville prata med mig.
Efter några artighetsfrågor kom reportern fram till det han hade fått i uppgift att fråga om: Petter Northug och Zlatan. Jag minns inte vad jag sade. Men säkert något som kan ge en smarrig och fin rubrik. 
Jag önskade att jag varit mer lik en stol.

I skrivande stund sitter jag på ett fik i centrala Stockholm och väntar på Expressenjournalisten Anna Friberg. Hon vill göra ett reportage. Oklart om vad. Förhoppningsvis mer om OS än om mig.
Vi stämde av som hastigast igår (hon var på teatertillställningen). Någon fotograf ska visst inte komma med, sade hon. 
Och det behövs ju inte - de fick ju fina bilder igår.
 

Ryktet om bloggens död betydligt överdrivet

Snarare har denna sida befunnit sig i en fyra månader lång och skön dvala. Ett symptom på andra symptom.

Men nu är det på tiden att den uppdateras. Inte för att efterfrågan varit enorm, utan mer för att jag saknat den själv. 
Därför: här kommer en liten statusuppdatering i den blogg som, tillsammans med min Facebook (följ gärna!), blir huvudsaklig uppdateringskanal från mig framöver. 

Det är snart nyår och jag tänker mig att 2018 blir ett bra år. Har en ganska bra grovskiss över hur jag vill att året ska se ut, både privat och jobbmässigt. Men i nuläget känns det svårt att se bortom horisonten 26 februari.

Året rivstartar nämligen med ett olympiskt spel i februari. Det första av de totalt fyra OS som Discovery köpte häromåret. Kanal 5, Kanal 9, Eurosport och Eurosport Player är de kanaler tävlingarna kommer visas i.
För min del blir det mitt åttonde OS på plats (efter Sydney, Salt Lake, Aten, Turin, Peking, Vancouver och London); det andra som programledare (Aten 2004). 

 Mitt första Vinter-OS var i Salt Lake City. Jag var 24 år gammal och reporter på längdskidstadion. Det blev ett katastrofalt OS för svensk del. Inte en medalj (förrän Elofsson fick ett brons med posten efter Mühleggs dopning). I herrstafetten slutade Sverige på en 13:e plats. Här pratar jag och Konungen lite om det svenska fiaskot. Han ser rädd ut. Jag ser arg ut i mitt blonderade hår. 

Mitt första Vinter-OS var i Salt Lake City. Jag var 24 år gammal och reporter på längdskidstadion.
Det blev ett katastrofalt OS för svensk del. Inte en medalj (förrän Elofsson fick ett brons med posten efter Mühleggs dopning). I herrstafetten slutade Sverige på en 13:e plats. Här pratar jag och Konungen lite om det svenska fiaskot. Han ser rädd ut. Jag ser arg ut i mitt blonderade hår. 

 Denna bild är mig veterligen den enda som finns på mig från OS i Peking 2008. Jag har inget minne av när eller varför den togs. En rörig tid i livet.

Denna bild är mig veterligen den enda som finns på mig från OS i Peking 2008. Jag har inget minne av när eller varför den togs. En rörig tid i livet.

I vanlig ordning är utmaningen stor. Inte minst den här gången. Teamet på Discovery har en begränsad erfarenhet av att sända såhär stora evenemang. Men vi skickar en bra och hungrig styrka. Drygt hundra stycken drar till norra Sydkorea, och många arbetar hemifrån för att vi ska kunna sända så mycket som möjligt. 

Och för egen del blir det ett kraftprov: tio timmar direktsändning om dagen, 16 dagar i sträck. Totalt kommer jag ha sänt omkring 180 timmar från PyeongChang innan spelen är över (inklusive  de 8 x en (kommersiell) timmes reportageprogram vi spelat in under det senaste året).

Våra norska kollegor har ungefär samma upplägg, men deras tio timmar studiotid fördelas på fyra programledare, om jag ska tro vår pressansvarige som kom med infon.
Ni får helt enkelt försöka stå ut med mycket mig.

Tävlingsschemat är en stor utmaning denna gång. Eftersom en stor del av tävlingarna går på högst orimliga tider, sett med svenska ögon. Alpint till exempel, avgörs oftast mitt i natten eller på väldigt tidig morgon. Det i sin tur gör att programmet under dagarna blir minst sagt luftigt. Ibland har vi luckor utan pågående live-idrott på flera timmar som vi ska försöka fylla med innehåll. Det ställer stora krav.
Vi är i slutet av december nu, en dryg månad kvar, och det känns rätt bra ändå.

***

Bedrövlig start på Tour de Ski för Sverige. Halfvarsson såg bra ut tills han ställde till det för sig (mannen har en aldrig sinande otur(?)) , men i övrigt var det mest mörker.  Nu satte han en stav på skidan och gjorde samma förödande magplask som hans sambo lyckats med några minuter tidigare.
Jennie Öbergs (enda svenska vidare från kvalet!) fall var också såklart trist, men bekymrar mig mindre med tanke på OS. Har svårt att se att hon ska få åka där.

När det gäller Haag och Hellner så var det svagt (Haag) och okej (Hellner). I bästa fall är touren vad de behöver för att hitta rätt formmässigt in emot OS.
Att Oskar Svensson inte är innanför topp 40 i sprintkvalet är direkt dåligt när flera toppsprintåkare saknas. Har hans sjukdomsperiod verkligen slitit så mycket på honom? 
Känslan efter första dagen: SVT lär få kämpa hårt för att hålla liv i den här touren för svensk del. 
Detta sagt med vetskap att det kan svänga snabbt.

***

I övrigt har väl livet gått sin gilla gång (använder någon det uttrycket längre?). Jag harvar på. 
Efter en galet upptagen höst, med fotboll, OS-planering och föreläsningar/moderatorjobb, kom december med betydligt mer lugn. Efter att ha varit programledare för två helger med alpin skidåkning drog vi på semester. Några veckor semester i Afrika, besök i Värmland och på Gotland. Lugn och ro.
Och där är vi väl nu. Januari väntar. Mycket OS-jobb. Mest planering, lite reportagemakeri. 
I övrigt har jag tackat nej till det mesta under tiden fram till avresan den 3 februari.
Men först tar vi nyårsafton. 

2018 kommer bloggen uppdateras oftare. Det är ett löfte – som inte blir så svårt att hålla (senaste uppdateringen var för exakt fyra månader sedan). 

Efter OS har jag i stort sett inget planerat under lång tid framöver. Ser fram emot det, och att fylla tiden med kul projekt, egna eller andras. Vi får se. Det är ett tomt blad i nuläget. 
Men först ska jag överleva februari. 

Gott Nytt år alla!

 Lämnade vintermörkret för några veckor på Zanzibar, Tanzania. Hade varit där, men det var för tolv år sedan. Den gången på Safari i tre parker och ett lyckat försök att bestiga Kilimanjaro. Den här gången lämnade vi knappt hotellet. Gott så. 

Lämnade vintermörkret för några veckor på Zanzibar, Tanzania. Hade varit där, men det var för tolv år sedan. Den gången på Safari i tre parker och ett lyckat försök att bestiga Kilimanjaro. Den här gången lämnade vi knappt hotellet. Gott så. 

IMG_5616.JPG

Bulgariska bakterier och svenska förhoppningar

Sitter på ett hotellrum i Sofia i gamla öst och knåpar på en krönika till morgondagens landskamp.
På ett hotellrum halvannan kilometer härifrån sitter Janne Andersson och försöker bli frisk från sin Bulgariensjuka.
Det är en viktig kvalmatch imorgon. Sverige har råd att avvara Janne en match, men frågan är om man har råd att tappa poäng.  

Alla matcher är viktiga för svensk del i kvalet - grupp A är tight. Sverige har minst en kvalplats i egna händer, men marginalerna är små. Holland och Frankrike skuggar (och Bulgarien blandar sig självklart i om man slår Sverige imorgon).

Det ska bli spännande att se hur Sverige agerar imorgon kväll (matchstart Kanal 5 kl 20.45, sändningsstart kl 19.00)
Hemma på Friends förra hösten hade Sverige inga problem att dominera och föra spelet (3-0) mot ett ointresserat och oinspirerat Bulgarien. Men motståndet lär vara ett annat på Vasil Levski-stadion här i Sofia och dessutom är stora delar av deras trupp utbytt jämfört med då. 

Uppgiften blir svår, men statistiken är god: Sverige har inte förlorat mot Bulgarien sedan dinosauriernas tid. Från och med den där magiska bronsmatchen i VM 1994 har Sverige 20-0 i målskillnad. Lägg därtill att Bulgarien numer har en profilfattig trupp, majoriteten av spelarna representerar inhemska klubblag i en liga som rankas efter Allsvenskan.
Allt det där är sant, men ingen garanti för en enkel seger.

För med allt detta sagt finns det ändå en gnagande oro i magen. 
Den beror inte på bakterier. Utan mer på känslan att detta kan bli en svår match för Sverige. 
Bulgarien är ett besynnerligt och svårgreppbart landslag. Bra i medgång. Men ojämnt. 
Man släppte tre mål hemma mot Luxemburg (4-3, avgjorde först på stopptid), samtidigt som Nederländerna besegrades med 2-0 (två hemmamål första tjugo minuterna av Spas Delen (till vardags hemmahörande i Pogoń Szcecin i polska Ekstraklasa, men inte med nu pga skada).

Troligen kommer Bulgarien rivstarta även mot Sverige och det blir viktigt att hålla tätt inledningsvis. Just det bekymrar mig ganska lite. Sverige är starkt defensivt och har varit riktigt bra på att stänga ytor genom hela kvalet.
Håller Sverige tätt första halvtimmen är sannolikheten god att hemmaspelarna börjar hänga med skallarna.
Något större publikstöd är inte heller att vänta, enligt uppgifter i bulgarisk media är arenan bara utsåld till en tredjedel (då har man ändå delat ut gratisbiljetter till ungdomar). 

 Stadion Vasil Levski, i centrala Sofia, sedd från flygplansfönstret under inflygningen till. Arenan är döpt efter revolutionären med samma namn. Den gode Vasil fängslades och hängdes, trots att han redan var mer eller mindre halvdöd sedan han försökt krossa sitt eget huvud i sin cell.  

Stadion Vasil Levski, i centrala Sofia, sedd från flygplansfönstret under inflygningen till. Arenan är döpt efter revolutionären med samma namn. Den gode Vasil fängslades och hängdes, trots att han redan var mer eller mindre halvdöd sedan han försökt krossa sitt eget huvud i sin cell.  

Jag är mer fundersam över hur mycket Sverige vill och vågar framåt. Man leder gruppen och har en förstaplats att försvara. Det är alltid lättare att jaga utan press, än att vara jagad med höga förväntningar och krav. Det är en ny situation och flertalet spelarna är oprövade i situationen. Självförtroende växer med framgångar, men psykologin följer inga enkla lagar. Är det lika lätt att spela för seger när det finns något att förlora?
Följer Sverige sin linje och spelar precis så disciplinerat och sammanhållet som laget gjort hittills, så bör detta kunna gå vägen. 
Även om chefen är sjuk.

Janne Andersson sitter isolerad på sitt hotellrum, magsjuk. I bästa fall har han smuttat på det bulgariska vattnet och fått sig någon snabbt övergående bakterie. I värsta fall är det något smittsamt, men inget i nuläget verkar tyda på det. Hurusom så tror jag inte det behöver betyda speciellt mycket. Även om Janne är boss (och självklart bestämmer oavsett om han står och gormar på sidlinjen eller inte) så är det ett synnerligen delat ledarskap.
Wettergren ledde träningen idag precis som han gjort massor av gånger förut. Spelarna är vana att höra hans röst, han har stort förtroende och hans tankar om matchning är i mångt och mycket Jannes.
Visst, i ett skarpt läge kanske det skulle kännas tryggare med Jannes röst. Men jag tror inte det innebär någon jätteskillnad, även om Janne inte skulle vara piggelin imorgon.
Möjligen skulle man vilja ha Anderssons något hetare temperament på linjen om situationen kräver det, men jag tror ändå Wettergren skulle lösa det galant  (han skulle dock få kämpa mer med intervjuer och presskonferenser, för den biten gillar han inte).

Startelvan presenteras för spelarna i kväll, men det skulle förvåna om det inte blir samma elva som startade mot Frankrike. 
I så fall är det bra. Det ligger i linje med det jag hoppas - nämligen att Sverige ska spela för förstaplatsen i gruppen och våga vinna matcherna som är kvar - inte försvara den poäng man har när matchen startar och hoppas på att andra resultat spelar dem i händerna. 

 Har inte sett mycket av Sofia. Hann heller inte uppfatta så mycket under taxiresan från flygplatsen till hotellet. Killen som körde oss blåste på i 140 km/h på 80-väg, och följde senare upp med knappa 120 km/h på 50-väg. Nåväl. Vi kom fram och jag hann till och med ta en bild genom rutan på en man på en häst. Alltid något.    

Har inte sett mycket av Sofia. Hann heller inte uppfatta så mycket under taxiresan från flygplatsen till hotellet. Killen som körde oss blåste på i 140 km/h på 80-väg, och följde senare upp med knappa 120 km/h på 50-väg. Nåväl. Vi kom fram och jag hann till och med ta en bild genom rutan på en man på en häst. Alltid något.    

Sjöström inte störst (än) - men förluster gör henne större.

Bara några dagar efter VM-succén fortsätter Sarah Sjöström dominera i världscupen.
Nytt världsrekord, ny överlägsenhet - och ännu ett skäl att resa frågan om hon nu är störst i svensk idrott.

Jag har tidigare älskat den sortens listor och rankningsräknande; kunde ägna timmar och åter timmar åt att fundera, resonera och värdera.
Men med åren har jag helt kommit att tappa intresset för det, av den enkla anledningen att det varken går att jämföra eller leder någon vart.
En insikt med tiden.

Jag tilltalas av det mätbara, det vetenskapliga. Men eftersom det saknas givna kriterier och stabila parametrar för att jämföra över tid och idrotter, så blir diskussionen lätt löjlig.
Slutsatsen skulle kunna bli att jämförelser är både meningslöst och onödigt. 
Och så är det ju, i någon mån - men samtidigt lite kul.

Men, vad mäter vi egentligen?
Medaljer? Rekord?
Nationell eller internationell exponering?
Hur värderar vi marknadsvärde, sponsorkontrakt och pengar?
Finns variabler för överlägsenhet, historisk betydelse eller graden av betydelse för sin idrott?
Vad väger tyngst av fysisk styrka och bollgenialitet?
Är det inte svårare att bli världens 22:a bästa fotbollsspelare, än den överlägset bäste orienteraren?
Vad är medaljer värda i en idrott som drunknar i mästerskap och distanser, jämfört men idrott som har stora tävlingar bara ibland?
Hur ska vi kunna jämföra resultat över tid när förutsättningarna ständigt ändras?

Den som med säkerhet kan reda ut ovanstående, och andra, frågor, är säkert också mogen att säkert ranka Stenmark före eller efter Borg; Sjöström före eller efter Sörenstam.
Vi andra får gissa.
Eller gå på känsla.
Men oavsett vilket kommer det förr eller senare ändå landa i någon slags subjektiv värdering.
Och det kan väl kanske vara kul det med.

Så för all del:
Om jag tycker Sarah Sjöström är störst i svensk idrottshistoria?
Nej.
Om hon är på topp 10-listan?
Kanske.
Om hon kan bli störst?
Definitivt. Ge henne ett OS till. Eller två.

 Sarah Sjöström under ett träningsläger i Florida fjol. Då hade hon ännu inte vunnit någon olympisk medalj - nu har hon tre. Och det är troligen antalet OS-medaljer som i slutändan kommer definiera vilken plats hon tar i svensk idrottshistoria.

Sarah Sjöström under ett träningsläger i Florida fjol. Då hade hon ännu inte vunnit någon olympisk medalj - nu har hon tre. Och det är troligen antalet OS-medaljer som i slutändan kommer definiera vilken plats hon tar i svensk idrottshistoria.

Vill ni ha min topp tre så är den: Borg, Waldner, Zlatan.
Bästa kvinna tassar en bit därbakom i konkurrens med Stenmark och några till. För mig är Sörenstam nummer ett. Sjöström kan möjligen vara tvåa.

Men det är helt ovetenskapligt.
Jag har inte ens försökt väga eller räkna.
Jag konsulterade magen.
Andra tycker annat. Allt beror på vad vi väger in. 

Sarah Sjöström är en fisk i människoförklädnad. Henne briljans i vattnet är häpnadsväckande. Hon är den ofrivillige simmaren som blev bäst och med tiden kom att njuta av träning och tävling.
Hennes naturliga sätt ovanför vattenytan är av ett sådant slag som går rätt igenom rutor och rakt in i hjärtan.
I svallvågorna av de bassänger där Sarah Sjöström bubblar fram finns bara beundran och ett wow.

Hon är Sveriges enskilt mest framgångsrika individuella idrottare just nu.
Kanske är hon även mest populär, jag gissar att bara Kalla kan konkurrera om vi pratar individuell idrott?

Och hur konstigt det än låter så tror jag förra veckans VM-förlust på 100 frisim bara gjorde Sjöström ännu större.

För visst kan det vara imponerande med någon som bara vinner och vinner – men det leder ju till slut till den oundvikliga frågan om vilken konkurrens som finns.
I simning vet vi att den existerar och är hård – men det är bra att bli påmind om det då och då.
Motgångar behövs för att vi bättre ska förstå och uppskatta framgångar.

För många segrar blir tjatigt, i synnerhet om de är för överlägsna.
Det var aldrig spännande att se Karelin mot Tomas Johansson, eftersom skillnaden var för stor.
Idrott ska kittla. Ovissheten måste finnas där, eftersom mirakel och misstag är två avarter som sker för sällan i elitidrott för att vi ska klamra oss fast vid dem.

Nu fick Sjöström stryk och det garanterar att vi enklare förstår hennes storhet. Vi fick en nerv att krydda vår beundran med.
Och med den en garanti.

För nu vet vi att Sjöström aldrig kommer kunna luta sig tillbaka och känna sig säker.
Flåset finns där – och kommer pusha henne till att spränga nya gränser, om och om igen.
För är det något vi lärt oss, så är det att om någon höjer en ribba så kommer andra snart att hoppa över.

Var Sjöström är, eller slutligen hamnar, i svensk idrottshistoria får gärna vara en levande diskussion. Jag lyssnar gärna. Det är roande.

För gemene man tror jag dock inte hennes karriär kommer att definieras av hennes världsrekord, VM-medaljer eller världscupframgångar.
Den kommer att definieras av antalet OS-guld.
Och hur många sådana Sjöström tar vet vi först när vi summerar efter 2020 eller möjligen 2024.

***

Har tillbringat större delen av senaste veckan på Gotland.  Fyra träningspass var en besvikelse, men halsont gjorde att jag tvingades till en lugn helg. Nya tag denna vecka. Har börjat okej. Kämpar på.  

***

Nu bär det av till London och friidrotts-VM i någon vecka. Tävlingarna startar på fredag kväll och redan då får vi en första glimt av både Usain Bolt och Sverige största guldhopp, diskuskastaren Daniel Ståhl.
Jag Susanna Kallur och Tommy Åström kommenterar tävlingarna i Eurosport. Välkomna att följa VM med oss.

Skärmavbild 2017-08-02 kl. 17.25.23.jpg

 

***

Till sist ett citat ut Sarah Sjöströms sommarprat som jag hörde först i dag i bilen till Stockholm. Tycker om denna formulering, eftersom jag känner igen mig själv i den:
”Tänka negativt är bra för den som gillar att bli positivt överraskad.”

 

Måndagsflum och svag statistik mot OS-mästaren

På tisdag ska jag alltså vara speaker på Karlstads friidrotts-GP på gamla kära Tingvalla IP.
Med betoning på gamla.
Karlstad förtjänar en bättre friidrottsarena och en sådan lär inte vara så långt bort. Kommunen kan komma att fatta beslut om en ny arena redan till hösten, om jag fattat saken rätt.
Tanken är att den ska ligga på Sannafältet halvannan kilometer norr om Tingvalla. Den kommer inte hinna bli klar till SM i friidrott 2019, som ju går i Karlstad. Men möjligen året efter.

Tingvalla IP var mitt andra hem under barndomen. Längdhoppsgropen var min sandlåda, och så småningom började jag träna själv.
Eller rättare sagt leka. För det var ju så det började.
Jag hoppade höjd. I ur och skur. Säkert kunde jag hoppa hundratals hopp vissa dagar. Jag var alltid Patrik Sjöberg. Om jag inte rev. Då blev jag snabbt  Mögenburg, Zhu eller Milton Ottey eller någon annan rival.
Men Sjöberg vann alltid.

Mitt personliga höjdrekord blev aldrig speciellt bra och karriären något skral. Jag har ett minne av att jag vann ett skolmästerskap för Karlstad Kommun på mellanstadiet (kanske i årskurs fyra), men minnet kan svika mig. Min största merit är nog annars att jag tävlade mot Stefan Holm i den blivande olympiamästarens allra första höjdhoppstävling. I alla fall vet jag att jag sagt det någon gång, men nu blev jag osäker igen. 

För säkerhets skull messade jag Stefan själv för att få saken utredd. 
Och en sak är säker - frågar man Stefan Holm något om höjdhopp får man svar. Korrekta svar. 
Efter ungefär 14 sekunder hade han inte bara skickat resultaten från sin första tävling (mycket riktigt - jag var med, en bit ner i listan). Jag fick också en statistisk exposé över våra samtliga möten i höjdhopp.

Det var visst sex tävlingar, tre stycken 1988 och ytterligare tre 1990 (1989 kunde vi inte mötas eftersom vi då tävlade i olika åldersklasser - han är ju trots allt äldre än jag. Viktigt.).
Siffrorna visar hursomhelst en viss förskjutning till Holms favör.
6-0 om man ska vara exakt.
Kanske inte helt oväntat. Den ene blev sedermera guldmedaljör i OS.
Den andre satt på läktaren och tittade på.

***

Karlstad GP blir genrep för flera av de svenska VM-resenärerna. I runda slängar en tredjedel av dem är för att göra sista starten innan avresan till London (VM börjar 4 augusti och ni kan se alla live i Eurosport med mig, Susanna Kallur och Tommy Åström som kommentatorer).

Mest nyfiken i Karlstad är jag på om Daniel Ståhls fina form håller i sig. Det ryktas om vindar från Kristinehamnshållet. Det betyder i så fall fina förutsättningar för diskuskastarna, men sämre för sprintgrenarna.

I Karlstad gör även Angelica Bengtsson en högintressant start i stav. Hon har inte hoppat ett tävlingshopp sedan hon bröt Bauhaus-galan med skadad fot efter att ha försökt på svensk rekordhöjd. Var står hon nu? Klockan tickar snabbt mot VM. Fågel eller fisk?

Det ska även bli kul att se Stefan Holms adept Sofie Skoog vs Erika Kinsey. Båda har ett årsbästa på 1,94. Sett till hur standarden ser ut i grenen i år är det inte osannolikt att det kan komma att räka med ett bra protokoll över typ 1,97 för att ta en VM-medalj. Standarden är ganska svag i år och här finns verkligen chansen för den som har dagen. 
Ett svenskt formbesked inför avresan skulle sitta fint.

 Klassisk förberedelsekväll med startlistor. Denna gång i sällskap av mumsig sallad från KMTI. 

Klassisk förberedelsekväll med startlistor. Denna gång i sällskap av mumsig sallad från KMTI. 

***   

Eftermiddagen ägnades åt träning på världens bästa gym: KMTI.
Det råkar ligga i Karlstad.
90 minuter kondis och en halvtimme styrka. Efter en vecka med endast ett minimum av kolhydrater var det en befrielse att få träna med en vettig lunch i magen. 
Gick hur lätt som helst. Två timmar bara försvann. Får bli ett nytt pass imorgon. 

Jag har förresten själv jobbat på KMTI, innan jag flyttade från stan. Det var i helt andra lokaler, ett annat gym.
Ändå känner jag mig som hemma. 

Idag, på motionscykeln, försvann tankarna iväg på just det ämnet. Jag hade faktiskt liknande  funderingar när jag cyklade runt i mina gamla barndomshoods "hemma" i Karlstad nyligen: hur mycket kan något ändras innan det ändrats så mycket att man inte kan kalla det hemma längre? När försvinner känslan av "mitt"? Hur mycket måste ske med tid och rum för att samhörigheten ska försvinna?

Flum. Men ändå. Tänkvärt.
Under några nostalgiska timmar cyklade jag häromveckan gamla skolvägar; elljusspår jag sprungit, trädgårdar och hus där man vistats under alla tänkbara tider och tillstånd.
Minnen som bleknat med tiden kan vara tillbaka på en sekund.
Men hur blir det den dagen en inte längre har någon relation till byggnaderna, utan mer till platsen de står på. När det enda man känner till möjligen är jorden under nya betongfundament.
Kommer jag känna nostalgin då?

Om Norra Fältet i Karlstad nu blir en arenastad och om Skutberget ska bli ett Mumin-land - vad kommer områdena betyda för mig framöver - jag som bara är gäst här då och då?
Jag som bara kan relatera till vad som var - inte vad som är.

Jag bodde mina första 18 år i Karlstad, men jag har nu bott i Stockholm längre tid än jag bott någon annanstans.
Ändå är det Karlstad jag kallar hemma. En stad jag alltmer sällan besöker, och som jag för varje gång känner igen allt mindre. 
Visst är det konstigt?
Mycket av "min" stad är såklart kvar, men det kommer ständigt nytt. Som blir någon annans stad. 

Kanske är det så enkelt att det är minnen som gör att man kommer hem? Att vad som än händer, vilka nya grunder som gjuts på min barndoms marker, så kommer det alltid vara hemma.
För jag vet vad som var. Och det kan ingen ta ifrån mig. 

***
Som sagt. Flum.
Ska fundera vidare. 

***

Junior-EM i friidrott avslutades i går i Italien och det ramlade in lite nya medaljer till Sverige sista dagen. Sammantaget med U23 EM som gick i Polen nyligen är bilden av svensk friidrott på frammarsch fortsatt mycket tydlig. Det finns topp och bredd. Och det lovar mycket gott inför kommande år.
Och på seniorsidan finns redan flera etablerade stjärnor som kommer hålla några år till.
OS i Tokyo 2020 kan bli riktigt trevligt för svensk del. 

Däremot var tv-produktionen från JEM i Grosseto riktigt svag. Friidrott är inte lätt att producera, men man kan kräva mer av ett så stort arrangemang som ett junior-EM.
Om två år går tävlingen i Sverige (Borås). Vem som sänder eller producerar vet jag inte - men jag hoppas verkligen att det blir ett par snäpp vassare än det vi såg från Italien under helgen. 

*** 

En bonus av Facebook-messadet med Stefan Holm var för övrigt att jag fick lära mig att göra stora tummen upp i FB-chatten. Detta har varit en gåta för mig, men nu tog jag mod till mig och frågade (det kom ganska naturligt eftersom Stefan hade gjort en mäktig tumme upp just innan).
Knepet är att hålla inne knappen. 
Det hade jag aldrig kunnat lista ut.

Så nu sitter jag här, dagen före Karlstads GP, med ett uselt höjdhoppsfacit, i en stad jag allt mindre känner igen som min egen, men med helt nya kunskaper.
Nu hoppas vi bara att morgondagens gala blir just en stor tumme upp!