Måndagsflum och svag statistik mot OS-mästaren

På tisdag ska jag alltså vara speaker på Karlstads friidrotts-GP på gamla kära Tingvalla IP.
Med betoning på gamla.
Karlstad förtjänar en bättre friidrottsarena och en sådan lär inte vara så långt bort. Kommunen kan komma att fatta beslut om en ny arena redan till hösten, om jag fattat saken rätt.
Tanken är att den ska ligga på Sannafältet halvannan kilometer norr om Tingvalla. Den kommer inte hinna bli klar till SM i friidrott 2019, som ju går i Karlstad. Men möjligen året efter.

Tingvalla IP var mitt andra hem under barndomen. Längdhoppsgropen var min sandlåda, och så småningom började jag träna själv.
Eller rättare sagt leka. För det var ju så det började.
Jag hoppade höjd. I ur och skur. Säkert kunde jag hoppa hundratals hopp vissa dagar. Jag var alltid Patrik Sjöberg. Om jag inte rev. Då blev jag snabbt  Mögenburg, Zhu eller Milton Ottey eller någon annan rival.
Men Sjöberg vann alltid.

Mitt personliga höjdrekord blev aldrig speciellt bra och karriären något skral. Jag har ett minne av att jag vann ett skolmästerskap för Karlstad Kommun på mellanstadiet (kanske i årskurs fyra), men minnet kan svika mig. Min största merit är nog annars att jag tävlade mot Stefan Holm i den blivande olympiamästarens allra första höjdhoppstävling. I alla fall vet jag att jag sagt det någon gång, men nu blev jag osäker igen. 

För säkerhets skull messade jag Stefan själv för att få saken utredd. 
Och en sak är säker - frågar man Stefan Holm något om höjdhopp får man svar. Korrekta svar. 
Efter ungefär 14 sekunder hade han inte bara skickat resultaten från sin första tävling (mycket riktigt - jag var med, en bit ner i listan). Jag fick också en statistisk exposé över våra samtliga möten i höjdhopp.

Det var visst sex tävlingar, tre stycken 1988 och ytterligare tre 1990 (1989 kunde vi inte mötas eftersom vi då tävlade i olika åldersklasser - han är ju trots allt äldre än jag. Viktigt.).
Siffrorna visar hursomhelst en viss förskjutning till Holms favör.
6-0 om man ska vara exakt.
Kanske inte helt oväntat. Den ene blev sedermera guldmedaljör i OS.
Den andre satt på läktaren och tittade på.

***

Karlstad GP blir genrep för flera av de svenska VM-resenärerna. I runda slängar en tredjedel av dem är för att göra sista starten innan avresan till London (VM börjar 4 augusti och ni kan se alla live i Eurosport med mig, Susanna Kallur och Tommy Åström som kommentatorer).

Mest nyfiken i Karlstad är jag på om Daniel Ståhls fina form håller i sig. Det ryktas om vindar från Kristinehamnshållet. Det betyder i så fall fina förutsättningar för diskuskastarna, men sämre för sprintgrenarna.

I Karlstad gör även Angelica Bengtsson en högintressant start i stav. Hon har inte hoppat ett tävlingshopp sedan hon bröt Bauhaus-galan med skadad fot efter att ha försökt på svensk rekordhöjd. Var står hon nu? Klockan tickar snabbt mot VM. Fågel eller fisk?

Det ska även bli kul att se Stefan Holms adept Sofie Skoog vs Erika Kinsey. Båda har ett årsbästa på 1,94. Sett till hur standarden ser ut i grenen i år är det inte osannolikt att det kan komma att räka med ett bra protokoll över typ 1,97 för att ta en VM-medalj. Standarden är ganska svag i år och här finns verkligen chansen för den som har dagen. 
Ett svenskt formbesked inför avresan skulle sitta fint.

 Klassisk förberedelsekväll med startlistor. Denna gång i sällskap av mumsig sallad från KMTI. 

Klassisk förberedelsekväll med startlistor. Denna gång i sällskap av mumsig sallad från KMTI. 

***   

Eftermiddagen ägnades åt träning på världens bästa gym: KMTI.
Det råkar ligga i Karlstad.
90 minuter kondis och en halvtimme styrka. Efter en vecka med endast ett minimum av kolhydrater var det en befrielse att få träna med en vettig lunch i magen. 
Gick hur lätt som helst. Två timmar bara försvann. Får bli ett nytt pass imorgon. 

Jag har förresten själv jobbat på KMTI, innan jag flyttade från stan. Det var i helt andra lokaler, ett annat gym.
Ändå känner jag mig som hemma. 

Idag, på motionscykeln, försvann tankarna iväg på just det ämnet. Jag hade faktiskt liknande  funderingar när jag cyklade runt i mina gamla barndomshoods "hemma" i Karlstad nyligen: hur mycket kan något ändras innan det ändrats så mycket att man inte kan kalla det hemma längre? När försvinner känslan av "mitt"? Hur mycket måste ske med tid och rum för att samhörigheten ska försvinna?

Flum. Men ändå. Tänkvärt.
Under några nostalgiska timmar cyklade jag häromveckan gamla skolvägar; elljusspår jag sprungit, trädgårdar och hus där man vistats under alla tänkbara tider och tillstånd.
Minnen som bleknat med tiden kan vara tillbaka på en sekund.
Men hur blir det den dagen en inte längre har någon relation till byggnaderna, utan mer till platsen de står på. När det enda man känner till möjligen är jorden under nya betongfundament.
Kommer jag känna nostalgin då?

Om Norra Fältet i Karlstad nu blir en arenastad och om Skutberget ska bli ett Mumin-land - vad kommer områdena betyda för mig framöver - jag som bara är gäst här då och då?
Jag som bara kan relatera till vad som var - inte vad som är.

Jag bodde mina första 18 år i Karlstad, men jag har nu bott i Stockholm längre tid än jag bott någon annanstans.
Ändå är det Karlstad jag kallar hemma. En stad jag alltmer sällan besöker, och som jag för varje gång känner igen allt mindre. 
Visst är det konstigt?
Mycket av "min" stad är såklart kvar, men det kommer ständigt nytt. Som blir någon annans stad. 

Kanske är det så enkelt att det är minnen som gör att man kommer hem? Att vad som än händer, vilka nya grunder som gjuts på min barndoms marker, så kommer det alltid vara hemma.
För jag vet vad som var. Och det kan ingen ta ifrån mig. 

***
Som sagt. Flum.
Ska fundera vidare. 

***

Junior-EM i friidrott avslutades i går i Italien och det ramlade in lite nya medaljer till Sverige sista dagen. Sammantaget med U23 EM som gick i Polen nyligen är bilden av svensk friidrott på frammarsch fortsatt mycket tydlig. Det finns topp och bredd. Och det lovar mycket gott inför kommande år.
Och på seniorsidan finns redan flera etablerade stjärnor som kommer hålla några år till.
OS i Tokyo 2020 kan bli riktigt trevligt för svensk del. 

Däremot var tv-produktionen från JEM i Grosseto riktigt svag. Friidrott är inte lätt att producera, men man kan kräva mer av ett så stort arrangemang som ett junior-EM.
Om två år går tävlingen i Sverige (Borås). Vem som sänder eller producerar vet jag inte - men jag hoppas verkligen att det blir ett par snäpp vassare än det vi såg från Italien under helgen. 

*** 

En bonus av Facebook-messadet med Stefan Holm var för övrigt att jag fick lära mig att göra stora tummen upp i FB-chatten. Detta har varit en gåta för mig, men nu tog jag mod till mig och frågade (det kom ganska naturligt eftersom Stefan hade gjort en mäktig tumme upp just innan).
Knepet är att hålla inne knappen. 
Det hade jag aldrig kunnat lista ut.

Så nu sitter jag här, dagen före Karlstads GP, med ett uselt höjdhoppsfacit, i en stad jag allt mindre känner igen som min egen, men med helt nya kunskaper.
Nu hoppas vi bara att morgondagens gala blir just en stor tumme upp!