Självklart kan vi jämföra Nilsson och Northug

Var ett tag sedan.
Jul i Spanien. Mellandagar på ortopeden. Nytt år. Stockholm badar i iskall snö och livet är bara fint. Skidor får jag åka någon annan gång, men jag kan titta på skidor. 
Och skriva om skidor. 
Och twittra om skidor. 
Sånt är alltid kul.

*** 

Har inte följt Tour de Skis alla stavtag, men det ser ut att kunna bli en intressant avslutning. 
I dag väntar korta fristilslopp i bedårande Toblach i Sydtyrolen: 10 km för män och 5 km för kvinnor på en relativt lättåkt bana.
Jag tror inte på några stora skrällar om det bara är okej förhållanden. Cologna kommer säkert åka bra, liksom Ustyugov, Sundby och Harvey.
Hittade ett spel på kanadensaren på pallen till 9 ggr pengarna. Var tvungen att slå till.
Kanske kan även Manificat vara med högt upp (även om jag tror han gynnats av en något tuffare bana). Hellner? Nja, tyckte han såg seg ut senast. Kan slå åt båda håll. Fisk eller fågel. 
Men om inte ett par av de namnen är inne på topp fem ska jag avgå. Oklart från vad dock.

Jag hoppas Matti Heikkinen hänger i och gör ett bra lopp i dag. Formatet med färre sprintar passar honom bra, och är han bara med efter dagens fristilslopp så tror jag han kan göra en grym avslutning i Val di Fiemme. Rent av en man för totalpallen?

Sundby får gälla som favorit i Total-touren på herrsidan, såvida han inte klappar igenom i Toblach. Weng håller jag som den mest troliga segraren på damsidan.
Weng är en betydligt bättre klättrare i den avslutande jaktstarten än både Nilsson och Östberg.
Och Sundby är bättre än Ustyugov uppför. Det kan bli en fin duell: Norge vs Ryssland i ren syreupptagning.  

Toblachvarvet torde passa Nilsson fint.  Läge för en ny pallplats? Tveksamt. Skulle i så fall bli hennes första i ett lopp med intervallstart. 
Om någon skräller? Njae. Jag skulle nog sätta Weng, Diggins, Pärmäkoski, Östberg och Nilsson däruppe. Kan Tjekaleva överraska? Stephen? Eller sparar den senare superkrafterna till Final Climb.
Läge för Kalla att visa något nu? Nu är hon inne i tävlingstempo - och distansen passar ju perfekt. 

Det där skrev jag häromdagen, efter att Stina Nilsson vunnit ännu en etapp på Touren.
Tweeten handlade om likheten mellan Nilssons sätt att köra och Petter Northugs länge omdiskuterade taktik.
Många fattade inte, men det är ju som vanligt; svamlade om skillnad i attityd eller annat.
Poängen gällde taktiken. Som det står. Men vi tar det ändå igen: T A K T I K E N.
Övriga jämförelser lämnar jag åt andra.

I sexton år kommenterade jag längdskidor åt SVT. Jag känner längdskidpubliken väl. 
Det är delvis en åsiktsstark skara människor. 
Dom med mest synpunkter heter ofta Hans-Ove eller Sven-Erik eller något liknande.
65+.
De kan allt. De använder mail. Ofta versaler. 

Andra svarar på Twitter. 140 tecken. Ofta impulsivt. Med åren allt mer aggressivt.
Svara först. Läsa det man faktiskt svarade på sedan. 
Tänka sist.
Alltid ger det något lajk.

Efter att Petter Northug slog igenom 2006 var ett ständigt återkommande ämne hans sätt att taktiskt genomföra loppen.
Många ansåg det var osportsligt att ligga i rygg, låta andra göra jobbet, för att sedan spurta ifrån på slutet. 
Jag har aldrig hajat det resonemanget. 

Elitidrott går ut på att vinna och Petter Northug har vunnit mer än de flesta. Sportslighet kan man diskutera i enskilda situationer. Och jo, jag har som bekant haft synpunkt på Northug vid något tillfälle. Råkade kalla honom "gris" i ett försök att recensera hans målgång i Holmenkollen-VM 2011. 
Det hör till att påminna om det i samband med denna diskussion. 

För egen del känns det uttjatat och jag lämnade det bakom mig för sådär fem år sedan, men jag påminns ständigt. Såg häromdagen att det till och med är huvudpersonens senaste instagramuppdatering.

 Petter Northugs senaste uppdatering på Instagram (7 veckor gammal). 

Petter Northugs senaste uppdatering på Instagram (7 veckor gammal). 

Men nog måste man kunna diskutera taktik utan att blanda in attityd?
För det är taktiken - att vinna utan att dra en meter - som genom åren irriterat många av er. Tro mig.

Skidåkning på den här nivån handlar om att vinna; att utnyttja det man är bra på. Och Petter Northug har varit totalt överlägsen när det gäller att få loppen dit han vill.
Det är beundransvärt.
Översatt till medaljer: 2 OS-guld och 13 VM-guld.

De som har synpunkter begriper heller sällan att det inte är så enkelt att "bara åka med i rygg".
De flesta släpper långt före upploppet. Och av de som är kvar är det få som orkar spurta på ett vettigt sätt.
Petter har orkat.
Ändå tycks det som om den svenska publiken mer uppskattar en åkare som hänger med i 48 kilometer och släpper, än en som hänger med i 48 och vinner.  

Fram till nu då.
Stina Nilsson är (än så länge) väldigt långt ifrån den så älskade Anders Södergren. 
Men precis som Löken (som han kallas) så vet hon att försöka med den taktik som gynnar henne mest.
Därför vinner nu Stina Nilsson lopp i Tour de ski och några mail om att hon skulle vara en parasit i fråga om sitt taktiska upplägg har jag inte sett.
Det ska hon heller inte behöva höra. Hon gör det hon är bra på. Om andra vill försöka driva upp ett högt tempo - låt dem göra det. Varför ska Stina hjälpa till med det?

Att Northugs dominans och sätt att åka med tiden skulle bana väg för en ny typ av mer taktisk drillande skidåkare är väntat. Jag är förvånad att vi inte sett det tydligare tidigare. Men kanske måste det få ta tid. Northug-eran pågår ju faktiskt fortfarande.

Stina tycks ha förmågan att till hundra procent lita på sitt taktiska sinne och hon är bredd att köra sitt race till hundra procent, oavsett vad andra tycker och tänker. 
Helt rätt.
Även Johan Olsson och Anders Södergren är exempel på svenskar som genom åren åkt med tydliga strategier. Några sprintåkare har varit bra på det. Björn Lind och Thobias Fredriksson kanske bäst. 
Men påtagligt ofta har vi sett svenskar låta sig styras av utvecklingen i loppet, snarare än att försöka styra den själv .
"Jag väntade på att något skulle hända".
"Jag drog för jag hamnade längst fram".
"Jag borde kanske inte ligga först men det gick så långsamt".

Händelser, beslut - även framgångar - har ibland framstått som resultatet av slump snarare än av genomtänkta strategier.

En taktisk plan garanterar såklart inte framgång. Skidsporten är mer komplicerad än så, med många samverkande faktorer. Inte minst kapacitet och form är övergripande faktorer. 

Men konsekvens och strategi ökar möjligheten för åkaren att styra händelserna, snarare än att bli en produkt av vad som sker.

Nilssons utvecklingskliv på distans den här säsongen är verkligen ett utropstecken. Och så småningom, när hon tillgodogjort sig mer träning, kommer hon förhoppningsvis kunna styra och avgöra loppen även på andra sätt.  

För övrigt hoppas jag att Petter Northug snart kommer tillbaka. Skidsporten är fattigare och mer förutsägbar utan honom. Förhoppningsvis är han tillbaka till Lahtis-VM. Och är pigg.