Stensons major: Vackert, välkommet och välförtjänt

Förbannelsen är bruten. 
Det var en tidsfråga.
Och det var vackert.
Men när vi nu äntligen räknar in en svensk herrseger i en major var det inte att utan hur som är värt att minnas.
Att det betyder så mycket för golf som sport i Sverige är jag mer tveksam till. 

Flera gånger har jag följt (herr)majortävlingar där Sverige haft chansen att vinna den där första titeln.
Ett par gånger har jag själv kommenterat (Blixt tvåa i Masters -14, Hanson trea i samma tävling -12). Men det har inte hållit hela vägen. 

Jag har länge funderat på om det funnits svårdefinierad "rädd att vinna-mentalitet" bland svenska herrgolfare; en inställning - medveten eller omedveten - som sätter säkerheten och tryggheten i första rummet när det verkligen har gällt som mest. Hellre sejfa och spela för par än att attackera - en oro för att misslyckas snarare än modet att våga vinna?

Känslan var varit att svenskar i slagläge (jag pratar alltså om herrar här) sällan eller aldrig presterat bäst under det sista varvet - i de avgörande lägena och slagen.
Men eftersom jag aldrig funnit några starkare bevis eller lyckats tänka tanken fullt ut har jag alltid släppt den. Det finns exempel åt båda håll och det har varit enklast att avfärda de uteblivna majorframgångarna som rena tillfälligheter.

Men allt det där kan vi lägga åt sidan idag, åtminstone för en stund, även om olyckskorparna började kraxa när Stenson inledde med en treputt.

Men sedan.
Jävlar i min låda vilken resa 40-åringen tog med oss på. 

 Stod och såg Stenson dagen före Players Championship i maj. Ljudet av hans järnslag är magiska. 

Stod och såg Stenson dagen före Players Championship i maj. Ljudet av hans järnslag är magiska. 

Jag har sett många häftiga avslut på majortävlingar, alla har sin charm. 
När Schwartzel avslutade med fyra bridges på Augusta, eller när Bubba särspelstrollade med sin magiska wedge ur buskaget på 10:e var det magnifika ögonblick.

Men som uppgörelse, man mot man, var helgen på Royal Troon en oöverträffad gåshudsupplevelse. En giganternas kamp, en envig över två dagar, som saknar motstycke i mitt medvetande (jag kan inte relatera på samma sätt till saker som hänt innan jag föddes eller började uppskatta golf). 
Mickelson och Stenson tvingades plocka fram allt de någonsin lärt sig; att vända ut och in på varenda cell i deras tjuriga tävlingsskallar.
Och som de stred. De pressade fram det bästa ur varandra, ur golfen.
Det slutade med den lägsta vinnarscoren i tävlingens historia.  

Henrik Stenson är lätt att unna en major. Jag har träffat honom flera gånger, men kan inte säga att jag känner honom särskilt väl. 
Men han ger ett oerhört sympatiskt intryck. Ett fullblodsproffs - både på banan och i relationen till sin omgivning.
En kombination av kyla och känslor.

Henrik har varit nere i golfens bottenlösa avgrund; upplevt den fruktansvärda känslan av att ställa upp sig över en boll med drivern med vetskapen om att den kan gå precis vartsomhelst (läs: vänster) - utom just dit han vill slå den.

En snickare som plötsligt inte kan slå i en spik.
En dansare som glömt sina steg.
 
Stenson har slagits med jättar och inre demoner, men aldrig gett upp. Han valde den svåra vägen - och den ledde honom tillbaka till toppen.
Segern i the Open Championship var vacker och välbehövlig - och kanske öppnar den dörren för fler svenska framgångar? För spelare med potential att vinna majors finns det fler av.

Att segern betyder så mycket för golfen i Sverige är jag mer tveksam till. Jag ser idag att flera i Golfsverige nu hoppas att detta ska öka intresset för sporten i landet; anar att de hoppas det ska bli lång kö till klubbarna.
Jag tror det är en naiv tanke.
Det golfen behöver för att locka nya spelare - och få dem att stanna - är kortare speltider, inte fler majorsegrar.

Golfen behöver också, för att växa, en mer regelbunden exponering på plattformar med en bred publik.
Sändningen i söndags i TV10 tackar sportpubliken för (bra tittarsiffror!), men merparten av de största golftävlingarna ligger i betalkanaler och går den breda förbi.

Sporten skulle också må bra av ett annat fokus än det så gränslöst gäspiga pengafokuset.
Detta evinnerliga tjat om pengar så fort någon lyckas vinna något får mig att vilja kräkas.
Vad är grejen?
Att stora idrottare tjänar mycket pengar? Wow.

På Forbes lista över världens bäst beställda idrottare finns visserligen några golfare representerade, men bara med fem på topp 50.
Jag hittar till exempel två tennisspelare, två fotbollsspelare och två basketspelare innan vi kommer till bäst betalde golfare 2015 (Phil Mickelson). Men sällan eller aldrig ett ord om pengar när Federer slår in en serve eller när Ronaldo sliter av sig sin tröja efter ett mål.
Där står idrotten i fokus. Prestationen. Spelaren.
Medan golfens stämpel som överklassport till varje pris ska bevaras. 
Titta! Där vinner Henrik Stenson en seger i Tyskland och blir 3.1 miljoner rikare.
Nämen oj! Stenson sätter en putt i FedEx-cup och badar i miljoner. 

Jag skulle förstå det mer om pengarna sattes i relation till rankingen, och grunderna förklarades. Men aldrig. 

 Rubrik idag, dagen efter den kanske enskilt största bedriften av en svensk idrottare 2016.

Rubrik idag, dagen efter den kanske enskilt största bedriften av en svensk idrottare 2016.

Någon hade alltså bemödat sig med att räkna ut att Storbritanniens utträde ur EU hade försämrat kursen på pundet så till den grad att Henrik Stenson fick 2 miljoner kronor mindre jämfört med segraren fjol.

Helt ärligt - jag tror Stenson gladeligen hade avstått två miljoner. Säkerligen alla miljoner. Och kanske lite till, för att få vinna det största som går att vinna.

Få sporter är så utsatta för glåpord som golf. Inte minst frossar människor som aldrig hållit i en klubba i fördomar. 
Och visst - spelet har sina petiga paragrafer och sin gubbiga värld. Det är en tacksam sport att raljera med. Jag har inga större problem med det, golfen behöver förnyas och föryngras för att vinna ny mark.

Men de som försöker förringa spelarnas prestationer har ingen aning om vad de pratar om. 

Jag är övertygad om att golf är en av de svåraste sporterna att bli bäst i. Det är orimligt att förvänta sig att en spelare ska kunna vinna flera tävlingar i följd på högsta nivå. I många andra sporter - friidrott, simning, skidor mm - kan de största vinna det mesta.
Golfen är till sin natur för komplex för att det ska vara rimligt.

Därför är det möjlig att det stannar vid en majorseger, när vi sammanfattar Henrik Stensons karriär om några år. Låt så vara. 
Han har vunnit mycket annat. Mycket stort.
Och han vann även den största kampen: den mot sina egna demoner, sina driver yips och snap-hookade utslag - mot tvivlet på sin förmåga.
Det som kunde sänkt honom i början på 2000-talet blev en utmaning som Henrik Stenson antog.
Den inställningen, den kampen kan inte köpas för pengar.
Med eller utan brexit.