Om mitt kungliga Vasalopp

Fredag förmiddag. 
Sitter i Nacka Forum, lyssnar på Nick Cave och läser förhörsprotokoll. 
"Push the sky away". Skivan alltså. Sämre fredagar kan man ha.

Nytt bokprojekt på G. Är i research-stadiet, därav förundersökningarna framför mig.
Vi får se var det hela landar. Förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet på allvar inom kort.

I övrigt händer inte mycket i livet. I början av veckan reste jag mig från sjuksängen, och har nu till och med kommit igång lite lätt med träningen igen. Lugnt och fint, men ändå.
Har inte vågat mig på någon skidåkning ännu, känns som det är att be om bakslag. Sparar det till nästa vecka, men risken är ju att det är försent då. Snön smälter här i huvudstaden. Trist. Har som tur är en fjällresa bokad längre fram.

Däremot följde jag Vasaloppet i söndags. För två år sedan kommenterade jag själv loppet i SVT. Det är onekligen trevligare att se det på tv, även med förkylning. Blev väckt ur feberyror av en doft av nybakade scones och nybryggt kaffe.

Det var dock inte mitt sjukaste Vasalopp. Det var 2013. Inte för att jag var sjuk själv den gången -  utan mer för hur jag följde tävlingen.
Det gjordes nämligen från en barack i Norditalien, tillsammans med Kung Carl XVI Gustaf. 

Kungen var på besök i Val di Fiemme, där VM avgjordes, och skidintresserad som han är, ville han väldigt gärna se direktsändningen av loppet mellan Sälen och Mora. 
Enda sättet att lösa det på var via vårt lilla VM-kontor, där vi kunde ratta in SVT via någon avlägsen satellit..
Kungen kallade, och någon var tvungen att släppa in honom och hans lilla entourage halv åtta på morgonen, och denna någon visade sig bli jag.
Så där satt vi, i en liten skokartong på en öde skidstadion: Kungen, en säkerhetsvakt och skidförbundets ordförande. Och jag. 
I fyra och en halv timme.

Loppet innehöll, i vanlig ordning, ganska mycket dötid, och det är väl synd att säga att samtalet flöt obehindrat där i baracken. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det var en smula stelt, inledningsvis. Våra gemensamma beröringspunkter var synnerligen få och jag insåg ganska snart att detta riskerade bli de fyra längsta timmarna i mitt liv. För att få tiden att gå bryggde jag kaffe som smakade illa, och serverade i minimala pappmuggar. 
Men det lyfte liksom inte. 
Förrän jag kom på den perfekta ice breakern. 

Vi kom nämligen att prata om hur bra eliten är, och då letade jag upp klippet där jag möter Anders Södergren på rullskidbandet i Östersund.  
Som framgår av bilden var gästerna kungligt roade. Denna lilla snilleblixt höjde stämningen rejält. 
De ville se klippet igen. Och igen. Eventuellt skrattar de fortfarande åt min instats.
Jag klandrar dem inte, det var inte vackert. 

Så småningom skidade Jörgen Aukland hem segern, och vi pratade om norsk dominans, om Northug och om unionsupplösningen som aldrig borde skett, typ.

Några timmar senare åkte Johan Olsson ifrån alla på femmilen, vann en mäktig VM-seger och fick epitetet skidkung. .
Vad den riktige Konungen tyckte om det vet jag inte. Vi har inte språkats vid sedan den där Vasaloppsmorgonen 2013. Någon kunglig utmärkelse för det alexanderhugg som löste den gordiska umgängesknuten, har jag heller inte fått. Men sånt kanske kan ta tid att administrera? Jag fortsätter kolla posten regelbundet.

 Kungen tittar för tredje gången på mitt tillkortakommande på rullskidbandet; lika häpen som road av min belägenhet. Jag såg här framför mig en möjlig framtid som hovnarr, men någon sådant erbjudande har ännu inte kommit. Kungen har inte hörts av alls efter detta.  

Kungen tittar för tredje gången på mitt tillkortakommande på rullskidbandet; lika häpen som road av min belägenhet. Jag såg här framför mig en möjlig framtid som hovnarr, men någon sådant erbjudande har ännu inte kommit. Kungen har inte hörts av alls efter detta.  

***

Årets Vasalopp var nog det bästa jag kan minnas. Välproducerat, som alltid - och tävlingens utveckling var mer raffinerad än någon upplaga jag kan komma ihåg. 
Norsk seger (Andreas Nygaard) för sjätte året i rad. Inte oväntat, och ännu ett bevis för hur liten  skidvärlden är.
I OS-längdåkningen var det en förkrossande nordisk dominans,  tio av tolv guld. Och en klar merpart av alla medaljer gick till nordiska länder. Längdskidor är en angelägenhet för ett fåtal länder, i alla fall om man ser till vilka som verkligen satsar.

Mot den bakgrunden var det befriande att sprintfinalen för kvinnor i Drammen i torsdags hade sex deltagare från sex olika länder. Skidvärlden behöver breddas om sporten ska ha en intressant framtid. 
Dock vann Norge även där (bara ett mirakel kan ge sprintcupen till Stina Nilsson nu).
Och i herrfinalen var fem av sex åkare norrmän.

Men kul med en stadssprint. Välbesökt dessutom, som vanligt i Drammen. Längdskidorna borde verkligen jobba för att hitta tillbaka till konceptet med fler stadssprinter, och mer utpräglade sprintbanor. Dessutom måste de bli kortare (banan i Drammen var naturligtvis för lång).
Jag tänker inte dra hela drapan igen. Vi vet vad jag tycker i frågan. Har pratat om det många gånger i tv. Och har ni missat de, så sammanfattas en del av mina tankar här, i en gammal SVT-krönika.

***

Veckan har annars ägnats åt nya föreläsningar. Var i Jönköping i tisdags och pratade dopning tillsammans med kollega Johan Öhman.

Vi gillar att vara ute i landet och prata om problemen med dopning. Publiken vi möter är av varierande storlek, men alltid nyfiken, frågvis och öppen för dialog.
När vi föreläser försöker vi göra det rakt och tydligt, men med glimten i ögat. Vi kommer vi inte med några svar eller lösningar. För oss är problematisering, diskussion och medvetandegörande det viktiga. 
Kan vi initiera tankar och vidare samtal kring dopning inom såväl idrott som samhälle, så har vi kommit någon vart. Och kan vi få någon enda att tänka en tanke som leder bort från ett potentiellt missbruk, är vi glada.

Arbetet ger oss mycket tillbaka, och vi är glada att det ofta uppmärksammas av media på de platser vi besöker. För när det kommer till ffa samhällsproblemet dopning, råder tyvärr ofta tystnad och okunskap hos media, lärare och politiker. 
På torsdag är det dags igen, med tre föreläsningar i Eskilstuna.

Är ni intresserade av dopningsfrågan, och vill delta i debatten, får ni gärna  följa/gilla vår Facebook-sida

 Lite saxad press i samband med våra föreläsningar om antidopning. Ämnet är angeläget - uppskattningar pekar på att så många som 100 000 personer i Sverige kan bruka/missbruka anabola androgena steroider. Det gör det till ett folkhälsoproblem, som det tyvärr talas tyst om.  

Lite saxad press i samband med våra föreläsningar om antidopning. Ämnet är angeläget - uppskattningar pekar på att så många som 100 000 personer i Sverige kan bruka/missbruka anabola androgena steroider. Det gör det till ett folkhälsoproblem, som det tyvärr talas tyst om.  

För egen del har jag väldigt få tv-jobb inplanerade under överskådlig framtid, så hjärnan ägnar sig åt kreativt tänkande. Även om det varit skönt att vara ledig lite efter OS, så ska ju tiden så småningom fyllas med något. Annars kommer jag klättra på väggarna.
Och nu när jag sannolikt aldrig kommer anställas som hovnarr, håller på att bolla ett par andra spännande projekt, men inget är klart. Bland annat en kul idé med just kollega Öhman.
Vi får se vart det tar vägen. Men, som ni märker, det är många idéer och tankar i skallen. Och så var det ju den där boken också. 
Ska bli spännande att se vad som går att omsätta till verklighet.
Men först tar vi helg.