Norsk skidåkning tänjer på gråzoner. Jag tänjer på pulszoner.

Tog en cykeltur.
Flåsade.
Funderade.
Tror norsk skidsport är ute och cyklar. I en gråzon som måste granskas.

Jag fattade i somras det tvivelaktiga beslutet att tacka ja till ett cykellopp i bergen till sommaren. Fjällturen heter det. Anders Blomquist övertalade mig.
Loppet verkar gå över varenda bergstopp Blomquist någonsin sett. 
Kort sagt: jag behöver träna.

Så jag bestämde mig för att träna.
Tre pass blev det i augusti. Ytterligare ett i september.
Livet kom emellan, som det heter. Och hälsan. 
Men i går bestämde jag mig för att det är dags att ta tag i det här.
Det får bära eller brista. 
Så jag rotade fram min gamla cykel ur garaget och och begav mig ut.

 Taggad. Scott och jag måste bli polare igen. Nästa år ska vi cykla över fjällen i Funäsdalen tillsammans, 

Taggad. Scott och jag måste bli polare igen. Nästa år ska vi cykla över fjällen i Funäsdalen tillsammans, 

Under en cykeltur hinner man fundera lite.
Andas desto mer. Fy fan vad trött jag blev. Otränad som en gnu.
En gammal gnu.

Jag tänkte på Therese Johaug. Och på hur påfallande många det är som inte förmår se skillnaden på dopning och dopning.
Jag klandrar dem inte och kastar inga stenar (jag har själv varit (för) snabb att döma ibland). Men ofta försöker jag avvakta, läsa på och bilda mig en uppfattning kring vad som är rimligt. Har respekt för att dopning kan vara en mycket komplex fråga. Jag försöker besinna mig, för att slippa vara en av alla dessa hobbymedicinare och självutnämnda medicinmän, som kravlar ur sina hålor med tvärsäkra åsikter, så snart en stor idrottare åker dit.
Alltför många springer med huvudet före in i de argument som bäst passar den egna världsbilden eller fördomen.

Clostebol är en anabol steroid. Självklart kan en idrottare, även skidåkare, ha nytta av den typen av substans. Därför finns den på listan över förbjudna preparat och därför ska den följaktligen inte finnas i en utövares urinanalys. 

Sedan kan det naturligtvis finnas skäl till att den finns där; faktorer att väga in när ett beslut om (eventuell) bestraffning ska fattas, och här kan säkert Team Johaug anföra en hel del till sitt försvar.
Juridiken har att ta hänsyn till omständigheter och uppsåt.

Jag cyklade på. Det kändes så lätt till en början. Men efter bara tio minuter var jag helt slut. Kunde knappt andas.
Passerade genom ett område där alla vägar heter något som någon svamp, när en man hejdade  mig och frågade efter en adress. Jag klandrar honom inte. I min hjälm såg jag ut som en champinjon. 
Minns att han nämnde ordet musseron, varvid jag var nära att kräkas.
Sen kom en nedförsbacke. Det gick att tänka igen. 

***

Jag har skrivit det förut och gör det igen: Johaugs version är trovärdig.
Om man sedan väljer att tro på den är en annan sak.

Utifrån den information som framkommit förefaller det rimligt att okunskap, försumlighet och nonchalans är ord som beskriver Johaug och hennes läkares agerande bättre än medvetet fusk.
Det, i så fall, är obegripligt.
Genuint oproffsigt - av professionella människor.
Och sådant har, historiskt, straffats med avstängning i varierande utsträckning.

Men frågan om norsk skidåkning har ett större problem, höjt över Johaugs anabola kris. Ett tvivelaktigt töjande på gråzonen; ett laborerande med såväl människokroppar som idrottslig etik. 
Jag tänker på uppgifterna om ett omfattande användande av astmamediciner, även till icke-astmatiker.

Jag tycker det är på plats med en rejäl genomlysning av vårt grannlands längdskidåkning. Man har tagit steg för att starta denna utredning, men jag skulle gärna se full transparens gentemot Wada. 
Oavsett om man finner något eller inte är det nödvändigt för norsk skidsports trovärdighet.
Längdskidsportens trovärdighet. 
Nu och i framtiden.

*** 

Efter en halvtimme var jag så trött att jag bestämde mig för att vända. Jag kände mig som en valross på hjul.
Kallt var det också. 
Försökte fortsätta fokusera på norsk skidåkning för att slippa tänka på blodsmak och stumma lår. Tankar och puls levde sitt eget liv.
Jag kan inte påstå att det är några fulländade funderingar som formulerades. Om någon snilleblixt passerade skallen var den borta lika snabbt. 
Men jag tänkte vidare på astmamedicineringen.

 Min pulskurva under 62 minuters plågsam comeback. 

Min pulskurva under 62 minuters plågsam comeback. 

Idrotten kommer aldrig var rättvis, eftersom den i mångt och mycket är en tävling i genetik, och i förutsättningarna att förädla denna (träning, teknik, teknologi, medicinsk uppbackning, material mm).

Det finns de som vill utjämna de naturliga genetiska skillnaderna genom att släppa dopningen fri.
Jag tillhör inte den skaran.
Jag kan ge er många skäl till varför det är en dålig idé, men om vi håller oss till det idrottsliga: för  mig är det intressanta vad en människa kan prestera - inte av vad ett medicinskt monster kan göra.

Med åren har jag nog svängt än mer åt andra hållet. Jag har tidigare tyckt att det är fair att hjälpa sjuka idrottare att få tävla på lika villkor. Jag är inte lika säker på att jag tycker det längre. Självklart ska man bota och behandla sjuka, men det kanske inte nödvändigtvis är en mänsklig rättighet att få tävla på yttersta nivå om man inte har rätt förutsättningar.
Jag tycker det beror helt på vilken typ av medicinering det handlar om. Astma och diabetes är inte nödvändigtvis samma sak. För att ta två exempel. 

Astmatiska besvär är långt ifrån medfödda problem för de flesta längdåkare. Det är ett problem uppkommet av extrem ansträngning i kallt klimat. En sjukdom, men enligt läkare jag pratat med inte fel att betrakta som en idrottsskada. 
Men om vi då (det blir hypotetisk detta) ska behandla idrottsskador/sjukdomar med medicin, kanske man även måste tänka tanken att behandla även muskelskador med medicin.

Om jag är liten och klen, men vill syssla med kulstötning, tillåts jag såklart inte hormonbehandla mig till en ny muskulär nivå. 
Om jag vill tillbaka snabbt till min normalnivå efter en muskelskada..? Då är det också stopp. 

Men om jag vill tävla i längdskidåkning, men mina luftrör inte klarar av de extrema förhållandena  ... Ja, då kan jag få hjälp.
Är det rätt? Vore det vettigare att idrottaren tvingas acceptera att anpassa sin träning och ambitioner efter  sina förutsättningar?
I synnerhet då astmamedicineringen har andra effekter än att bara ta tillbaka utövaren till en normal, nollställd nivå.  

Jag vet inte - det är mycket komplexa frågor, och ytterst handlar det ju om vad vi vill att idrotten ska få vara.
Hur mycket tål det naturliga innan det blir onaturligt? 
Hur mycket kan man tänja på det tillåtna innan det blir fusk?
Vi måste våga diskutera dessa frågor och ha högt tillåta oss ha högt till tak.

I Norge har man förbjudit höghöjdshus, men låter sina skidåkare, friska som sjuka, bada i astmapreparat. Var finns logiken?
Fusk? Nä, kanske inte. Men mycket tveksamt. Gråzonen. Och definitivt något man måste reda ut inför framtiden. 

Själv vinglade jag långsamt sista biten hem. I mina dimmor såg jag hur min fru skulle möta mig i dörren med ett stadigt dropp. Kanske lite Ventoline.
Istället fick jag ett glas vin. 
Och nachochips.
Och snuva.
Det där med att anpassa graden av ansträngning till den egna fysiken gäller sannerligen inte bara elitidrottare. 
271 dagar kvar till Fjällturen.