Aldrig ge upp

Måndag 17:e juni

Fiaskot. När man tänker sig ett längre träningspass i det fina vädret, men inte kommer mer än sex kilometer innan cykeln lägger ner verksamheten. 
Kedjan hoppade, fastnade. Djävulshårt. 
Mina akuta, desperata reparationsförsök resulterade enbart i besvärande skärsår på fingrarna.
Förbipasserande log överseende där jag slet i min champinjonhjälm. Problemet blev bara värre. Eller i alla fall inte bättre. Inga verktyg. För lite kunskap.
Obefintlig händighet.
Sen gammalt.  

Förbannar det faktum att jag inte köpt en ny mountainbike tidigare. Min gamla Scott har hängt i länge. Den gör sannolikt sin sista sommar. Har inte velat köpa något nytt tidigare eftersom jag inte kunnat cykla ordentligt sista 7-8 månaderna (ännu en skada). 
Kämpar på. 

 Glatt humör. Min gamla Scott är uppochner och utom all räddning. Bara avbryta träningspasset och ta nya tag. 

Glatt humör. Min gamla Scott är uppochner och utom all räddning. Bara avbryta träningspasset och ta nya tag. 


Det slutade som det så ofta gör när jag är förvirrad och inte vet vad jag ska göra. Jag fick ringa min fru Linn som kom och räddade situationen. ❤ 
Cykeln fraktades till en verkstad (Linn visste en som låg fem minuter bort, själv hade jag kört till typ andra sidan stan). 

Deppade ett tag, eftersom jag var lite pepp just idag. Tänkte att jag tar nya tag när cykeln är fixad. 
Sen tänkte jag igen.
Vägrar ge mig för lite motgångar. 

Satte mig istället sätta mig i bilen till Gustavsbergsbadet. Det blev cykling inomhus. 45 minuter. 
Sen styrka en knapp timme. En lätt genomkörare för hela kroppen.
Avslutade med lite simning. Trötta armar mådde bra av några lugna och fina intervaller, inspirerade av tips jag fick förra sommaren av Ida Marko-Varga.

När jag kom hem så småningom mötte Linn mig med chiapudding. Enligt henne är det typ det nyttigaste man kan äta söder om Sarek. Frön är väl i och för sig ofta näringsrika men kanske är chia bättre än annat med sitt höga innehåll av protein och Omega 3. Jag vet inte. Men gott var det. Jag typ svalde skålen hel. 

 Belöningen när jag kom hem efter mina strapatser. Egentligen var det väl Linn som skulle få en belöning eftersom hon och Saga kom och hämtade mig. Ska klura ut något. 

Belöningen när jag kom hem efter mina strapatser. Egentligen var det väl Linn som skulle få en belöning eftersom hon och Saga kom och hämtade mig. Ska klura ut något. 

Mina problem till trots: trasiga cyklar och en evighetslång förkylning (jag snörvlar fortfarande på), så tycker jag att jag ändå börjar komma igång hyggligt. Febern är borta sedan en vecka och jag har genomfört ett par längre pass, huvudsakligen i förbränningssyfte: lågintensivt och länge. Gillar de passen. Lugn cykling i timmar - upptäcka nya vägar eller områden.

När jag var i Karlstad häromdagen ägnade jag två timmar åt att cykla igenom alla gamla barndomshoods. Nostalgi. 
Försöker lägga in lite korta impulser då och då för att plåga hjärta och lungor lite, och för att testa vad kroppen pallar.
På sikt ska den palla mycket, hoppas jag. Men jag skyndar långsamt.

Ett tungt beslut - lätt att fatta: 10 procent av mig ska bort

Jag hamnade på en våg. 
Det var inte planerat, men den stod bara där och plötsligt stod jag ovanpå.
Det skulle jag inte ha gjort.

Eller rättare sagt - det var nog väldigt bra att jag gjorde det.  
Vill man vara återhållen kan man väl säga att det var en ögonöppnare. 
Vill man återge verkligheten så säger vittnesuppgifter att det hördes ett avgrundsvrål.
Själv minns jag väldigt lite. Bara suddiga siffror som tickade hit och dit på en elektronisk skärm.
Jag hör mig själv mumla "helvete". Sedan är det svart. 

En kontrollvägning (valde för säkerhets skull lastbilsvåg längs E18) bekräftade den första siffran: Tio kilo plus sedan slutet på min pappaledighet, vilket sammanfaller med senaste gången jag kan minnas jag stod på en våg.
Efter det: dåligt med träning, stress, oregelbundna arbetstider och alltför mycket skräpmat. Sporadisk träning. 
Livet. Men kanske inte livskvalitet alla gånger.
Ingen katastrof, men en tydlig signal om att det är hög tid att vända trenden. Övervikt medför en massa annan skit som kan vara skadlig.

Det fina med något som är dåligt är att det går att göra något åt det. Och för min del innebar denna dubbelkollade sanning att ett beslut fattades.
Ett tag övervägde jag att avvakta en tid för att komma upp i tresiffrigt. Tänkte att det var en mäktig milstolpe att stoltsera med på sitt fysiska CV. Lite som i idrott -  ju större underläget är, desto mäktigare blir vändningen.
Sen tänkte jag om.

Tyvärr har det börjat illa. Det är nu en dryg vecka sedan chockvågen efter vågchocken sköljde över mig och sedan dess har jag inte tränat ett enda pass. 
Jag har istället jämrat mig över århundradets "man cold" som i viss mån fortfarande plågar mig. Host och snörvel och halsont och feber och fan vet allt.
Det skojar man inte bort. 
Men jag stressar inte - min tid kommer. Jag vet vad jag ska göra. Jag kommer lyckas betydligt bättre än killen nedanför.

Min plan är enkel. Långsiktighet är ledordet. Inga jävla dieter som håller några dagar eller veckor. Inga profeter, "quick fixes" eller mirakelkurer.
Jag kan tillräckligt med träning och näringslära för att veta vad jag behöver göra. Ska man ta tag i något är det bara att ta tjuren vid hornen och röra sig mycket, samt tänka mer på vad jag stoppar i mig. Jag har ingen brådska. 
Jag tänker inte gå in på min medicinska journal, men för min del handlar det mycket om att hitta en belastning och träningsmetoder som min sargade kropp klarar av. Jag har tio operationer i olika leder bakom mig och kan tyvärr inte träna vadsomhelst.
Det hindrar dock inte att jag kan träna. Och när min lilla förkylning lagt sig ska jag ta ett rejält tag om detta löfte.

 Härligt för Gunilla! I själva verket tror jag kvällstidningen kommit närmare sanningen med rubriken "På ett par timmar lärde sig Gunilla, 55, Photoshop.", alternativt: "Efter ett par timmar rätade Gunilla på kroppen".  Jag räknar hursomhelst med att jag får kämpa lite mer för att nå mitt mål. Men om du läser detta Gunilla, så får du gärna höra av dig så kanske vi kan träna tillsammans någon dag.

Härligt för Gunilla! I själva verket tror jag kvällstidningen kommit närmare sanningen med rubriken "På ett par timmar lärde sig Gunilla, 55, Photoshop.", alternativt: "Efter ett par timmar rätade Gunilla på kroppen".  Jag räknar hursomhelst med att jag får kämpa lite mer för att nå mitt mål. Men om du läser detta Gunilla, så får du gärna höra av dig så kanske vi kan träna tillsammans någon dag.

Målet är givetvis ökat välbefinnande och bättre hälsa - att förbättra den fysiska statusen. 
Att sätta ett viktmål var en utmaning. Min utmaning. Jag hade lika gärna kunna sätta andra mål - som förbättrade syreupptagningsvärden eller liknande.
Men nu valde jag vikt. Det var enkelt och det sporrar mig - och tanken är att genomföra detta utan att ändra speciellt mycket i kosten. Jag tänker inte svälta mig. Tycker alldeles för mycket om mat för det.
 
Ekvationen är enklare än vad de flesta vill inse. Mirakelmetoder är inget för mig. 
Man går ner i vikt om man förbränner mer än man stoppar i sig. Det underlättas av motion, stort som smått - och av bra kostvanor.
Tiden får utvisa hur strikt jag behöver vara. Men mindre pasta och bröd, mer grönsaker och protein är ett riktmärke, men ingen stor omställning. 
Mitt mål är 1,4 kilo i månaden under de kommande sju månaderna. Tio procent av mig ska bort.
Det bör gå. Min deadline är vinter-OS. Då ska jag vara i bra form. Inte så att jag aspirerar på en plats i SOK:s trupp, utan mer för att orka jobba med direktsändningarna 14-15 timmar om dagen.

Det är dit det var sju månader när detta beslut fattades.
Nu är det sex månader och några veckor. 
Jag kämpar på. Annars får vi sända tävlingarna i bredbild.

 I ett desperat försök att snabbt nå mina mål köpte jag femton flaskor YES. Jag har nu vaskat min lekamen i denna vätska i sju dagar, men ännu inte märkt någon direkt effekt. Viss klåda har uppstått. Jag ger dock inte upp. Tänker att det vänder om några dagar.

I ett desperat försök att snabbt nå mina mål köpte jag femton flaskor YES. Jag har nu vaskat min lekamen i denna vätska i sju dagar, men ännu inte märkt någon direkt effekt. Viss klåda har uppstått. Jag ger dock inte upp. Tänker att det vänder om några dagar.

Idag är det lördag den 15 juli. Tanken var att jag skulle cyklat Fjällturen i Härjedalen idag, men redan tidigt i våras stod det klart att det troligen inte skulle gå. En skada satte stopp. Nu siktar jag på tävlingen nästa år. Bättre tränad, lättare. 

Vad det handlar om nu är att göra en långsiktig strategi. Jag har en fin plan redo, ett träningsprogram för första månaden skrivs i denna stund. Ska försöka hitta lite roliga träningssätt utifrån mina (begränsade, pga skador) förutsättningar. Träningskort ska införskaffas och lite annat smått och gott. 
Denna bloggs läsare kommer då och då få följa min lilla resa. Det får ni stå ut med.

Nu ska jag snörvla klart och softa lite. I morgon ska jag träna.

Wish me luck!


 

Tillbaka och tuggade - samt en reflexion om en missnöjd norska

Var i Göteborg häromdagen och jobbade en kväll. Ett avbrott i semestern för att vara arenaspeaker på en GP-tävling i friidrott.
Snorförkyld och med en svag röst gjorde jag mitt bästa. Det var kul. Och faktiskt så allt började en gång i tiden.

När jag var 13 eller 14 eller så kastades jag in på någon ungdomstävling hemma i Karlstad. Om det var Våxnäshallen eller Tingvalla IP minns jag inte; inte heller exakt hur det gick till, men jag gissar att Stefan Olsson som var landets mest frekventa friidrottsspeaker på den tiden (sedermera förbundskapten och numer generalsekreterare i Friidrottsförbundet) hade fått förhinder av något slag.
Jag antar också att jag själv ville och att jag tyckte att det var kul, eftersom jag fortsatte.

Jag harvade på, tog smulorna som blev över när de större elefanterna dansat klart (så är nog inte ordspråket, men ni hajar). Jag fick haka på Stefan till inne-SM i Borlänge (vill minnas att jag kommenterade Ungdoms-SM).
Det jag säkert minns från den helgen i Dalarna var att Susanna Kallur var med. Hon borde ha varit 15 år då och hon hoppade höjd och sprang 60 meter. Vill minnas att hon hade ungefär lika bra koll på startblocken som den gamle kenyanske häcklöparen Erick Keter hade vid VM 1991 i Tokyo, det vill säga noll, eller strax därunder.
Kallur gjorde som Keter. Satte blocken parallellt, helt lodräta.
Att hon kom iväg och kunde springa var ett under, men när hon väl fick upp farten kunde alla se att här fanns något.

 Comeback i speakerbåset. Tillsammans med den stabile Ola Jodal rattade jag Göteborg Friidrotts GP på Slottskogsvallen. Nästa gång blir det Tingvalla IP i Karlstad den 25:e juli. Foto: @linpolino

Comeback i speakerbåset. Tillsammans med den stabile Ola Jodal rattade jag Göteborg Friidrotts GP på Slottskogsvallen. Nästa gång blir det Tingvalla IP i Karlstad den 25:e juli. Foto: @linpolino

 

Det är det som är tjusningen med att vara speaker. Man kommer nära idrottarna i skikten under de redan etablerade. Alla stjärnor börjar någonstans.
Men det är annorlunda än att referera i TV. Som speaker måste du ha en dialog med publiken på ett helt annat sätt. Det är inte TV-bilden som styr utan snarare du själv som avgör vart publikens intresse ska riktas.
Jag kände mig en smula ringrostig, men kul var det.

Vad det blir av speakeriet denna gång återstår att se. Klart är att jag får en chans till: GP-galan i i min hemstad Karlstad den 25 juli. Det blir den riktiga cirkelslutaren för min del. Kanske borde jag pensionera mig sen.

***

En av snackisarna efter GP-tävlingen på Slottskogsvallen var norska häckstjärnan Isabelle Pedersens missnöje med hur det går till när sprintlopp skjuts iväg i Sverige.
Diskussionen är inte ny, och att utländska löpare reagerar är inte förvånande.
Det var mer förvånande att Pedersen var den som röt till.

Efter att ha satt personbästa hemma på Bislett med 12,75 (trea) så kom norskan nu till Göteborg som favorit. Men det gick dåligt i Göteborg. Igen. Pedersen missade i starten och kom aldrig in i loppet. Tiden blev, för henne, högst mediokra 13,20.

Nu var det, enligt Pedersen, inte hennes eget fel att det gick dåligt - utan den svenska startfunktionären som höll fältet för länge. Den frispråkige Pedersen rasade.
Att tävla i Sverige var, enligt henne, "ett helvete".

Att svenska startrar väntar länge med skotten är ingen nyhet. Det blev mästerskapets snackis redan under VM i Göteborg 1995, och inte ens då var det en nyhet.
Det borde verkligen inte kommit som en överraskning för Isabelle Pedersen, som, trots sin aversion, tävlat frekvent i Sverige senaste fem åren: Karlstad, Stockholm, Göteborg, Sundsvall ...
Hon om någon borde veta vad som gäller.

I Sverige är friidrottsfunktionärer på den här nivån synnerligen välutbildade. De följer regelboken. Jag har ibland tyckt att det funnits startrar som medvetet hållit inne med skottet en extra tiondel för att markera mot utländska kollegor, men så var det inte i tisdags.
Jag har sett häckloppet på Slottskogsvallen flera gånger och kan inte tycka att det finns något som helst att klaga på.

En av de stora gåtorna blir att försöka förstå varför Pedersen väljer att tävla i Sverige. Inne-EM i Göteborg och Diamond League-galan i Stockholm förstår jag att hon springer, men varför kuska runt på galor i Karlstad, Göteborg och Sundsvall om det nu är ett sånt "helvete", och om en inte ges en ärlig chans att prestera?
En golfare skulle aldrig åka till en bana hen visste inte passade det egna spelet.
Att längdskidåkare avstår vissa banor som inte är optimala händer då och då.

Personligen tycker jag att det är bra att startrar håller fälten längre än vad som är praxis internationellt. Och det av två anledningar:

Dels är det bra att regelboken följs. Efter "färdiga" ska den som skjuter iväg fältet visuellt säkerställa att alla löpare ligger stilla, vilket givetvis tar någon sekund att göra. Att skjuta iväg fältet några tiondelar efter "färdiga"-kommandot är vanligt, men då förlorar ju starten sin charm och betydelse.
Grejen är ju den, och detta är min andra anledning, att reaktionen ska vara en vital del av ett sprintlopp. Loppet startar när löparna reagerar på skottet, inte som ett förlängt "färdiga"-kommando.
Att vara en bra sprinter ska vara att vara reaktionssnabb. Ett hundrameterslopp ska kunna avgöras i starten likväl som i en fällning på mållinjen. Startens betydelse ska vara viktig - det ska vara några kittlande tiondelar innan skottet smäller.
En bra sprinter kan hantera starten.
En bra starter kan hantera fältet med löpare. Hen ser till att det finns ett lugn innan allt adrenalin släpps lös; att ingen rycker och lurar iväg någon annan. 
Det är ett samspel.

Det jag önskar är att det fanns en större samsyn på hur man skjuter iväg ett fält. Att skillnaden mellan svensk och andra länders praxis inte vore lika stor. Men om man nu tänker sig en kompromiss, så skulle jag hellre se att internationella startrar närmade sig svenska mer än tvärt om.

Semester!!!

Äntligen lite ledigt!
Ensamfika i Hammarby Sjöstad i väntan på bil på service. 
Hjärna på sparlåga och huvudsakligen i semestermode. Men mest i mysläge efter gårdagens toppendag, när jag inträdde i medelåldern. 
Nu är jag 40.
Det känns ungefär som 39. Som kändes ganska mycket 38 osv. 

Gårdagen började med frukost på sängen, teckning från Saga och present från frun. 
Sedan altanhäng, följt av båttur med bästa grannarna; lunch på Värmdö, tårta hemma och en avslutande imponerande viljeseger i bordtennis över hårt grannmotstånd.
En bra dag, helt enkelt.
Inte minst på nätet. Jag är inget överdrivet stort fan av Facebook, men finns ju där såklart, mest arbetsrelaterat. Men födelsedagar vill man inte missa på nätet.
Vilken osannolik kärleksbombning det är. En boost. Tack alla för glada tillrop och hurrarop!! 

 Saga och Oskar håller koll efter grund och valar på vägen ut mot Värmdö. 

Saga och Oskar håller koll efter grund och valar på vägen ut mot Värmdö. 

***

Har varit en intensiv vår med massor av resor. 68 utlandsdagar hittills i år, 74 hotellnätter. Då har jag ändå inte räknat med en veckas semester i USA.
Mycket. Men kul. Det OS-projekt som vi jobbat hårt med att spela in ska nu redigeras och fixas i ordning så att det blir klart till årsskiftet, i god tid till OS i Sydkorea. Ser fram emot detta. 

Hösten ska bli lugnare. Det är ett löfte. Och framför allt ska sommaren bli oerhört soft.
Kopplade ur mig efter att Sverige åkte ur U21 EM i Polen och sedan dess har jag inte gjort mycket vettigt, förutom att hänga med familjen, träna och (alltså) fylla år.

 Tuggar med Tibbling. Vi pratar lite om Sveriges chanser inför det som blev U21-lagets sista EM-match. Tung start mot Slovakien och underläge 0-2 efter bara 25 minuter. Det blev en dyster sorti för regerande mästaren Sverige. Och därmed även en oväntat tidig semester för mannen till höger i bild. 

Tuggar med Tibbling. Vi pratar lite om Sveriges chanser inför det som blev U21-lagets sista EM-match. Tung start mot Slovakien och underläge 0-2 efter bara 25 minuter. Det blev en dyster sorti för regerande mästaren Sverige. Och därmed även en oväntat tidig semester för mannen till höger i bild. 

***

Två ynka arbetsdagar ska jag pressa in i sommar. Ska göra comeback som arenaspeaker på två GP-tävlingar i friidrott. Dels i Göteborg 11 juli, och dels hemma i Karlstad 25 juli. Synd att jag inte fyllde 67 eller så, för då hade det varit ett snyggt sätt att knyta ihop arbetslivet. Det var ju just där - på Tingvalla IP i Karlstad som någon slags sportpratar-karriär en gång startade, som just speaker på någon knattetävling. 
Extraknäckte sedan under ett par år som friidrottsspeaker runtom i landet, innan det blev plugg och så småningom journalistjobb.
Ska bli kul att komma tillbaka till Karlstad i den rollen. Går det bra och känns kul kanske det kan bli mer längre fram.

***

Annars ska jag väl ägna någon del av sommaren åt att så smått fundera på vad jag sa göra till hösten, utöver TV-jobbet på Discovery alltså. Jag jobbar ju inte heltid med TV, utan försöker göra lite annat också. Föreläsningar och moderatorjobb tar en del tid och en del är inbokat, men det kommer finnas tid till annat. Frågan är bara vad. 

Har just börjat hamra på en ny bok. Skriver själv denna gång och det är en renodlad spänningsroman/deckare. Ingen figur är kvar sedan jag och brorsan skrev Enhörningen häromåret. Ingen sport, men desto fler poliser och mord utlovas. Ber att få återkomma i ärendet. 
Jag hoppas jag orkar komma igång rejält, för jag gillar ju att skriva. 

Därför var det även kul att skriva texter åt BAUHAUS-galan också. Friidrott var förstås temat. Och har du missat dessa och är intresserad (många av dem är ganska tidlösa), så finns de sparade här. 

***

På tal om friidrott så blir det också det som blir nästa tv-jobb. Den 3 augusti åker jag till London med Tommy Åström och Susanna Kallur för att kommentera VM i Eurosport. Friidrotts-VM är en av mina absoluta favoritmästerskap. Har bara missat ett enda på plats under 2000-talet. Nu är det nya tag, med nya kollegor. Ska bli grymt kul!

Ha en bra sommar alla!!!  


 

Konsten att förebygga både dopning och ryggskador

Here we go again. På allmän (nåja) begäran. 

Fredag. 24 grader varmt ute. Här hade jag tänkt slå iväg årets första golfbollar, nu när jag äntligen hade en dag utan föreläsningar eller inspelningar. Och då sätter ryggjäveln stopp.
Patetiskt.
Fiasko.
Gissar att alla timmar i en flygplansstol tagit ut sin rätt. Igen. 
Well, tillbaka till rehab. Story of my life.

På tal om det inser jag att jag måste köpa ett träningskort. Har väntat länge på att ryktet ska infrias - att ett gym ska öppna bara en uppförsbacke från huset. Men det dröjer.
Jag får ta tag i det där.
Nån som har koll på bästa gymmen i Nacka? Preferens: hellre lugn och ro än testosteronosande skrikstämning. Mer rehab än bygg. Tips någon?

*** 

Vad som hänt sedan senast (var ju längesedan jag uppdaterade)? Tja, jobb, jobb, jobb, jobb.
Sålde jag inte in det här nya livet till mig själv och min familj med att jag skulle gå ner i arbetstid? Resa mindre?
Jävlar vad fel det blev.

Hittills i år har jag varit på arbetsresa i USA (två gånger), Norge (två gånger), Finland, Kroatien, England, Nederländerna, Frankrike (två gånger varav första gången i tre veckor), Grekland och Tyskland.
Nästa vecka bär det av till USA och Kanada.
Sedan Tyskland (igen) och Polen (U21 EM)
Också det någon form av fiasko, även om det såklart är kul och resultatet (en massa program som ska sändas i samband med OS nästa år) förhoppningsvis blir bra. Men det har varit mycket. 

Därutöver föreläser jag tillsammans med folkhälsogurun Johan Öhman. Det är stimulerande och ger mycket tillbaks. Vi har satt ihop en föreläsning (se nedan) som främst vänder sig till idrotten, personer i kommun/landsting som jobbar drogförebyggande samt till alla som vistas i gymmiljöer. Det handlar om antidopning, kroppsideal, utseendefixering, kosttillskott, gråzoner mm.
Jag pratar främst om problemen kopplade till idrotten, medan Johan huvudsakligen riktar in sig på samhällsproblemet dopning (vilket ju tyvärr är stort).

Jag säger inte att alla idrottsorganisationer eller gym borde anlita oss. Däremot tycker jag det anstår varje seriöst idrottsförbund, klubb, kommun eller gym att ta problemet med dopning på allvar och verkligen initiera en konstruktiv diskussion; inte bara peka på vad som är förbjudet och säga aja baja.
Är allt som är tillåtet verkligen okej? Var drar vi gränsen mellan gråzon och fusk?  

Media rapporterar ofta om dopning kopplat till sport, men dopning utanför idrotten är ett mycket större, men tyvärr ett sällan diskuterat problem. Idrott och samhälle går hand i hand, och mot den bakgrunden har vi satt ihop vår föreläsning. 

Mörkertalet är stort; enligt forskare kan det finnas uppemot 100 000 steroidanvändare i landet, vilket gör det till ett av våra största missbruksproblem. Och eftersom psykiska och psykosociala bieffekter är väl så vanliga som rent fysiska, så blir antalet drabbade långt många fler än bara missbrukarna själva.
Depressioner, självmordstankar och våld i nära relation är vardag för många som lever med dopningsmissbrukare. Dessutom kan dopning vara en inkörsport till kriminella miljöer. 
Allt detta måste vi prata mera om!  

jonasochjohan.jpg

I vår har Johan och jag föreläst från Luleå i norr till Kalmar i söder. Mottagandet har varit jättebra och vi känner att vi verkligen pratar om något viktigt; som betyder något för människor. Att vi gör skillnad, om så bara för en enda individ, känns stimulerande.   

Den 29:e maj avslutar vi vårens föreläsningar i Växjö (välkomna!), men vi tar nya tag i september i bland annat Gävle och Kungsbacka.

Till hösten ser jag även fram emot att ligga under en filt, dricka konstiga österländska teer och lyssna på valsång.
Och så ska jag testa yoga. Min fru är ju helt hooked och har tjatat länge nog.
Jag hyser egentligen ingen aversion. Tvärtom- tror det är skitbra. Det är bara det att om man ibland knappt kommer ur sängen på morgonen för att kroppen gör så satans ont, så har jag svårt att se mig själv i en mer avancerad position än stående, raklång.
Möjligen liggande. Raklång.
Jag ska prova, men någonting säger mig att det närmaste yoga jag kommer på sikt är yoghurt.

yoga.jpg

***

I helgen är det Riksidrottsmöte i min gamla hemstad Karlstad. I den bästa av världar röstar mötet för Friidrottsförbundets motion om en fristående nationell antidopnings-organisation (NADO). Förslaget har funnits länge och borde klubbats igenom för en eon sedan.
Tyvärr verkar många specialförbund/Riksidrottsstyrelsen vara emot förslaget. 
I mina ögon är det obegripligt. 

Jag betvivlar inte att verksamheten fungerar i Sverige, men det handlar trovärdighet - både inåt och utåt. 
Sverige var länge ett föregångsland i dessa frågor, med Arne Ljungqvist som en rättskaffens riddare i blank rustning på krigsstigen mot det utbredda fusket.
Jag har svårt att se att det är möjligt att fortsätta med en hög svansföring eller kritisera andra nationer om man inte själv föregår med gott exempel.
I Sverige är det idrotten som granskar idrotten. Och sedan dömer.
Självklart kan man kritisera det.

Wada har tidigare gett Sverige (och några andra länder) dispens för den rådande organisationen, men hur länge har man tålamod med undantagen? Det har även funnits kritik från Wada.
Risken finns att Sverige, om man inte i framtiden lever upp till Wadakoden, till exempel blir av med sitt Wada-ackrediterade dopningslaboratorium. Enligt Ljungqvist själv riskerar vi bli en B-nation på området. Vilka signaler sänder det?

Motståndarna menar att det dels är en kostnadsfråga, dels att antidopningsarbetet fungerar bra idag.
Det är möjligt att det fungerar bra, men med ett fristående NADO skulle det kunna fungera bättre, eftersom man även kan jobba för att stävja dopningen som samhällsproblem, och inte bara jobba för frågan inom idrotten. Ett fristående NADA, så som jag vill se det, ligger inte bara i idrottens intresse - utan i samhällets.
Här finns stora möjligheter. Och att låta det bli en ekonomisk fråga känns kortsiktigt och fel. 
Och i slutändan kanske man måste ställa frågan - vilket pris har trovärdighet? Folkhälsa? 

***

Vad mer att berätta? Njae, inte mycket. Jag bloggar ju en del på Bauhausgalans hemsida, vilket är kul. Det är ett sätt att hålla kontakten med friidrotten och skriva om den idrott som ligger mig närmast om hjärtat. Har även producerat en del film åt en del företag, vilket är roligt.
En fördel med bytet från SVT till ett friare konsultliv är att variationen blivit större. Och tack och lov - än så länge har jag i stort sett bara kunnat hoppa på jobb jag tycker är kul och ger mig något tillbaka.

Det finns lite nyheter att berätta så småningom. Men det tar vi senare.
Sätter punkt här. Vill ut och ta en promenad i skogen. Obanad terräng lär vara bra för ryggen.
Om inte annat  - för själen.

Ha en underbar helg allihop!

Elm Street - tyvärr en återvändsgränd för Janne

Ett liv i en kappsäck. Så känns det just nu. Reser land och rike runt för att spela in saker som kommer att synas långt senare. Närmare bestämt under OS nästa vinter.

Senaste veckorna har fört mig till USA, Kroatien, Umeå, Trondheim, Tärnaby, Umeå igen, och Vasa.
Nästa vecka väntar Östersund och Nice.

 Vissa möte förtjänar en selfie. I finska Kurikkia intervjuade jag Juha Mieto. Skäggens okrönte konung, med enorm lungkapacitet och ett att varmt hjärta

Vissa möte förtjänar en selfie. I finska Kurikkia intervjuade jag Juha Mieto. Skäggens okrönte konung, med enorm lungkapacitet och ett att varmt hjärta

Däremellan ska lite VM-kval klämmas in.
Imorgon fredag är jag programledare för Spanien-Israel (Eurosport 1), där vi även kikar till Italiens match mot Albanien och såklart svenska U21-landslagets träningsmatch mot Serbien inför sommarens slutspel (Kanal 5 sänder ju U21-EM i juni, där Sverige är regerande mästare).

Henok Goitom, Hasse Backe och Siavoush Fallahi backar upp i studion, så jag är i de tryggaste händer.

Och på lördag väntar VM-kval på Friends Arena i Solna: Sverige vs Vitryssland. Jag greppar i vanlig ordning intervjumikrofonen. 

 Det här gänget tar nya tag på lördag på Friends när Sverige möter Vitryssland i VM-kvalet

Det här gänget tar nya tag på lördag på Friends när Sverige möter Vitryssland i VM-kvalet

Uttagningen som presenterades förra veckan var väntad och andades trygghet snarare än framtidstänk. Inget konstigt med det. Slutmålet för Janne Andersson är EM 2020, men ett VM-kval är inte rätt tillfälle att testa och laborera så länge Sverige har häng på en VM-plats.

Party-Janne har det material han har och det är den vägen han får gå för att ordna en VM-fest.
Det är uppenbart att han på sin vandring mot Ryssland gärna hade velat gå Elm Street.
Men Rasmus vill inte, kan inte.

Man kan tycka att det säger något om det svenska landslaget – att det var ett ”nej tack” från en spelare som inte gjort en landskamp på fyra-fem år som gav störst rubriker. Men snarare var det ett bevis för Elms skicklighet, och för längtan efter vissa kvaliteter som det här laget behöver.  

En hundraprocentig Elm hade troligen varit en man för startelvan och hans kompetens: spelförståelsen, passningsskickligheten; modet att våga hålla i bollen en extra tiondel, är efterfrågad i det landslag som Andersson ärvde.
Men numer är Elm alltså en ickefråga. Elm Street en återvändsgränd.
Men hans karriär förtjänar några rader.

Rasmus Elm visade omgående sin talang när han som 20-åring fick chansen i landslaget på en träningsturné i USA. Ett inhopp mot hemmanationen följdes av en plats i startelvan mot Svennis Mexiko. Jag minns matchen. Elm var enormt bra. 

I nästa uttagning (Österrike) var han given i Lagerbäcks landslag och Elm gjorde ingen besviken. Med högerfoten drämde han in en halvvolley i nättaket och Sverige vann med 2-0 borta i Graz.   

Det är åtta år sedan nu och Rasmus Elms landslagskarriär har efter det haft sina höjdpunkter. Mest minnesvärt kanske 4-4-målet mot Tyskland i den makalösa upphämtningen från 0-4.

Succé i U21-landslaget följders av ett proffsliv som tog honom till AZ Alkmaar och CSKA Moskva. Han har vunnit titlar och spelat stora matcher, men hans fotboll skulle sannolikt ha tagit honom än längre om inte karriären kantats av sjukdomar. Rapporterna har varit knapphändiga (magproblem och blodproppar i benen) och Elm har aldrig själv varit pigg på att prata om sina problem.
Men klart är att han inte fick chansen att till hundra procent se hur långt hans talang kunde bära. Elms elegans kommer vara saknad i landslaget.

 Förbundskapten Janne Andersson hade gärna velat ha med Elm i truppen. Nu får han även klara sig utan John Guidetti.

Förbundskapten Janne Andersson hade gärna velat ha med Elm i truppen. Nu får han även klara sig utan John Guidetti.

Tyvärr saknas även John Guidetti i Janne Anderssons trupp, Han (Guidetti alltså) skadade knäet i matchen mot Deportivo i helgen. Tråkigt. Inte minst för fansen som nu inte får se landslagets största affischnamn i post-Zlatan eran.

Guidetti var sannolikt en man för startelvan (någon gång ska väl hans definitiva genombrott i landslaget komma!). Ola Toivonen lär väl ersätta, han gjorde det bra i höstas i sin ”landslagscomeback”. 
Det som dock hänt sedan dess är att Toivonen mest är bänkad i klubblaget (Toulouse), precis som Jimmy Durmaz. Det är givetvis inte bra. Båda hade en fin höst i Frankrike, men hur är det med matchformen nu? Båda är potentiella startspelare. Toivonen på topp och Durmaz till höger på kanten. Det känns inte klockrent, men det gör heller inte alternativen.

***

I övrigt kan vi nog förvänta oss mer publik än senast. Friends har öppnat tredje etaget och det går att se matchen för en hundralapp (eller två); möjligen ett led i strävan att blidka fansen, nu när de största stjärnorna tackat för sig i blågult? Och kanske ligger det i så fall i linje med den något större öppenhet och tillgänglighet som praktiseras numer, jämfört med under Erik Hamrén-eran (även om gradskillnaden nog inte är särskilt stor). 
Och visst, lite förbundsglasnost passar väl extra bra, när det som brukar kallas "Europas sista diktatur" står för motståndet. För även om våren börjar komma så har rapporteringen och uppladdningen inför matchen i svensk media varit sval. Utrymmet tas av hockey-slutspel, SHL-kval och allsvenska värvningar. 
Kanske naturligt? VM-kvalmatchen ligger tämligen isolerad med flera månader till både förra och nästa match.
Det blir spännande att se hur mycket folk som bryr sig på lördag. 

Vitryssland bör besegras om Sverige ska ha fortsatt chans på en VM-plats. Det sannolika scenariot är att Frankrike vinner gruppen, och att Sverige och Nederländerna gör upp om andraplatsen. Det förutsätter troligen att Sverige vinner sina matcher som återstår (Frankrike undantaget) för att vi ska få en direkt avgörande match i Holland i sista omgången.
Förlorad poäng mot belaruserna - och vi får hoppas på att Nederländerna spelar bort sig framöver.

Vitryssland ska inte underskattas. Laget inledde det här VM-kvalet med att spela oavgjort (hemma) mot just Frankrike. Dock är man betydligt vassare hemma i Borisov (några mil nordöst om Minsk, där laget spelar sina matcher) än på bortaplan. Men Sverige har inga marginaler och måste göra en riktigt bra match för att inte förlora poäng.

Sverige bör kunna vara spelförare i en sådan här match på samma sätt som man tog tag i taktpinnen mot Bulgarien i höstas, men får se upp med snabba vitryska omställningar. Lördagens motståndare har varit nära att stöka till det för flera stora landslag senaste åren.

Vitryssland i sportsammanhang klingar alltid obehagligt efter OS-hockeyn 2002. Men som Janne skulle sagt - då var då, nu är nu. Och under normala omständigheter ska Sverige slå Vitryssland hemma. Tips: 2-0.
  

Jag avstår från att spekulera mer i en startelva. Däremot tänker jag be mina experter i studion göra det i morgon. Ni följer VM-kvalet i Eurosport 1 med start kl 20.00 imorgon fredag.

***

Gillar ni friidrott ska ni kolla in på bauhausgalan.se där jag börjat blogga om svensk och internationell friidrott. Senaste texten är en lång intervju med svensk-amerikanske underbarnet Armand Duplantis, som ju hoppade juniorvärldsrekord i vintras i stavhopp.
Han har minst sagt höga målsättningar och är inte rädd för att uttala dem. Vad sägs om:

”Jag har en stav som jag kan hoppa 5,95 meter med – den lär väl räcka för första halvan av sommaren”.

Läs hela intervjun med 17-åringen här.
Jag kommer publicera en ny text varje söndag. Tips och uppslag är alltid välkomna.

 Armand Duplantis under ett träningspass när jag träffade honom i USA förra året.  

Armand Duplantis under ett träningspass när jag träffade honom i USA förra året.  

 

 

Dags att få bort friidrottens skadedjur

Var ett tag sedan. Roligt att se att ni hittar till bloggen ändå. Förvånansvärt många som tittar in dagligen, trots att jag inte uppdaterat. Det gillas. Lovar att försöka bli lite vassare på uppdateringar framöver.

Ska beta av lite uppdateringar om vad som hänt sedan senast längre ner, men först ska det handla om friidrott. 

***

Det var lite speciellt att kolla friidrott (Nordenkampen) i SVT nu, eftersom jag inte jobbar där längre. Är ju så van att höra Kajsas och Hinderbockens röster intill mig att jag kom på mig själv börja referera när de pratat klart.
Det var dock (dessbättre) övergående. Och Niklas Andersson (som verkar bli en permanent lösning efter mig) klarade sig utmärkt utan att mitt sufflerade. Han är en duktig kommentator, säker och påläst, och rattade sändningen alldeles föredömligt.
Keep it up, Niklas!

Nordenkampen är för övrigt en trevlig tillställning. Jag kommenterade den i fjol när tävlingen avgjordes i Växjö. Jag minns Sofie Skoogs fina hoppning, Susanna Kallurs comeback i internationella sammanhang och Lovisa Lindhs fina löpning.
Men minns också att jag redan då tyckte att det är ett jäkla otyg med harar på medel- och långdistansloppen.

I helgen var det dags igen. Denna gång gick tävlingen i finska Tammerfors, vilket underströk vansinnet med harar i en landskamp. I Tammerfors har man nämligen en rundbana på 300 meter. Utan doserade kurvor. Förutsättningarna blir då helt annorlunda jämfört med normala inomhusanläggningar (200 meter rundbana och doserade kurvor). Detta i sin tur medförde att eventuella rekord och klarade kvalgränser (i första hand till kommande inomhus-EM) inte räknas. 

Jag kan förstå att man som löpare önskar farthållning för att i en bra tävling klara en kvalgräns. De flesta svenska löpare tävlar ganska sällan mot internationellt motstånd under en innesäsong. 
Men att förstöra en landskamp med harar när tiderna inte ens räknas är ju inget annat än vansinne.
Varför? För vem? 
Någon har haft genuin otur när hen tänkt.

Landskamper i friidrott är något ovanligt. I Norden har vi en unik tradition med dessa matcher mellan länder. Det finns en poäng att bevara och värna om det. 

Jag är också fullt medveten om att friidrott delvis handlar om en jakt på personliga rekord. Chansen att slå dessa (eller andra rekord) ökar ibland med farthållning. Och friidrott (utanför mästerskapen) handlar oftast om tillrättalagda galor, där fokus i löpgrenarna ofta ska vara någon rekordjakt. Inte sällan ett "världsrekordförsök", uttalat av en aktiv efter samråd med (betalande?) arrangörer. 
Världsrekordjakt. Sånt säljer nog.

Nästan alltid slutar det med ett antiklimax, eftersom förväntningarna är skyhöga och frekvensen på slagna rekord mycket låg. Ett effektivt sätt att på sikt skjuta sig själv i foten av företrädare för en idrott som över tid tappat publik - både på arenorna och framför tv:n. 

Här spelar såklart många faktorer in: dopning, alltför tillrättalagda tävlingar, konkurrens från annat mm.. Men att som galaarrangör inte försöka förändra ett förlorande koncept är, för att använda ett milt ord, förvånande.
Kanske för att rättighetspengarna fortsätter stiga? Om det är så, så spricker den bubblan för friidrotten inom en snar framtid - tro mig.

 Haren får gärna finnas kvar. Men den hör hemma i naturen och bör portas från alla typer av allvädersbanor från och med nyss. 

Haren får gärna finnas kvar. Men den hör hemma i naturen och bör portas från alla typer av allvädersbanor från och med nyss. 

Problemet med harar (förutom att det i sig är jävligt konstigt att man får starta i ett lopp man inte har ambitionen att fullfölja) är dels att de ofta leder till antiklimax i tävlingarna (stora förhoppningar byggs upp, som 499 av 500 gånger faller platt redan efter ett varv eller två). Dels för att det främjar en osund jakt på världsrekord, vilket i sin tur driver på dopningsproblematiken.

Friidrotten är skitigare än de flesta idrotter när det kommer till dopning. Beslutsfattarna borde jobba för att komma bort från rekordhetsen och fokusera mer på kampen man vs man, kvinna vs kvinna, istället för att uppmuntra rekordjakt. Det löser såklart inte det utbredda problemet med fusk, men det skulle i alla fall ta bort visst fokus från jakten på att ständigt försöka överträffa mer eller mindre "omänskliga" rekord.

Och om man nu tillåter harar. Varför inte löpa linan fullt ut och låta en ny hare ta över när de som startade inte orkar längre. Någon skulle ju kunna kliva på med tre varv kvar, eller starta och gå första minuterna för att sedan dra järnet på slutet. Behovet borde ju vara minst lika stort de sista varven? Allt för rekorden!

Nej tack. Jag tycker tvärtom: sluta med harar i vanliga galor också. Det är ett satans påfund som jag undrar om någon egentligen är intresserad av, utom möjligen det fåtal löpare vars chanser att vinna ökar i tillrättalagda lopp (och som dessutom har möjligheten att casha in storkovan av sponsorer och arrangörer de (ytterst få) gånger det väl slås rekord).

För egen del tycker jag loppen blir mycket intressantare om löparen får lägga upp sin egen taktik och försöka avgöra loppen efter bästa förmåga. Som i mästerskapen. 
I friidrott är det mindre fördel att ligga i rygg än i exempelvis cykel eller skidåkning. Mycket talar för att den tidsmässigt starkaste löparen har en god chans att avgöra ändå, om hen disponerar sitt lopp rätt. David Rudishas sololöpning och världsrekordslakt på 800 meter i London-OS är ett lysande exempel. 
Men en friidrottsvärld utan harar skulle (förmodligen) också innebära att vi oftare får olika segrare på löpningarna i exempelvis Diamond League eller andra galor.
Vad gör det? Är inte det bara roligare om fler kan vinna? Variation, liksom. Mindre förutsägbart. 

Men i Tammerfors genomfördes alltså nu åter en landskamp med harar. Denna gång trots att effekten av deras arbete i ett större sammanhang var verkningslös. Det väckte mest frågor hos oss som tittade på. Varför ska en svenska tillåtas dra fram de tidsmässigt bästa svenskorna på 3000 meter (ja, det blev dubbelseger)?  
Nordenkampen har ingen given plats i svenska tv-tablåer. Tvärtom, den hänger på gärdesgården. Jag tror att den enda garanten för landskampens överlevnad på sikt är att den tillåts vara just en traditionell landskamp och inte någon slags svårbegriplig hybrid.

Harar kommer fortsätta jaga runt banorna på stora tävlingar. Men landskamper bör nog framöver försöka fokusera rätt saker: kampen mellan länder; löpare mot löpare, poäng och placeringar.
Gör om. Gör rätt.

***

Vad mer? 
Tja, inte mycket har hänt sedan senast. Handbolls-VM tog slut. Frankrike vann på hemmaplan. Folk var glada, åt grodor och dansade i ring. Jag gjorde några intervjuer med glada fransoser. Ingen sändes. Men en deppig norrman fick vi ut. Gott så. Nu, med lite distans, är han säkert gladare, för det Norge gjorde i Frankrike-VM var stort och häftigt. 

För övrigt anser jag att handbollsmästerskap är för långa. Tre veckor liksom? Det är fem dagar längre än i början när man spelade med samma format och antal nationer.
Gissar att det är pengar som styr, men ändå. Kom igen.  

 Övervägande delen av Discoverys ystra gäng på plats i Paris efter avslutat handbollsmästerskap.  Kommentator Jarelind intar i vanlig ordning en något tillbakadragen position. Redaktör Colliander (längst bak till höger) är alltså mannen som aldrig i hela sitt liv ätit ägg (varken av medicinska eller religiösa skäl - han bara hatar ägg). Respekt. 

Övervägande delen av Discoverys ystra gäng på plats i Paris efter avslutat handbollsmästerskap. 
Kommentator Jarelind intar i vanlig ordning en något tillbakadragen position. Redaktör Colliander (längst bak till höger) är alltså mannen som aldrig i hela sitt liv ätit ägg (varken av medicinska eller religiösa skäl - han bara hatar ägg). Respekt. 

***

Jag har varit i New York också (lite Manhattan-bilder längst ner i posten). Jobbat lite. Eller snarare ganska intensivt. De tre dagarna i staterna innehöll förutom ett antal intervjuer på Manhattan även en tur och retur-resa med bil till Vermont. 
Det blev en spännande sista dag. Körde 39 mil i genuin snöstorm - med sommardäck. Sånt är normalt i amerikansk hyrbilsvärld (i alla fall om man hyr i New York), men fortfarande vanskligt. Det hade snöat närmare en halvmeter under natten (från att ha varit vårfeeling och 17 grader dagen före). 18 inches enligt lokala tv:n. Tror det är runt 45 cm. Nysnö.

Det var minst sagt kämpigt att beta av bergsvägarna (ca 35 km) upp till orten där vi skulle göra vår sista intervju. Den kändes verkligen som att det skulle bli den sista). 
Nerfärden var inte mycket bekvämare. Lite som rodel. 
Som tur är kan amerikanerna sina plogmaskiner. De är förjäkla snabba. Och de dryga fyra timmarna ner till Newark gick faktiskt helt okej (och långsamt), även om det snöade hela vägen. Vi passerade åtminstone fem olyckor där bilar glidit av vägen just innan vi kom dit.
Som tur var gick det bra. I alla fall för oss. 

 Problem redan i Vermont. En lastbil har kört av vägen, men tack och lov precis lyckats undvika att köra ner i diket. Annars hade det slutat illa. 

Problem redan i Vermont. En lastbil har kört av vägen, men tack och lov precis lyckats undvika att köra ner i diket. Annars hade det slutat illa. 

 Times square, New York. Och jag. 

Times square, New York. Och jag. 

 Jetlag morning walk. 

Jetlag morning walk. 

 HCHF. Hör landet till. 

HCHF. Hör landet till. 

 Empire State Building. 

Empire State Building. 

 Älskar NYC, som att gå runt i en film. Älskar dock inte Trump. Gott att han flyttat (åtminstone delvis) till Washington, även om det inte löser problemet. 

Älskar NYC, som att gå runt i en film. Älskar dock inte Trump. Gott att han flyttat (åtminstone delvis) till Washington, även om det inte löser problemet. 

 Flatiron building (med filter).

Flatiron building (med filter).

***

Vad jag tycker om Therese Johaugs dom?
Hela härvan har jag redogjort för tidigare. Själva domen är rimlig och den bör kanske Johaug vara nöjd med (även om hon själv anser sig oskyldig och tycker att hon borde frias helt)? Hon hade kunnat få en hårdare dom, och jag hade inte haft några synpunkter på det i så fall. Det är inte så att jag tyckt synd om henne om hon missat OS. Straffsatsen har ett spann och hon dömdes förhållandevis milt, eftersom man tror på hennes version.
Nu kommer hon tillbaka till världscupen nästa vinter, i god tid till OS. Om det sedan blir den slutgiltiga domen återstår att se.

***

Slutligen: på Twitter kom förslaget att en kanske ska ha ett separat mästerskap bara för harar. Och varför inte. Tävlingar finns ju redan för hund och häst. Ser framför mig riktigt mustiga tillställningar. Allt intressant händer vid starten och målgången blir totalt ointressant, eftersom ingen skulle fullfölja.
Frågan är bara hur man kvalar? Anyway. Jag kommenterar gärna. Kan bli roligt. 

 

Måste man alltid göra sitt bästa?

Jag har äntligen fått byta rum!
Det har varit en fight, för hotellet har varit fullbokat. Men nu är det löst.
Blodet tinar i mina ådror.
Fingrarna kan återigen röra sig över tangenterna. Jag kan återigen (försöka) le. 

Saken är den att mitt förra rum var alldeles förnämligt - den första veckan. Men exakt sju dagar efter incheckning slutade värmen att fungera.
Det blev med andra ord kylslaget. Sporadiska mätningar gjorde gällande att lufttemperaturen i runda slängar var densamma som utomhustemperaturen. 
Kölden gick genom ben och märg. 

Jag lovades ett nytt rum omgående, men det slutade med att jag fick ett extra täcke.
Dag två lovades jag ett nytt rum, men erbjöds slutligen en kupévärmare.

Men på morgonen dag tre fick jag så plötsligt välja på två(!) nya rum.
Oklart vilket av dem som var bäst.
Så fort värmen slog emot mig när jag öppnade dörren till det första rummet kände jag omedelbart att jag kommit hem.

 Lyckan när jag i min sovklädsel kom in i ett nytt rum och fick stifta bekantskap med en fungerande termostat. 

Lyckan när jag i min sovklädsel kom in i ett nytt rum och fick stifta bekantskap med en fungerande termostat. 

Vad som kommer hända med mitt förra rum är oklart. Ryktet säger att #520 kommer utgöra acklimatiseringszon för kommande franska polarexpeditioner. 

***

Ska Sveriges lyckosamma ökenvandring fortsätta i dag mot Egypten?
Jag hoppas det. Men det är inte alla som tycker att det är en bra idé.
Här och var hör jag folk antyda och diskutera huruvida en förlust kan vara en större seger än en vinst.

Det är inte så krångligt som det låter: det handlar för Sveriges del om att få en enklare väg längre fram i mästerskapet.
Blir Sverige tvåa i Gruppen väntar sannolikt Ungern i åttondelen, och sedan (vid vinst) storfavoriten Frankrike i kvarten.
En tredjeplats i gruppen skulle ge tuffa men kanske inte omöjliga Kroatien/Tyskland i åttondelen, och sedan möjligen en "enklare" kvartsfinal.  

Själv tror jag inte det här svenska laget, som ju visar härlig potential i VM, inte tänker i termer av att lägga sig eller lufta bänken. De vill vinna varje match. 

Stämmer det så delar de min uppfattning om att det är det bästa för detta laget.
Jag tror nämligen att det finns allt att vinna på att spela samman detta "nya" lag, skapa positiva vibbar, få erfarenheter och hitta nycklar och självförtroende för att få ut max.
En vinst kan knappast vara negativ för det här laget.

Dessutom: Kroater och tyskar skojar man inte bort på en handbollsplan.
Inte spanjorer heller.

Det är ju heller inte säkert att Sverige verkligen vinner, bara för att spelarna vill. Egypten är bra - slog Sverige i OS senast till exempel. Och Egypten har också en andraplats att spela för.  Eller en tredjeplats att förlora sig till. 

Men att snacket om "läggmatch" kommit upp är inget konstigt. Och diskussionen är högintressant, om vi lyfter blicken och struntar i matchen mellan Sverige och Egypten.
Det är ju nämligen - även här - en gråzon. 
Vem gör sitt bästa och vem gör det inte?

Enligt idrottens etiska riktlinjer om fair play och i den olympiska eden framgår att idrottaren i varje läge är skyldig att göra sitt bästa, av respekt för idrotten och medtävlaren.

Men varför ska man eftersträva att göra sitt bästa om det inte gynnar en?

När Tre Kronor förlorade i gruppspelet mot Slovakien i OS 2006 innebar det att man slapp både Kanada och Ryssland, och istället fick Schweiz i kvarten.
Givetvis snackades det om läggmatch. Förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson antydde till och med inför matchen att det smartaste kanske inte var att vinna mot Slovakien.
Sverige vann heller. Den sömniga tillställningen slutade 0-3. 
I efterhand har det kommit fram olika versioner om hur intresserade spelarna verkligen var att vinna matchen

Exemplen kan göras många när den hundraprocentiga ambitionen att verkligen vinna eller ge allt inte finns. 
Det är inget konstigt. Oftast är det ju ett resultat av hur en tävling är uppbyggd, eller ett bevis för en idrottares möjlighet att själv styra och kontrollera skeenden.

Dagligen stöter vi på idrottare som inte gör sitt bästa i alla lägen. 
Löpare som slår av på takten.
Sprintskidåkare som släpper förbi en konkurrent på ett upplopp för att hamna i en bättre semifinal.
Konditionsidrottare som aldrig hjälper till med farthållning.  
Ett fotbollslag som passar runt bollen för att få tiden att gå.

Sedan kan man ju vinna eller förlora olika snyggt.

Så sent som under OS i London 2012 var det åtminstone två omdiskuterade fall där idrottare diskades eller utreddes för regelbrott till följd av att de inte gjort sitt bästa.
Dels när den algeriske löparen Taoufik Makhloufi klev av 800 metersloppet efter ett halvt varv för att spara krafterna till finalen på 1500 meter (som han vann dagen efter, men först efter att han skaffat ett läkarintyg på en "knäskada").
Dels under de parodiska scener som utspelades på badmintonplanen när inget av dubbelparen ville vinna. 
Det slutade med att alla diskades. 

Jag skulle kunna göra listan hundra punkter lång i denna spännande gråzon. 
Det handlar inte så mycket om att inte göra sitt bästa, som om att göra det bästa utifrån ett givet läge.

Och vad som verkligen är att göra sitt bästa kan man diskutera. Det borde rimligen vara slutresultatet som räknas. Det vore ju konstigt om det värderas högre att göra sitt bästa i alla lägen och sluta sjua, än att agera smart och sluta trea.

Handlar det inte snarare om att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas? Och pratar vi om elitidrott måste ju målet vara att vinna.

Det är inte "fair play" att dra om man är en spurtspecialist. Det är vansinne.
Och det finns inga regler emot det heller, lika lite som det är ett regelbrott när Usain Bolt joggar sista 50 meterna i ett försöksheat på 200 meter.
Han vore en tomte om han inte hushåll med sina krafter till de lopp som verkligen gäller något.

Äpplen och päron? Möjligen. 
Gråzoner? Absolut.  
Spännande att diskutera? Mycket. 

I badminton var hursomhelst inte okej att agera smart.
Kanske för att det inte sköttes tillräckligt snyggt? Det fanns ingen bänk att byta in. Inga reserver att lufta.
I ishockey var det med viss tvekan okej. Tre Kronor fick ju behålla sitt OS-guld, men frågan om det var rätt eller inte diskuterades av IOK. 

I handbollen slipper vi diskussionen. I alla fall ikväll.
För nu har både förbundskapten och spelare slagit fast att det bara är seger som gäller. 

Sjukt trött på det här rummet

Mitt hotellrum är jättefint. 
12 kvadratmeter, utsikt över Les Halles, och lite längre bort tornar Sacré-Coeur upp sig på Montmartres kulle. (Och ja, jag vet att kyrkan inte stavas så på franska, men jag kan inte hitta den där krumeluren som ska vara mellan c:et och u:et. Och inte vet jag vad den heter heller).
Jag har till och med en glasvägg mellan sängen och duschen, som blir till ogenomskinligt, frostat glas om jag trycker på en knapp. 

Vad jag vill komma till är att jag har ett väldigt fint rum. Tipp topp. 
Men jag är så överjävligt less på det. 
Anledningen: jag har varit här alldeles för mycket.
Typ tre dygn i sträck. 

 Bakom mig kan ni se glasväggen som alltså blir frostad om man trycker på en knapp. Jag medger att det blev en mycket dålig bild. 

Bakom mig kan ni se glasväggen som alltså blir frostad om man trycker på en knapp. Jag medger att det blev en mycket dålig bild. 

Det kan låta som ett ilands-problem, men i själva verket är det ett sjukdomsproblem. 

Ilands-problem nummer två, när vi ändå är igång: 106 kanaler på hotell-tv:n.
Ingen visar handbolls-VM. 

Sverige möter strax Qatar. Det blir tyvärr den andra raka Sverige-matchen jag ser från hotellrummet, hänvisad till fulstream.
Bäst bildkvalitet har jag på en arabisk kanal. Försöker kombinera den med Radiosportens kommentatorer. Har en fördröjning på ungefär sex sekunder. 
Jag kämpar på.

Förra matchen var jag sjuk. 
Nu är jag frisk.

Hur jag blev sjuk (läs: matförgiftad) kan man diskutera. Själv håller jag sniglarna jag åt för några dagar sedan (se tidigare inlägg) på sannolika skäl misstänkta. 
Den efterföljande råbiffen är bara skäligen misstänkt.
Jävla fransoser. Hädanefter ska jag inte äta något som inte tillbringat minst en vecka i en masugn. 

 Det mörkgröna ni ser inne i skalen är bakterier. Det något ljusare gröna är virus. 

Det mörkgröna ni ser inne i skalen är bakterier. Det något ljusare gröna är virus. 

Hur jag fördrivit tiden? 
Mja, i början, när det var som jävligast, handlade det mest om att överleva.
Men efter första dygnet gick jag in i en mer diffus fas, som en larv inlindad i en konfys kokong. 
Isolerad. Håglös. Eländig. 
Man.

Men sen, när det vände, har jag fulstreamat ett antal handbollsmatcher (Frankrike och Tyskland har imponerat på mig), lyssnat på många avsnitt av podden Spår (Anton Berg & Co är briljanta), läst halva Émil Zolas "Hallarna" (emellanåt härliga miljöbeskrivningar av dåtidens Paris) och ätit två bananer och en halv yoghurt på tre dagar (bra för beachdeffningen).  
Har idag även producerat en krönika som gick inför kvällens match.
Alltid något. 

Allt detta på så kallad förekommen anledning. Några har undrat. Vart tog han vägen, han den där?
Men nog om detta nu. Jag är redo att lämna mitt rum med glas som frostar sig om en trycker på en knapp.
Jag mår fint sedan ett dygn tillbaks och på fredag är jag definitivt en man för live-sändning igen.

Ser fram emot detta.
Men nu börjar strax Sverige-Qatar.
Tips: Sverige vinner med åtta bollar. Tollbring hänger flest. Igen.  

Sverige kan förlänga en fin svit i handbolls-VM i kväll

Då var handbolls-VM i gång. Och i eftermiddag blir det ju högintressant när oprövade Sverige går in i turneringen mot lilla Bahrain.
Det bör bli en komfortabel seger för Sverige menar alla experter, även om de varnar för underskattning och att Bahrain kan sticka upp. Men det hör ju till.
Har svårt att se att detta relativt orutinerade svenska laget skulle gå in på planen och känna sig överlägset. Det kommer att vara stort fokus och mycket talar för att en fin tradition förlängs. 
Mer om det strax. 

*** 

Discoverygänget hade lite samkväm igår kväll med en fransk middag. Ostar (mycket goda, dock ej gouda) och sniglar ("beautiful snails" enligt menyn) och charkgrejer (fd djur) till förrätt.
Jag drämde i med en råbiff till huvudrätt. Skämdes lite eftersom jag har bestämt att 2017 ska vara året jag äter betydligt mindre kött än tidigare.
Men är man i Frankrike så är man.

 En icke färgkorrigerad Per Johansson testar det franska köket. Snigelbetyg: 4 av 5 baskrar. Mer vitlök efterlystes. Någon anförde även brist på anis. 

En icke färgkorrigerad Per Johansson testar det franska köket. Snigelbetyg: 4 av 5 baskrar. Mer vitlök efterlystes. Någon anförde även brist på anis. 

Ljubomir utsågs till dryckesansvarig och gjorde ingen besviken , mer än möjligen den som skulle betala kalaset.
Bland det mest spektakulära som framkom noterades att Redaktör Colliander aldrig i hela sitt liv ätit ägg. Alltså - han har ätit mat där ägg varit en beståndsdel, men aldrig rent ägg. Inte i någon form.
Spelar ingen roll om det så varit rått, kokt, stekt, pocherat, koagulerat eller massakrerat.
Människan har aldrig ätit ett ägg. 
Det är nu verifierat.

På kontot för höjda ögonbryn antecknas även det faktum att kommentator Jarelind tar med sig CD-skidor på sina resor.
För känslans skull, tror jag han sa. Han vill ha något fysiskt att förhålla sig till när han väljer musik. Inga filer. Skivor. 
Konvoluten får dock stanna hemma när Jarelind packar.

Vi diskuterade sedan en stund vad vi skulle välja om vi tvingades lyssna på endast en artist resten av våra liv.
Niklas valde Thåström. Jag tror Niklas är smått fanatisk när det kommer till Thåström (och vem kan klandra honom). Han har sett honom live i åtminstone fyra olika länder. Det hade jag gärna gjort också.
Själv gick jag för Morrissey, medan jag tror redaktör Leo framhöll sin namne Cohen.
Andra artister som figurerade var Bowie (jag), Queen (Leo) och Rage Against the Machine (Niklas) och Belinda Carlisle (kyparen).
Dylan förkastades helt av kommentatorn. Ett tecken på dåligt omdöme, 
Redaktör (det finns alltså flera) Colliander hade ingen åsikt. Han åt sniglar.
Han äter alltså inte ägg. Men sniglar. 

 Redaktionsmöte me delar av gänget på plats. Colliander (stående), jag, Staffan, Ljubomir (med ryggen mot kameran), Maverick, Frick, producent-Emelie, Maja och längst bort - som alltid i någon form av yogaposition: Isabel Boltenstern.   

Redaktionsmöte me delar av gänget på plats. Colliander (stående), jag, Staffan, Ljubomir (med ryggen mot kameran), Maverick, Frick, producent-Emelie, Maja och längst bort - som alltid i någon form av yogaposition: Isabel Boltenstern.   

Ny dag. Morgonträning för de flesta. Boltenstern och Ljubomir driver på. Sen frukost och redaktionsmöte.
Inga konstigheter. Det är ganska tidig match för Sverige i dag (sändningsstart kl 17).
Spännande att se hur Sverige kommer spela. 
Mycket är nytt: en del mästerskapsdebutanter, oprövad förbundskapten och lite skador (Johan Jacobsson) och sjukdomar (Nielsen).
Nielsen var även influensasjuk inför mästerskapet 2014 och missade även då genrepen.
Han har lite otur i januari, den där Nielsen.

Nu är han dock frisk och frågan är om han går rakt in i mittförsvaret, eller om förbundskaptenen väljer att spela med Darj och Pettersson, som i träningsmatcherna.

Jag är också nyfiken på vem som kommer klia fram och ta för sig. Min förhoppning är Simon Jeppsson, vänsternian. Ung, lång, lurig. Bra skott.
Elitseriens bäste spelare, men inte så länge till (tillhör Flensburg fr o m sommaren).

Det finns mycket spännande att se fram emot. Men motståndaren Bahrain borde som sagt inte vålla några större problem.

Bahrain har bara spelat en VM-turnering tidigare (utan framgång) och drog sig ur senast eftersom man kom på att man inte tyckte om värdlandet Qatar. Man ångrade sig sedan och tyckte plötsligt om Qatar, men då var det försent. Island fick vara med istället. (I samma mästerskap nekades även inkvalade Australien att vara med, eftersom internationella handbollsförbundet ansåg att laget var för dåligt för VM. Tyskland fick Australiens plats. Ingen fattade något, förutom att allt handlade om pengar och handbollspolitik.)

Hursomhelst: Sverige slår Bahrain nio gånger av tio. Vi får hoppas att fredagen den 13:e inte innebär att det blir de där 10:e matchen i afton. 

Fakta är att Sverige inte förlorat en premiärmatch i ett handbolls-VM sedan VM i Östtyskland 1974. Över 40 år sedan, den gången vann Spanien en målsnål (15-14) tillställning i Schwerin. 
De flesta verkar övertygade om att det sviten kommer förlängas i dag. 

*** 

Läser att Mathias Fredriksson har synpunkter på att Mika Myllylä blir staty i sin hemkommun i Finland. "Det skulle aldrig hända i Sverige", säger Fredriksson. 
Nä, det är möjligt.
Men i Sverige gav vi Bragdguldet till Tomas Johansson, brottaren, som två år tidigare i samband med OS i Los Angeles fälldes för anabola steroider och blev av med sin medalj.
Så vi kan allt vi i Sverige med....  

 

 

 

 

Slipstvånget - VM:s första nederlag.

Så var man utomlands igen.
Klockan på 04:45 och fakirflight till Paris.
Tredje gången på några månader jag är här nu. Förut har det gällt fotboll.
Nu: Handbolls-VM. En maratonturnering som under 2000-talet blivit fem dagar längre, trots att antalet lag inte ökat. 

Mästerskapet kastar loss redan idag. Det ska bli kul.
Jag är rookie i sammanhanget. Matchas därför försiktigt av kanalledningen och sitter följaktligen på bänken i öppningsmatchen. 
Men troligen smyger jag mig bort till hallen ändå. I skydd av mörkret. Vill ju inte missa att se hur bra hemmanationen är. Brasilien är motståndare. Inte något tippat topplag, men helt okej (gick vidare från gruppen i OS i somras och åkte sedan i kvarten mot just Frankrike).

 Staffan Olsson och Ljubomir Vranjes tillsammans med programledaren Karin Frick inför kvällens premiär i Kanal 9. Olsson har koll på håret och Vranjes har koll på Olsson. Ungefär tror jag rollfördelningen är. Notera den än så länge slipslöse Olsson. Ska kuppen lyckas?   Foto: Isabel Boltenstern

Staffan Olsson och Ljubomir Vranjes tillsammans med programledaren Karin Frick inför kvällens premiär i Kanal 9. Olsson har koll på håret och Vranjes har koll på Olsson. Ungefär tror jag rollfördelningen är. Notera den än så länge slipslöse Olsson. Ska kuppen lyckas? 
Foto: Isabel Boltenstern

Själv har jag ägnat dagen åt att komma in i det franska samhället. Jag har åkt Citroën, ätit en pain riche; flanerat längs boulevarder och kikat in i några boutiquer.
Nu ska jag träna (boule) innan matchen och sedan blir det kanske en snabb foie gras till dîner.

Jag har även packat upp mina väskor och försökt reda ut vad jag egentligen stoppat ner.
Det var minsann lite av varje. Mycket kläder. Ingen tandborste, men väl en stjärnmejsel. Och min frus pass.
Jag var nog lite trött i morse.

Mitt grandiosa baggage föranledde en smärre diskussion huruvida vi har ett slipstvång i sändningarna eller inte.

 Delar av garderoben til detta handbolls-VM. Notera gärna de åtta slipsarna. Långt ifrån en till varje dag av detta mastodontmästerskap. Frågan som uppstår: Dubblera? investera i fler? Eller avstå....

Delar av garderoben til detta handbolls-VM. Notera gärna de åtta slipsarna. Långt ifrån en till varje dag av detta mastodontmästerskap. Frågan som uppstår: Dubblera? investera i fler? Eller avstå....

Själv har jag aldrig förstått slipsens storhet, men är av princip mycket liberal i min inställning till detta klädesplagg. Vill en ha slips får en ha det, men ingen ska tvingas bära en snara runt halsen mot sin vilja.
Det är inte en fråga om ett textilens bijouterie - snarare om sidentillverkad klaustrofobi. 
Staffan ("jag har inte ens med en slips") Olsson var på min sida, medan jag tror Ljubomir  ("nu har jag ju fixat flera slipsar") Vranjes lade ner sin röst.

Vad övriga tyckte är oklart. 
Per Johanssons förhöll sig mycket passiv och kommentator Jarelind gick iväg eftersom han blev rädd att slips kunde vara ett nytt socialt medium (han tar inga risker och gör allt för att aldrig figurera på en offentlig bild).
Två mot en alltså.  

Dessvärre bröt diverse redaktörer och annat löst folk in just som vi skulle klubba igenom det slipslösa mästerskapet. Med en argumentation som hade fått Napoleon Bonaparte att framstå som handlingsförlamad, avslutade slipsfundamentalisterna tvärt diskussionen med ett kort "det är slips eller inget som gäller".
Exakt vad detta "inget" innebar gjorde mig synnerligen nyfiken, men jag hann aldrig komma till skott med min fråga innan en mustig bouillabaisse bars in och ögonblicket gick förlorat.
VM:s första nederlag var ett faktum. Merde!

Därför får ni med stor sannolikhet slipsar i rutan ikväll (om nu inte Staffan lyckas med sin kupp - vilket möjligen kan bli väl så spännande som mästerskapets öppningsmatch).
Min slips får ni dock se tidigast på fredag. När Sverige kliver in i mästerskapet gör även jag det.

Bonsoir!

Självklart kan vi jämföra Nilsson och Northug

Var ett tag sedan.
Jul i Spanien. Mellandagar på ortopeden. Nytt år. Stockholm badar i iskall snö och livet är bara fint. Skidor får jag åka någon annan gång, men jag kan titta på skidor. 
Och skriva om skidor. 
Och twittra om skidor. 
Sånt är alltid kul.

*** 

Har inte följt Tour de Skis alla stavtag, men det ser ut att kunna bli en intressant avslutning. 
I dag väntar korta fristilslopp i bedårande Toblach i Sydtyrolen: 10 km för män och 5 km för kvinnor på en relativt lättåkt bana.
Jag tror inte på några stora skrällar om det bara är okej förhållanden. Cologna kommer säkert åka bra, liksom Ustyugov, Sundby och Harvey.
Hittade ett spel på kanadensaren på pallen till 9 ggr pengarna. Var tvungen att slå till.
Kanske kan även Manificat vara med högt upp (även om jag tror han gynnats av en något tuffare bana). Hellner? Nja, tyckte han såg seg ut senast. Kan slå åt båda håll. Fisk eller fågel. 
Men om inte ett par av de namnen är inne på topp fem ska jag avgå. Oklart från vad dock.

Jag hoppas Matti Heikkinen hänger i och gör ett bra lopp i dag. Formatet med färre sprintar passar honom bra, och är han bara med efter dagens fristilslopp så tror jag han kan göra en grym avslutning i Val di Fiemme. Rent av en man för totalpallen?

Sundby får gälla som favorit i Total-touren på herrsidan, såvida han inte klappar igenom i Toblach. Weng håller jag som den mest troliga segraren på damsidan.
Weng är en betydligt bättre klättrare i den avslutande jaktstarten än både Nilsson och Östberg.
Och Sundby är bättre än Ustyugov uppför. Det kan bli en fin duell: Norge vs Ryssland i ren syreupptagning.  

Toblachvarvet torde passa Nilsson fint.  Läge för en ny pallplats? Tveksamt. Skulle i så fall bli hennes första i ett lopp med intervallstart. 
Om någon skräller? Njae. Jag skulle nog sätta Weng, Diggins, Pärmäkoski, Östberg och Nilsson däruppe. Kan Tjekaleva överraska? Stephen? Eller sparar den senare superkrafterna till Final Climb.
Läge för Kalla att visa något nu? Nu är hon inne i tävlingstempo - och distansen passar ju perfekt. 

Det där skrev jag häromdagen, efter att Stina Nilsson vunnit ännu en etapp på Touren.
Tweeten handlade om likheten mellan Nilssons sätt att köra och Petter Northugs länge omdiskuterade taktik.
Många fattade inte, men det är ju som vanligt; svamlade om skillnad i attityd eller annat.
Poängen gällde taktiken. Som det står. Men vi tar det ändå igen: T A K T I K E N.
Övriga jämförelser lämnar jag åt andra.

I sexton år kommenterade jag längdskidor åt SVT. Jag känner längdskidpubliken väl. 
Det är delvis en åsiktsstark skara människor. 
Dom med mest synpunkter heter ofta Hans-Ove eller Sven-Erik eller något liknande.
65+.
De kan allt. De använder mail. Ofta versaler. 

Andra svarar på Twitter. 140 tecken. Ofta impulsivt. Med åren allt mer aggressivt.
Svara först. Läsa det man faktiskt svarade på sedan. 
Tänka sist.
Alltid ger det något lajk.

Efter att Petter Northug slog igenom 2006 var ett ständigt återkommande ämne hans sätt att taktiskt genomföra loppen.
Många ansåg det var osportsligt att ligga i rygg, låta andra göra jobbet, för att sedan spurta ifrån på slutet. 
Jag har aldrig hajat det resonemanget. 

Elitidrott går ut på att vinna och Petter Northug har vunnit mer än de flesta. Sportslighet kan man diskutera i enskilda situationer. Och jo, jag har som bekant haft synpunkt på Northug vid något tillfälle. Råkade kalla honom "gris" i ett försök att recensera hans målgång i Holmenkollen-VM 2011. 
Det hör till att påminna om det i samband med denna diskussion. 

För egen del känns det uttjatat och jag lämnade det bakom mig för sådär fem år sedan, men jag påminns ständigt. Såg häromdagen att det till och med är huvudpersonens senaste instagramuppdatering.

 Petter Northugs senaste uppdatering på Instagram (7 veckor gammal). 

Petter Northugs senaste uppdatering på Instagram (7 veckor gammal). 

Men nog måste man kunna diskutera taktik utan att blanda in attityd?
För det är taktiken - att vinna utan att dra en meter - som genom åren irriterat många av er. Tro mig.

Skidåkning på den här nivån handlar om att vinna; att utnyttja det man är bra på. Och Petter Northug har varit totalt överlägsen när det gäller att få loppen dit han vill.
Det är beundransvärt.
Översatt till medaljer: 2 OS-guld och 13 VM-guld.

De som har synpunkter begriper heller sällan att det inte är så enkelt att "bara åka med i rygg".
De flesta släpper långt före upploppet. Och av de som är kvar är det få som orkar spurta på ett vettigt sätt.
Petter har orkat.
Ändå tycks det som om den svenska publiken mer uppskattar en åkare som hänger med i 48 kilometer och släpper, än en som hänger med i 48 och vinner.  

Fram till nu då.
Stina Nilsson är (än så länge) väldigt långt ifrån den så älskade Anders Södergren. 
Men precis som Löken (som han kallas) så vet hon att försöka med den taktik som gynnar henne mest.
Därför vinner nu Stina Nilsson lopp i Tour de ski och några mail om att hon skulle vara en parasit i fråga om sitt taktiska upplägg har jag inte sett.
Det ska hon heller inte behöva höra. Hon gör det hon är bra på. Om andra vill försöka driva upp ett högt tempo - låt dem göra det. Varför ska Stina hjälpa till med det?

Att Northugs dominans och sätt att åka med tiden skulle bana väg för en ny typ av mer taktisk drillande skidåkare är väntat. Jag är förvånad att vi inte sett det tydligare tidigare. Men kanske måste det få ta tid. Northug-eran pågår ju faktiskt fortfarande.

Stina tycks ha förmågan att till hundra procent lita på sitt taktiska sinne och hon är bredd att köra sitt race till hundra procent, oavsett vad andra tycker och tänker. 
Helt rätt.
Även Johan Olsson och Anders Södergren är exempel på svenskar som genom åren åkt med tydliga strategier. Några sprintåkare har varit bra på det. Björn Lind och Thobias Fredriksson kanske bäst. 
Men påtagligt ofta har vi sett svenskar låta sig styras av utvecklingen i loppet, snarare än att försöka styra den själv .
"Jag väntade på att något skulle hända".
"Jag drog för jag hamnade längst fram".
"Jag borde kanske inte ligga först men det gick så långsamt".

Händelser, beslut - även framgångar - har ibland framstått som resultatet av slump snarare än av genomtänkta strategier.

En taktisk plan garanterar såklart inte framgång. Skidsporten är mer komplicerad än så, med många samverkande faktorer. Inte minst kapacitet och form är övergripande faktorer. 

Men konsekvens och strategi ökar möjligheten för åkaren att styra händelserna, snarare än att bli en produkt av vad som sker.

Nilssons utvecklingskliv på distans den här säsongen är verkligen ett utropstecken. Och så småningom, när hon tillgodogjort sig mer träning, kommer hon förhoppningsvis kunna styra och avgöra loppen även på andra sätt.  

För övrigt hoppas jag att Petter Northug snart kommer tillbaka. Skidsporten är fattigare och mer förutsägbar utan honom. Förhoppningsvis är han tillbaka till Lahtis-VM. Och är pigg.

   

Efterlyses: havererad pilot och fungerande antimatchfixnings-byrå

Udda arbetsvecka. En fulltecknad kalender skvallrade om en intensiv vecka. Men verkligheten ville annorlunda.    
I måndags skulle jag speakat nya avsnitt av "Superstars", som ju sänds på Kanal 5 med start nästa år. Men det blev inställt på grund av sjukdom.

I tisdags och i dag hade jag tre inbokade intervjuer för ett dokumentärprojekt (som ska sändas långt fram i tiden). Samtliga tre har av olika anledningar ställts in.
Jag inser att jag är den gemensamma nämnaren...

IMG_1155.JPG

Istället sitter jag på mitt favoritfik i Hammarby Sjöstad och försöker skriva ett kapitel på nästa bok. Går sådär. 
Jag skulle behöva flyga.
Alltså inte flyga bort, eller flyga för flygandes skull. Det har jag gjort tillräckligt i livet.

Min SAS-app berättar för mig att bolaget tagit mig motsvarande 14 varv runt jorden. Då är novembers t o r till New York inte medräknat. 

Appen talar vidare om att jag sedan 2003 tillbringat 765 timmar i luften - bara med SAS. Räknar vi på åtta timmars arbetsdag motsvarar det 96 arbetsdagar i luften. Kul liv.

 




 

SAS kallar mig "A true traveler". De skulle lika gärna kunna kalla mig en sann miljöbov.
Det är inte skryt - snarare sorgligt. Inte minst ur miljösynpunkt. 
Mitt jobb går ut på att resa mycket. Men jag försöker vara en medveten resenär. 
Dels väljer jag ofta, om möjligt, tåg när jag reser inom landet.  
Dels är jag skaplig bra på att klimatkompensera. Det gör både världen och samvetet lite renare.

Vet du inte vad klimatkompensering innebär så är det att du som resenär betalar en extra avgift utöver flygbiljetten. Summan motsvarar de utsläpp som flygresan utgör och pengarna går till projekt för att minska utsläppen av koldioxid (nyplantering av träd eller modernisering av sättet att producera energi, i första hand i utvecklingsländer). 

Förra veckan var jag tvungen att flyga t o r till Umeå över dagen. Visst - ett jobb skulle göras, men den typen av resa känns som onödigt slitage på världen. Jag valde därför att klimatkompensera. 109 kronor kostade det.
Jag kräver inte att andra gör det (och jag gör det som sagt inte alltid själv) - men jag tror att ganska få tänker på möjligheten. Se det som ett tips. 
Har man råd att tära på miljön har man oftast råd att värna om den också.

Men nu handlar mitt bekymmer alltså om att jag behöver flyga. I researchsyfte. 
Flygning är en central del av handlingen i den historia jag försöker berätta i det bokprojekt jag jobbar med. 
Ett plan måste både starta och störta. Jag behöver inte uppleva en flygkrasch - det räcker gott med att få flyga med en pilot som kraschat några gånger. 
Eller nja.

Såhär: det vore guld värt att få sitta med i cockpit under en flygning eller två för att snappa upp detaljer, få ställa frågor och se på nära håll hur piloterna jobbar och kommunicerar (har hittills hållit mig till instruktionsfilmer på nätet och youtube mm - men jag behöver tvåvägskommunikation. The real deal. 
Någon som har tips på hur jag går vidare? 

***

Läser att Jim Gyllenhammar inte får fortsätta som förbundskapten i Svenska Tyngdlyftningsförbundet. Kan inga detaljer i just detta ärende, men förvånades redan vid utnämningen av honom som förbundskapten. Tyngdlyftningen är en av de idrotter som har mest problem med steroiddopning och nu gav man jobbet som förbundskapten till en kille som hade  en tvåårig avstängning bakom sig för ett positivt dopningsprov  med just steroider.

Hans förklaring var misstagsdopning genom kosttillskott. Jag kan inga detaljer heller i det ärendet, mer än att han var borta från tävlande i två år innan han gjorde comeback.  
Men jag tänker att det kan vara spännande läsning för alla svenskar som nu ondgör sig över till exempel Martin Johnsrud Sundbys comeback (efter ett avsevärt mycket mildare brott mot dopningsreglerna än steroiddopning).

Så här ser det förresten ut när det gäller positiva dopningsfall inom svensk elitidrott:

  Friidrottens många fall beror huvudsakligen på att Friskis&Svettis medlemmar tillhör Svenska Friidrottsförbundet och därför räknas in i den statistiken.  Asteriskerna hos Styrkelyft/Tyngdlyftningen beror på att Styrkelyftförbundet bildades 1997 (ingick tidigare i Tyngdlyftningsförbundet). 

Friidrottens många fall beror huvudsakligen på att Friskis&Svettis medlemmar tillhör Svenska Friidrottsförbundet och därför räknas in i den statistiken. 
Asteriskerna hos Styrkelyft/Tyngdlyftningen beror på att Styrkelyftförbundet bildades 1997 (ingick tidigare i Tyngdlyftningsförbundet). 

Vi i Sverige har lite att fundera över också.
Brottaren Thomas Johansson fick "Bragdguldet" (1986) två år efter att han fälldes för anabola steroider.
Vi gör dopade idrottare till förbundskaptener. SOK skickade Gyllenhammar till OS i Rio i somras. 

Det finns något både rimligt och sympatiskt i att få en andra chans, även om jag inte är odelat positiv. Det finns ett ganska kraftigt symbolvärde i både en roll som förbundskapten och ett Bragdguld. 

***

Åtta matcher i Superettan förra säsongen misstänks vara riggade. 
43 fotbollsspelare i Sveriges högsta fotbollsdivisioner misstänks vara inblandade i uppgjorda matcher. 
Precis som med dopningen är jag rädd att det som nu kommer fram om matchfixning är toppen av ett isberg och så länge lagstiftningen är tandlös är oddsen goda för mörka krafter att locka spelare mot bra betalning. Snabba pengar, låg risk. Och spelarnas inblandning torde vara svårbevisad. 

Framför allt är det inget nytt. Den mest klassiska spelskandalen i Sverige är ju läggmatcherna i bandy i början av 90-talet. Basketen har haft sina turer och fotbollen har ju varit föremål för manipulerade resultat flera gånger. 

Klubbarna i Sverige tycks stå lika handfallna inför det faktum att spelare kan vara köpta nu som för 25 år sedan. Vaddå? Sånt förekommer väl inte här?

Idrotten måste ta detta problem på största allvar.
När Europol häromåret flaggade för 380 misstänkta läggmatcher runt om i Europa kunde man tänka sig att resurser skulle läggas på krafttag mot detta problem, som ju strider mot idrottens alla grundläggande värden. 
Vad som hände? 
Dåvarande Fifa-ordföranden Sepp Blatter log lite, ryckte på axlarna och avfärdade Europols utredningen med att det var "gamla matcher".  

Läggmatcher är ett precis lika stort hot och problem för idrotten som dopning.
För fotbollen - det största.
Det handlar om manipulation - om att fansen blir bedragna och lurade. Till slut vet vi ju inte vad vi ska lita på. Till slut är trovärdigheten noll - oavsett om en match är manipulerad eller inte? 
Var inte det felpasset avsiktligt? Och den utvisningen? Seriöst.

Vad händer med idrotten då? 
Matchfixning är här och nu. Det kan drabba ditt lags nästa hemmamatch, men styras från ett kontor i Singapore eller Kina. 
Svenska marknaden är liten och sårbar. 

Svenska spel har polisanmält ett flertal matcher där det funnits misstanke om matchfixning.
Men i dag är det inte brottsligt att medverka till uppgjorda resultat, om det inte funnits mutor eller hot inblandat.

Nya svenska lagar behövs, inte minst i avskräckande syfte. Men det löser inte problemet.

Idrottens enorma trovärdighetsproblem på grund av dopning ledde till införandet av Wada, en världsomspännande kontrollinstans. Den har fått idrottens mandat och en särskild ställning som oberoende och rättssäker. Det är Wada som nu spränger sönder strukturerna i rysk idrott.

Idrotten har förlitat sig på övervakning av spel och (bland annat) Interpol. Men idrotten har inget organ för att själv styra över och följa upp matchfixning.
Med Wada som ett framgångsrikt exempel på hur idrotten kan ta sig an svåra utmaningar, borde det finnas grund för ett motsvarande organ för att identifiera, döma och följa upp i fall som gäller matchfixning. Ett WAMA, kort ock gott. Ett WAMA som flyger.  
Och det brådskar.  

Ryska monsterdopningen: osmaklig, men knappast obegriplig

McLarens andra rapport bekräftade den första.
Omfattningen av rysk dopning är enorm. Det vi ser är den största skandalen sedan murens fall.

Dopningen i Ryssland var (är?) sanktionerad och delvis även finansierad av staten.
Tillvägagångssättet är spektakulärt, med många förgreningar - bland annat rakt upp på hög politisk nivå. 
Drivkrafterna är desamma som under det kalla krigets dagar - att få det egna landet att framstå som störst, bäst och starkast. 
Idrott är politik. Då som nu som alltid.  

Så långt inget nytt i dagens McLaren-rapport. Ändå kommenteras den av diverse experter och tyckare med ord som "sensationell" och "chockerande".
Det i sig är häpnadsväckande. 
Ingen som läst (och begripit) den första rapporten kan vara chockad över uppgifterna som nu presenterats.
Visst, omfattningen är enorm. Men knappast osannolik eller helt oväntad.
Varför skulle ett så utstuderat, systematiskt och tillsynes vattentätt system bara gälla ett fåtal? 

Jag har skrivit och pratat mycket om fusk genom åren; jag föreläser regelbundet om dopning inom idrotten och dopning som samhällsproblem (det senare för övrigt ett långt mycket större problem i Sverige än dopingen inom idrotten - mer om det i en senare blogg). I fjol gav jag ut en bok i ämnet.  

Känslan har varit densamma länge. Redan 2010, inför OS i Vancouver, menade jag att rysk idrott stinker.
Min bestämda uppfattning då var att hela ryska längdlandslaget var dopat. En känsla, utan konkreta bevis givetvis, lätt att kritisera, men knappast tagen ur luften.

I bakgrunden: mängder med avstängda toppåkare under hela 2000-talet. Det i sig borde varit en katastrof som sänkte rysk längdåkning. Men icke. Istället skrev man nya lukrativa sponsorkontrakt samtidigt som man uppvisade en total ovilja att ta tag i problemen. Avstängda åkare och ledare fortsatte att träna och resa med landslaget; åkare laddade på otillgängliga ställen före mästerskapen och resultatkurvorna för många av åkarna varierade på ett synnerligen suspekt sätt.
Det ryska längdlandslaget borde stängts av från internationellt tävlande redan då. Det fanns goda skäl.

Det ryska fusket kommer knappast som en nyhet för den som följer idrotten nära. I de idrotter jag jobbat mest med, friidrott och skidor, hade vi sett över hundra positiva landslagsidrottare under 2000-talet redan innan Julia Stepanova tog modet till sig och med dold mikrofon och kamera hjälpte tyska ARD att spela in information som endast de invigda kunde komma åt. 
Heder åt henne (Ja, jag vet att hon var steroiddopad hon också).

Men det senaste årets avslöjanden om vidden av skandalen, förgreningarna till politiken och hemliga polisen och framför allt - till internationella förbund som IAAF, hade jag inte kunnat föreställa mig.

Det är fantastiskt att detta nu reds ut och förhoppningsvis får ett slut.
Det får mig att känna en (viss) optimism, trots att det är några av idrottens mörkaste dagar.
Men det kommer att ta tid. Lång tid. 

Problemet med utbredd, systematisk (eventuellt även statsstödd) dopning är knappast begränsat till Ryssland. Min övertygelse (återigen) är att betydligt fler länder har liknande problem.
Det är ingen gissning. Wada har redan pekat ut fem nationer som ska hållas under särskild uppsikt (Ukraina, Marocko, Kenya, Vitryssland och Etiopien). Jag tror att om Wadas företrädare vågat vara aningen mer frispråkiga, hade de kunnat addera ett par länder till. Framtiden får väl utvisa om den profetian stämmer. 

Nu väntar vi på mer information, på fler namn. Nyfikenheten får dock stå tillbaka för rättvisan.
Mycket arbete återstår och det viktigaste nu är att det blir noggrant utfört.

Klart är att många prispallar kommer att ändras de närmaste åren - i många idrotter. Rapporten talar om ryska brott mot dopningsreglerna i omkring 30(!) olika idrotter.
Ärendena är överlämnade till respektive idrottsförbund och utredningarna måste nu få ha sin gång. 
Nya medaljer ska delas ut, men de rätta medaljörerna, vilka de nu är, kommer vi troligen ändå aldrig att få i många fall.
 
Är Ryssland toppen på ett isberg?
Det finns skäl att tro det. En stor topp, men ändå.
Vi vet att det årligen görs omkring 300 000 dopningstester i världen.
Ta den siffran, och gör sedan ett överslag på hur många elitidrottare det finns på typ semifinal-nivå i världens alla sporter.
Slutsats?

Det är inte så konstigt att det går månader, ibland år mellan tillfällena dopningspolisen knackar på dörren.
Vissa länder är (avsevärt) bättre än andra och nätet har blivit mer finmaskigt. Wada har via blodpass och steroidprofiler blivit bra på att rikta testerna mot de mest suspekta idrottarna. 
Men många slinker såklart mellan maskorna. 

Förfinade testmetoder kan tyckas värdelösa om testerna sker på manipulerade eller utbytta prov. 
Men sanningen är att det är mycket tack vare nya testmetoder man idag kan avgöra vilka prov som är manipulerade. Med ny teknik kan man även testa om gamla prov. 
Så även om fuskarna ibland ligger steget före, så talar tiden för dopningsjägarna. Det är resultatet av det vi ser gång på gång när gamla medaljörer åker dit i efterhand.   

Ryssland lär få lämna ifrån sig många fler medaljer från senaste årens mästerskap. Och fler länder står på tur att granskas. Även om du avslutat karriären ska du inte känna sig säker. 

Reaktionerna från Moskva i går var indignation och idel försvarsmekanismer. 
Det var väntat. Förnekelse är en naturlig reaktion.
"Konspiration. Alla andra gör likadant. Ni vill oss bara illa.". 
Typ så.

Och visst - fler länder förtjänar säkert ett liknande räfst och rättarting, men nu handlar det om Ryssland. Det är här bevisen finns.

Vi står idag med tusentalet aktiva som brutit mot idrottens regler.
Fler än 30 idrotter är inblandade. 
Över 500 manipulerade tester.
Många medaljer som skulle delats ut till någon annan. 

Det är en sorglig soppa. Osmaklig, men knappast obegriplig.
Kraven att lyckas har varit enorma. Metoden för att komma undan har varit lyckosam. Alternativen för flertalet aktiva har troligen varit litet.
Såhär har vi alltid gjort. Såhär gör alla andra. Vill du inte tjäna pengar? 
You´re in or you´re out.

Om inte detta (igen) är en monumental väckarklocka för rysk idrott - vad ska då vara det?
Tyvärr visar ju reaktionerna från Moskva att man inte ens är nära att inse allvaret i situationen.
Inget nytt. Politiker och proffsidrottare är produkten av sitt system. 
Och så länge den inställningen råder är förhoppningen att få tillstånd en förändring dessvärre låg.    

För tyvärr finns ingen Quick Fix.
Jag har skrivit och pratat om det många gånger. Den nyfikne kan läsa här. Eller här
Kultur sitter inte i väggar, det sitter i personer. Systemet och värderingarna går i arv och så länge det är samma personer som finns kvar inom rysk idrott så kommer problemen finnas kvar.

Det finns sannolikt idrottare på toppnivå i Ryssland som inte fuskat. Mot den bakgrunden är en kollektiv bestraffning hård.
Samtidigt kommer hela tiden nya fall bland de som ansetts rena.
Efter interna utredningar skickade Ryssland en reducerad trupp till OS i Rio. Så sent som i går kom nyheten att en av de tävlande, en boxare, testades positivt under spelen.

Ännu ett bevis för att Ryssland inte kan hantera sitt antidopningsarbete på ett trovärdigt sätt. Och så länge detta faktum kvarstår finns grund för att stänga av idrottarna från internationellt tävlande.
Det är såklart bedrövligt för den som inte fuskar, men alternativet är ju orättvisa tävlingar för motståndarna?
Vems rättvisa är viktigast?

En logisk slutsats av McLaren-rapporterna är att systematisk dopning knappast enbart gäller de idrottare som haft positiva eller manipulerade prover. Det finns skäl att tro att dopningen är allmänt utbredd.

Vi vet i dag att oberoende forskning pekar på att effekter av exempelvis steroider sitter kvar betydligt längre än användningstiden.
Vilka hänsyn bör tas till detta när man diskuterar åtgärder och sanktioner?

Ska Ryssland alls få tävla internationellt? I vilka sporter? På vilka nivåer?
Ska Ryssland få arrangera internationella tävlingar? (På programmet står bland annat Fotbolls-VM 2018.)
Hur länge kan man i så fall hålla Ryssland utanför?

Det är logiskt att tänka att viljan att fuska försvinner om det inte finns något att tjäna på fusket.
Om målet är pengar och prestige borde rimligen incitamenten försvinna om det inte finns någon peng eller prestige att vinna. 
Tyvärr tror jag inte det är så enkelt.
Enligt mina ryska vänner finns ett fortsatt stort intresse för att sponsra rysk idrott, även om de aktiva inte får tävla internationellt. 

Sanktioner och avstängningar hjälper nog till viss del, men det löser knappast landets alla problem. I synnerhet inte så länge ryssarna själva ser sig som misshandlade martyrer.
Reformen måste komma inifrån för att bli bestående. 
Attitydförändring. Utbildning. En ny generation med nya värderingar. 
Hur lång tid talar vi om? 
Ett par år? Tio? Femtio?

Wada är den organisation som har ansvaret för jordklotets antidopnings-verksamhet. Och även om det kan finnas skäl att kritisera Wada ibland, så är det det mest oberoende och rättssäkra organet som finns för att sköta tillsynen. 
Men Wadas resurser är starkt begränsade. Att Wada skulle ta över hela tillsynen av rysk testverksamhet är orimligt med nuvarande resurser.

Ryssland måste resa sig ur sina spillror på egen hand för att möta framtiden med trovärdighet. Det kommer ta tid.
Men det finns inget alternativ om Ryssland ska ha någon som helst legitimitet att tävla internationellt.

Tills dess kommer jag ha svårt att ta en enda tävlande ryss på allvar. Hur ska en kunna?
Den ofrånkomliga tanken är ju misstanken. 
Det är dubbelt sorgligt.
Tänk om den tävlande är eller nyligen varit dopad. 
Eller än värre - tänk om den tävlande aldrig varit dopad. 

Mitt val till Bragdguldet: Stenson

I dag ger vi ”Bragdguldet” till Henrik Stenson.
Det känns rimligt.
Men långt ifrån givet. 

 

Jag har med åren alltmer tyckt att Svenska Dagbladets guldmedalj till” årets främsta svenska idrottsbragd” blivit alltmer mossigt och förlorat både status och sammanhang.
Juryn har, enligt mig, fastnat i ett konservativt tänkande och har alltid haft en övertro på ett fåtal idrotter. 
Ändå blir jag lite engagerad varje gång det vankas utdelning.
För även om det är omöjligt så är det roligt att jämföra. Därav denna text. 

Man vet aldrig vad juryn tänker och tycker. Den lever sitt eget liv. Det diskuteras säkert både hästhoppning och orientering, mest för sakens skull.
Och fotboll.
Damlandslaget gjorde en häftig resa i Rio. Men att den ska leda hela vägen till ett Bragdguld, när den inte slutade med ett OS-guld, har jag svårt att se.

Som jag ser det finns det tre givna kandidater:

Sarah Sjöström
Givetvis. Men hon fick det ju i fjol, vilket kanske i och för sig inte ska vara något hinder. Lite Anja Pärson-läge. Pärson fick ju medaljen både 2006 och 2007. Välförtjänt båda gångerna, såklart, men den verkliga bragden var ju 2007 när hon vann flera guld i hemma-VM efter en svag och problemfylld säsong. Året innan hade man lika gärna kunnat (eller borde ha) belönat Björn Lind eller någon annan som vann guld i vinter-OS.

Sarah gjorde ju något ypperligt i OS, men egentligen gjorde hon det förväntade. Jag inser att det blir konstigt om överlägsenhet ska vara en belastning. Vinner Sarah igen är det inget konstigt med det.

 Sarah Sjöström fick utmärkelsen i fjol. Enligt statuterna kan man (märkligt nog) bara få Bragdguldet två gånger. Sjöström skulle idag kunna bli den andra, vid sidan av Anja Pärson, att belönas två år i rad. Kanske bättre att spara Sjöströms andra guld?

Sarah Sjöström fick utmärkelsen i fjol. Enligt statuterna kan man (märkligt nog) bara få Bragdguldet två gånger. Sjöström skulle idag kunna bli den andra, vid sidan av Anja Pärson, att belönas två år i rad. Kanske bättre att spara Sjöströms andra guld?

Jenny Rissveds
Här snackar vi skräll. Det OS-guldet såg jag inte komma. Bragdfaktorn finns absolut där. Skulle Jenny få priset skulle jag jubla. 
Mitt frågetecken gäller konkurrensen, om vi nu ska jämföra (vilket ju inte går men heller inte går att frångå i sådana här sammanhang). Hon vann med nästan 40 sekunder. Medaljörerna är utspridda på 1.30 min och topp fem har i genomsnitt 30 sekunder mellan sig.
Det är möjligt att det är resultatet av en enorm prestation på en tuff bana. Jag kan inte bedöma det, kan nog sporten för dåligt. Överlåter det åt er andra i kommentarsfältet nedan.
Men jag sätter stort värde på hennes prestation. Den var häftig att se - och vad kan man mer begära än att utklassa konkurrenterna? 

Rissveds guld kom efter en sommar med seger i U23 VM samt debutseger i världscupen. Men det är skrällen i OS som meriterar henne för Bragdguldet och det vore mycket välförtjänt om hon vann. 

Min gissning är att Jenny Rissveds är juryns val i dag.
Mitt val är dock ett annat. 
Givetvis färgat av ett stort intresse för sporten, men också för att jag inser storheten i prestationen.

Henrik Stenson
Att vinna det största man kan: The Open Championship. Den äldsta tävlingen, äldre än de moderna olympiska spelen – och att samtidigt bryta en förbannelse och en barriär inom svensk (herr)golf.
Att dessutom göra det efter en makalös duell som sportens störste, Jack Niklaus, beskrev som den bästa golf han någonsin sett.

Det räcker för mig. Då behöver jag inte väga in ett OS-silver eller en seger på Europatouren eller något annat. Henrik Stenson är mitt val detta tuffa år.

Skulle golfen vinna skulle det bli andra gången (Annika Sörenstam fick det 1995 efter sin första majorseger). Cykel har fått det vid tre tillfällen tidigare och simningen har fått det inte mindre än sju gånger, varav två gånger de senaste fem åren.

Är det golfens tur i år?
Jag hoppas det. Men tror det knappast. Som golfkommentator och entusiast är jag van vid att även vanligtvis kloka och kunniga ofta sätter fördomar framför fakta när det kommer till just golf.   

Det är ett bra år och jag tycker inte det finns några rätt och fel av de tre jag räknat upp här.  
Klockan 13 idag får vi svaret. 

Jetlaggad och i klammeri med rättvisan

Ni vet hur härligt det är.
Man sover gott. Vakar före klockan ringer. Tvärpigg. Glad. 
Till man (läs: jag) inser att klockan är 23:54. 
Jetlaggad som en gnu.

Jag somnade visserligen om. Men vaknade hela tiden. 
Vid tretiden var det helt kört. Halv fyra gick jag upp.

För pigg för att sova. 
För trött för att träna.
Provade skriva lite på ett kapitel i ett romanprojekt, men det gick trögt.
Gjorde kaffe. Gjorde mig skuldfri. 

Jag är i Vermont, USA. Närmare bestämt i Killington. Världscupen i alpint har hittat hit (för första gången sedan början 90-talet tror jag) och därför har även vi hittat hit.
Vi är jag och en fotograf som heter Pelle. Inte Per, som jag skrivit om tidigare. Utan Pelle.
Och förresten var det inte så lätt att hitta hit.

Vi valde att bila från Newark istället för att flyga vidare. Boston hade kunnat vara ett alternativ, men det skulle tagit längre tid eftersom det fortfarande var en bra bit att köra. 
Dock hade vi inte räknat med Thanksgiving-trafiken. Det som skulle ta 4,5 timmar tog typ sju. Först efter 2,5 timmar släppte köerna ut från New York-området. 
Sjuk orutinerat av oss. 
Inser att det ändå hade kunnat vara värre. Spana in den här trafikbilden från Santa Monica i LA.
 

 Många amerikaner i bil på väg mot kalkoner och cheese cake.

Många amerikaner i bil på väg mot kalkoner och cheese cake.

Överlag har vi inte haft något flyt i trafiken.
Bilen, en riktig skitbil, ett Florida-registrerat måndagsexemplar av märket Chevrolet Impala; utrustad med sommardäck (tack Hertz!) trots att vi bokat annorlunda.

Som tur var var vägarna norröver helt okej. Och vi körde lugnt och fint, vilket möjligen är svårt att tro, eftersom vi (läs: jag) morgonen efter att vi väl kommit fram stoppades av polisen.

Plötsligt hade vi ett blinkade tivoli bakom oss och Herr Sheriff, en bestämd man som representerade Staten Vermont, stegade ur.
Han suckade djupt när han fick se mitt körkort. Han begrep ingenting. Pekade på ordet "Vägverket" och frågade om det var mitt namn. Jag kvävde en impuls att svara ja.
Har varit i visst klammeri med de förenade staternas poliskår tidigare och ville inte hamna i mer problem.

Erkände istället villigt att mitt namn var Jonas, vilket inte kan ha framgått, eftersom han med stora bokstäver skrev "JonasUlrik" i rutan för förnamn. Och fyllde på med Ulrik som mellannamn. Han bad mig kontrollera uppgifterna. Jag nickade och tänkte på att jag hädanefter måste komma ihåg att jag bor i "Sakttjo Vol" (Saltsjö Boo) i staten Stockholm.

Vi hade även ett lågmält meningsutbyte rörande tolkning och tillämpning av trafikregler, men på det stora hade han rätt, jag får erkänna det.
Blev några dollar fattigare, men det kan jag gott ha. Man ska köra lagligt. 
Har nu ägnat en halvtimme av denna sömnlösa natt åt att betala min skuld till staten Vermont och är åter en fri man.

Nu är klockan snart 05:30 och frukosten närmar sig ett öppnande. 
Vi bor på ett fint hotell 25-30 minuter från backen. Var uppe där igår och kikade lite. Snöbristen i USA är monumental men arrangörerna har gjort ett jättejobb. Pisten är i riktigt bra skick inför helgens tävlingar (storslalom (lör) och slalom (sön), men det är ännu tveksamt om någon får träna i den före tävlingen. 

Träffade förresten de fyra svenskor som ska tävla i går. De var alla anmärkningsvärt pigga (borde rimligen vara jetlag även där ju) och revanschsugna efter en motig inledning på säsongen med uråkningar och svagare resultat. 
Men Frida Hansdotter visade i Levi förra helgen (fram tills uråkningen) att hon har farten för att vara med i toppen. Den branta tekniska banan här i Killington borde kunna passa henne bra. 
Om det sedan räcker för att hota omöjliga Shiffrin återstår att se.

Nu är det äntligen frukost, sedan ska vi upp i backen och förhoppningsvis filma lite träning.
Det börjar snöa. En garanti för lugn sommardäckskörning, vilket även är bra för min ekonomi. 
Eftermiddagens uppgift blir att fixa vinterdäck.

 Pelle (mannen tv som är så entusiastisk över att vara med på bild) och jag ska intervjua Emelie Wikström, en av fyra svenskor som tävlar här i KIllington i helgen. Övriga är: Frida Hansdotter, Maria PH och Anna Swenn Larsson. Sändningarna ser ni i Eurosport i helgen. 

Pelle (mannen tv som är så entusiastisk över att vara med på bild) och jag ska intervjua Emelie Wikström, en av fyra svenskor som tävlar här i KIllington i helgen. Övriga är: Frida Hansdotter, Maria PH och Anna Swenn Larsson. Sändningarna ser ni i Eurosport i helgen. 

Efter Johaug: Nu agerar Stefan Holm inom IOK

Det kom ett mail, som det heter. 
Från Johan Hammarström. Med en befogad fundering: 

"Vore det inte en bra idé att utveckla en app/webiste/tjänst eller liknande där man enkelt och snabbt kan få ett svar om en given medicin innehåller dopingklassade substanser? Då borde man kunna slippa diskussionen med att man inte kände till/visste om att preparatet var dopingklassat.
Borde man inte kunna utveckla detta genom att via någon tjänst få fram preparatets innehållsförteckning och sedan mappa mot WADAs "prohibited list"?
För mig känns det som en given affärsidé, eller vad tror du?"

Jovars. Framförallt låter det som en bra service för idrottarna. Jag har själv funderat på varför den tjänsten inte finns. Det borde vara fullt möjligt att ta en bild på en produkts innehållsförteckning och få ett snabbt svar på om preparatet innehåller något förbjudet. 

Kollade och frågade runt lite och faktum är att det finns liknande funktioner redan, även om de saknar officiell sanktion. Det här är något åt det hållet.

Det finns säkert fler och bättre, men problemet är att de inte har någon officiell sanktion och så länge Wada eller enskilda nationella antidopingorganisationer (NADO) inte kan tillhandahålla en 100 procent säker lösning så har jag svårt att tro att någon NADO eller något förbund skulle rekommendera den till sina aktiva.

Men nog borde det ändå finns utrymme för en sådan app i alla fall. Den skulle ju till exempel kunna fylla funktionen att omgående döma ut ett preparat, som icke tillåtet.
Visar den däremot "grönt ljus" finns det skäl för den aktiva att söka vidare information, och konsultera sin anti dopningsorganisation på hemmaplan. Många länder har ju en lösning för den typen av konsultation

Jag bollade frågan med Stefan Holm. Han har ju inte bara en gedigen internationell tävlingskarriär, utan sitter ju även i internationella olympiska kommittén där han ska jobba för de aktivas bästa. 
Han trodde heller inte det fanns någon liknande lösning, men gick igång på idén och gav ett löfte:
- Ska ta det med mig till mitt möte med IOK's aktivas kommitté nästa helg.
Bra där!

Det är såklart inte en lösning på all världens dopningsproblematik, men det är i alla fall en möjlighet till en second opinion för den aktive, som knappast kan förväntas vara helt insatt i den medicinska biten.

Om vi nu håller oss till Johaugs version (man får tro på den om man vill):
Hade hon "scannat" innehållsförteckningen sin salva, skulle hon på några sekunder haft goda skäl att ifrågasätta sin läkares omdöme när han gav henne Trofodermin.
Det hade inte befriat henne från ansvar vid ett positivt test, men det hade såklart minimerat risken för att hon hamnade i den situation hon hamnade i.

Det borde ligga i idrottens intresse att utveckla den möjligheten snarast. För att underlätta för de aktiva.
Jag hoppas på dig, Stefan.

*** 

På tal om värmlänningar. Succén bara fortsätter för Joel Eriksson Ek. Mål i NHL-debuten häromdagen. Inatt: tre assistpoäng när Minnesota Wild vann (5-0) över Boston. 
Coachen får nog se till att lära sig namnet omgående, för gamle Färjestad-Clabbes grabb tycks ha kommit till NHL för att stanna.  

 Wilds coach citerad ur dagens Minnesota Star Tribune, alltså typ Minnesotas NWT.  

Wilds coach citerad ur dagens Minnesota Star Tribune, alltså typ Minnesotas NWT.  

***

Har ni tänkt på vad förtvivlat svårt Aktuellts (dubbla) programledare har att säga hej då i slutet av sändningen? Ett evigt fightande om att få sista ordet i sändningen. Jo, jag hajar. Det ska vara lite sådär lättsam "nu lämnar vi manus"-feeling.
Nej tack.
Om det ska vara så svårt att sätta punkt - ge mig ett telegram till istället.

***

Vill du läsa fler inlägg >>  Klicka här
Eller vill du veta mer om mig >> Läs här

 

 

Påtvingad norsk ödmjukhet? Nej tack.

Om spåret tillbaks till trovärdighet ska gå via påtvingad ödmjukhet så är det en dålig idé. 
För norsk skidåkning.
För skidsporten.

En vecka har gått och så mycket mer har egentligen inte framkommit i Johaug-fallet. Mer än mängder med läkare, experter och allehanda kvacksalvare som i alla fall tycks eniga om att de inte är eniga. 

Det går att säga mycket om händelserna kring Therese Johaug, och det är både intressant och spännande att läsa alla spekulationer och konspirationsteorier.
Trafiken på den här bloggen har varit rekordartad senaste tiden, med diskussioner i kommentarsfältet och mustiga mail i min inkorg. 

Teorierna varierar: allt ifrån att detta skulle vara ryskt sabotage för att påverka priset på råolja till att förbundsläkare medvetet dopat hela norska landslaget mot deras vetskap, för att få provision på läkemedelsförsäljning. Oklart hur. 
Och så naturligtvis att svenskar är minst lika dopade. Troligen mer.

Klart är i alla fall att det är många frågor som väntar på sina svar.
Klart är att några av de som skriker högst kan minst. 
Det är sorgligt. Men underhållande på sitt vis. 

Johaug har haft steroider i kroppen och där ska dom inte finnas. Om hennes historia bedöms trovärdig eller inte kommer ligga till grund för hur långt straffet blir. 
Det blir spännande att se vad utredningen kommer fram till.

I väntan på dom får vi fortsätta leva med att Johaugs Clostebol kommer klumpas ihop med fallet Sundby, den norska liberala inställningen till astmaspray, misstänkta blodvärden från 90-talet och fan och hans moster. 

I väntan på det ska vi tydligen också förvänta oss ett ödmjukare Norge. Det är i alla fall vad norska landslagsledningen uppmanat sina åkare till. 
Det är en fin tanke. Lite Bamse. Och Pippi. Är man stark måste man vara snäll.
Men jag är tveksam - av två anledningar.

Kaxighet är inget som generellt sett definierar norsk skidsport, men det går inte att komma från att det varit en huvudingrediens (vid sidan av att leverera resultat i de viktigaste loppen) i ett av längdvärldens mest framgångsrika koncept någonsin: Petter Northug.
Hans förhållningssätt till (bland annat) konkurrenter har, till och från, delat publiken, men ingen har kunnat förneka att det varit en succé på många plan; en guldgruva för en liten sport i konkurrensen om medias strålkastarljus.
Northug ska nog få fortsätta vara Northug, oavsett vad som händer hans kollegor.
Och kanske är förutsättningen god, eftersom han kör sitt eget race, utanför landslaget?

Överlag tror jag norsk skidåkning för närvarande gör bäst i att inte förställa sig överhuvudtaget.
Det är så man vinner trovärdighet.
De har nog med problem att reda ut i egenskap av sig själva.
Ta debatten. 
Svara på frågor. 
Therese Johaug och hennes läkare kan gärna börja.

I väntan på det (också) har en del andra norska landslagsåkare pratat med media. Det är bra.
En av de bästa, Astrid Jacobsen, ville igår dock inte uttala sig om hon hade kunnat råka ut för samma sak som Therese Johaug. 
Varför just detta var tabu vet jag inte? Jacobsen är såklart nära vän med Johaug, men så känslig var knappast frågan?
Jacobsen är själv medicinstudent. Ska bli läkare. Hon om någon borde intressera sig för, och ha kunskap om, vad som står på innehållsförteckningarna. 
När Martin Johnsrud Sundby åkte fast uttalade hon sig däremot (se nedan). Vad var annorlunda nu?

Jag gillar Finn Hågen Kroghs förhållningssätt när han inte väjer för journalisters raka frågor. 
Men jag är inte lika säker på att jag gillar innebörden av det han säger - att norrmännen ska fortsätta ge astmamedicin till fullt friska åkare. 

Det tänjandet på gråzoner; den tvivelaktiga medicinska etiken, är knappast vad skidsporten behöver. Resonemanget haltar dessutom betänkligt. 
Dessutom: varför ta astmamedicin ens i förebyggande syfte om det inte är prestationshöjande?
I någon mån, någonstans, är det givetvis prestationshöjande. I alla fall i förhållande till vad du hade varit och hur du hade mått utan preparaten. 
Det är ju den direkta kontentan av Finn Hågen Kroghs resonemang. Hyckleri.

Ett sätt att komma ifrån problematiken är ju att förbjuda all form av astmamedicin (alternativet: att tillåta all form, vet ni att jag tycker är förkastlig, i synnerhet eftersom effekten av viss medicinering kan vara annan än att bara öka ventilationen).

Vore det en idé? Att låta genetiken sätta gränserna? Om luftrören inte klarar belastningen? Åk långsammare!
Det behöver kanske inte vara konstigare än så? Det kanske inte är en mänsklig rättighet att hävda sig i världstoppen?
Någon skulle vinna loppen ändå. 

Men samtidigt som jag skriver detta inser jag att detta inte bara handlar om astmamedicinering. 
Det handlar lika väl om smärtstillande och antiinflammatoriska preparat (hej Voltaren!) som är del av många toppidrottares vardag. Eller om syrgasmasker, höghöjdshus, operationer, penicillin etc etc.

Och det handlar om att bota sjukdomar. Låta alla vara med. Skapa rättvisa förhållanden inom ramen för det acceptabla.
Kanske är det klokast att tumma på det absolut rättvisa för att få till en idrott för alla. Det är ju den vägen idrotten valt att gå (men vi måste våga lufta alternativen).
Och rättvist blir det ju aldrig ändå.

För att inte tala om materialutveckling, teknisk utveckling eller "ekonomisk dopning".

Vill vi dra resonemanget till sin spets, hamnar vi på ett filosofiskt plan, där man på goda grunder kan argumentera för att det är prestationshöjande att sova, äta träna och vila.

Johaugs steroider är en sak. De ska inte finnas i hennes kropp. Punkt.
Astmadebatten är något annat. Vi debatterar just den delen av gråzonen nu, eftersom det är aktuellt och spektakulärt. Men vi skulle lika gärna kunna diskutera ett maxtak i budget för medicinsk uppbackning, valla- och strukturutveckling eller liknande. Det är faktorer som förmodligen påverkar resultaten i skidspåren i högre grad, och (även) här har Norge varit ledande länge.

Den hårfina gränsen mellan det tillåtna och otillåtna.
Balansgången mellan det svarta och vita.
Mellan trovärdighet och tvivel. 

Situationen är inte unik för vare sig längdsporten eller Norge - den gäller all idrott i någon grad. 
Kravet på kunskap hos åskådaren, som ska försöka bedöma huruvida resultat är trovärdiga eller inte, blir enormt.
Höjer vi blicken så inser vi snabbt att användningen av astmamedicin till friska åkare är bara en del; en ö i  det gråa havet.
Och precis som med horisonten där i fjärran, är det långt ifrån självklart var havet börjar eller slutar.  

***

Vill du läsa fler inlägg >>  Klicka här
Eller vill du veta mer om mig >> Läs här

 


 

Norsk skidåkning tänjer på gråzoner. Jag tänjer på pulszoner.

Tog en cykeltur.
Flåsade.
Funderade.
Tror norsk skidsport är ute och cyklar. I en gråzon som måste granskas.

Jag fattade i somras det tvivelaktiga beslutet att tacka ja till ett cykellopp i bergen till sommaren. Fjällturen heter det. Anders Blomquist övertalade mig.
Loppet verkar gå över varenda bergstopp Blomquist någonsin sett. 
Kort sagt: jag behöver träna.

Så jag bestämde mig för att träna.
Tre pass blev det i augusti. Ytterligare ett i september.
Livet kom emellan, som det heter. Och hälsan. 
Men i går bestämde jag mig för att det är dags att ta tag i det här.
Det får bära eller brista. 
Så jag rotade fram min gamla cykel ur garaget och och begav mig ut.

 Taggad. Scott och jag måste bli polare igen. Nästa år ska vi cykla över fjällen i Funäsdalen tillsammans, 

Taggad. Scott och jag måste bli polare igen. Nästa år ska vi cykla över fjällen i Funäsdalen tillsammans, 

Under en cykeltur hinner man fundera lite.
Andas desto mer. Fy fan vad trött jag blev. Otränad som en gnu.
En gammal gnu.

Jag tänkte på Therese Johaug. Och på hur påfallande många det är som inte förmår se skillnaden på dopning och dopning.
Jag klandrar dem inte och kastar inga stenar (jag har själv varit (för) snabb att döma ibland). Men ofta försöker jag avvakta, läsa på och bilda mig en uppfattning kring vad som är rimligt. Har respekt för att dopning kan vara en mycket komplex fråga. Jag försöker besinna mig, för att slippa vara en av alla dessa hobbymedicinare och självutnämnda medicinmän, som kravlar ur sina hålor med tvärsäkra åsikter, så snart en stor idrottare åker dit.
Alltför många springer med huvudet före in i de argument som bäst passar den egna världsbilden eller fördomen.

Clostebol är en anabol steroid. Självklart kan en idrottare, även skidåkare, ha nytta av den typen av substans. Därför finns den på listan över förbjudna preparat och därför ska den följaktligen inte finnas i en utövares urinanalys. 

Sedan kan det naturligtvis finnas skäl till att den finns där; faktorer att väga in när ett beslut om (eventuell) bestraffning ska fattas, och här kan säkert Team Johaug anföra en hel del till sitt försvar.
Juridiken har att ta hänsyn till omständigheter och uppsåt.

Jag cyklade på. Det kändes så lätt till en början. Men efter bara tio minuter var jag helt slut. Kunde knappt andas.
Passerade genom ett område där alla vägar heter något som någon svamp, när en man hejdade  mig och frågade efter en adress. Jag klandrar honom inte. I min hjälm såg jag ut som en champinjon. 
Minns att han nämnde ordet musseron, varvid jag var nära att kräkas.
Sen kom en nedförsbacke. Det gick att tänka igen. 

***

Jag har skrivit det förut och gör det igen: Johaugs version är trovärdig.
Om man sedan väljer att tro på den är en annan sak.

Utifrån den information som framkommit förefaller det rimligt att okunskap, försumlighet och nonchalans är ord som beskriver Johaug och hennes läkares agerande bättre än medvetet fusk.
Det, i så fall, är obegripligt.
Genuint oproffsigt - av professionella människor.
Och sådant har, historiskt, straffats med avstängning i varierande utsträckning.

Men frågan om norsk skidåkning har ett större problem, höjt över Johaugs anabola kris. Ett tvivelaktigt töjande på gråzonen; ett laborerande med såväl människokroppar som idrottslig etik. 
Jag tänker på uppgifterna om ett omfattande användande av astmamediciner, även till icke-astmatiker.

Jag tycker det är på plats med en rejäl genomlysning av vårt grannlands längdskidåkning. Man har tagit steg för att starta denna utredning, men jag skulle gärna se full transparens gentemot Wada. 
Oavsett om man finner något eller inte är det nödvändigt för norsk skidsports trovärdighet.
Längdskidsportens trovärdighet. 
Nu och i framtiden.

*** 

Efter en halvtimme var jag så trött att jag bestämde mig för att vända. Jag kände mig som en valross på hjul.
Kallt var det också. 
Försökte fortsätta fokusera på norsk skidåkning för att slippa tänka på blodsmak och stumma lår. Tankar och puls levde sitt eget liv.
Jag kan inte påstå att det är några fulländade funderingar som formulerades. Om någon snilleblixt passerade skallen var den borta lika snabbt. 
Men jag tänkte vidare på astmamedicineringen.

 Min pulskurva under 62 minuters plågsam comeback. 

Min pulskurva under 62 minuters plågsam comeback. 

Idrotten kommer aldrig var rättvis, eftersom den i mångt och mycket är en tävling i genetik, och i förutsättningarna att förädla denna (träning, teknik, teknologi, medicinsk uppbackning, material mm).

Det finns de som vill utjämna de naturliga genetiska skillnaderna genom att släppa dopningen fri.
Jag tillhör inte den skaran.
Jag kan ge er många skäl till varför det är en dålig idé, men om vi håller oss till det idrottsliga: för  mig är det intressanta vad en människa kan prestera - inte av vad ett medicinskt monster kan göra.

Med åren har jag nog svängt än mer åt andra hållet. Jag har tidigare tyckt att det är fair att hjälpa sjuka idrottare att få tävla på lika villkor. Jag är inte lika säker på att jag tycker det längre. Självklart ska man bota och behandla sjuka, men det kanske inte nödvändigtvis är en mänsklig rättighet att få tävla på yttersta nivå om man inte har rätt förutsättningar.
Jag tycker det beror helt på vilken typ av medicinering det handlar om. Astma och diabetes är inte nödvändigtvis samma sak. För att ta två exempel. 

Astmatiska besvär är långt ifrån medfödda problem för de flesta längdåkare. Det är ett problem uppkommet av extrem ansträngning i kallt klimat. En sjukdom, men enligt läkare jag pratat med inte fel att betrakta som en idrottsskada. 
Men om vi då (det blir hypotetisk detta) ska behandla idrottsskador/sjukdomar med medicin, kanske man även måste tänka tanken att behandla även muskelskador med medicin.

Om jag är liten och klen, men vill syssla med kulstötning, tillåts jag såklart inte hormonbehandla mig till en ny muskulär nivå. 
Om jag vill tillbaka snabbt till min normalnivå efter en muskelskada..? Då är det också stopp. 

Men om jag vill tävla i längdskidåkning, men mina luftrör inte klarar av de extrema förhållandena  ... Ja, då kan jag få hjälp.
Är det rätt? Vore det vettigare att idrottaren tvingas acceptera att anpassa sin träning och ambitioner efter  sina förutsättningar?
I synnerhet då astmamedicineringen har andra effekter än att bara ta tillbaka utövaren till en normal, nollställd nivå.  

Jag vet inte - det är mycket komplexa frågor, och ytterst handlar det ju om vad vi vill att idrotten ska få vara.
Hur mycket tål det naturliga innan det blir onaturligt? 
Hur mycket kan man tänja på det tillåtna innan det blir fusk?
Vi måste våga diskutera dessa frågor och ha högt tillåta oss ha högt till tak.

I Norge har man förbjudit höghöjdshus, men låter sina skidåkare, friska som sjuka, bada i astmapreparat. Var finns logiken?
Fusk? Nä, kanske inte. Men mycket tveksamt. Gråzonen. Och definitivt något man måste reda ut inför framtiden. 

Själv vinglade jag långsamt sista biten hem. I mina dimmor såg jag hur min fru skulle möta mig i dörren med ett stadigt dropp. Kanske lite Ventoline.
Istället fick jag ett glas vin. 
Och nachochips.
Och snuva.
Det där med att anpassa graden av ansträngning till den egna fysiken gäller sannerligen inte bara elitidrottare. 
271 dagar kvar till Fjällturen.

I Sverige hade Johaug stängts av direkt

Jag blev förvånad när jag läste att Therese Johaug valt att inte acceptera en avstängning i väntan på dom.
Dels över hennes val.
Dels för att hon ens hade ett val.
I Sverige hade hon troligen blivit avstängd direkt.
Det borde hon blivit i Norge också.

Såhär dagarna efter haglar spekulationer, anklagelser och konspirationsteorier, vissa mer genomtänkta än andra.

Therese Johaug har haft otillåtna medel i kroppen och för det kommer hon sannolikt att straffas. Vilken straffsats det blir sias det vilt om. Många tror sig veta mycket, men sanningen är att ingen kan veta säkert av den enkla anledningen att vi just nu vet för lite.

Klart är att dom inte faller förrän ärendet utretts noggrant och - gissningsvis - skyndsamt.

Ur nyhetsflödet igår fastnade jag för att Johaug väljer att inte acceptera en interimistisk avstängning. Enligt hennes advokat är anledningen att hon inte vill att det ska framstå som att hon erkänner ett fel (vilket ju även Johaug igår med all önskvärd tydlighet lät hulka fram att hon inte begått). 

Jag reagerade över detta av två anledningar.
Del undrar jag hur klokt beslutet är. 
Men först och främst förvånades jag av att hon hade möjligheten att själv välja.

Faktum är att jag var tvungen att dubbelkolla med Svensk Antidoping, så jag inte missförstått något. Det hade jag inte. Men regler eller praxis tycks skilja sig i Sverige och i Norge.

Saken är den att Clostebol, substansen Johaug åkte fast för, är en ”icke specificerad dopningssubstans”. Det är i sig inget konstigt - här sorteras allehanda steroider in, och klassificeringen gör att de har en särställning när det gäller rättsligt förhållningssätt. 

Ur det svenska antidopningsreglementet saxar jag följande:

Tydligt i mina ögon. Therese Johaug borde stängts av. 
Så har alltså inte skett i Norge. Johaug har valt att inte bli avstängd, vilket senare blev föremål för kritik från bland andra FIS-chefen Sarah Lewis  

Varför man valt denna väg vet jag inte. Det kan finnas skäl, som framkommit till Norsk Antidoping, men som inte framkommit i media. 
Hurusom - Johaug är fri att tävla tillsvidare, i väntan på dom.

Därför kan hon eventuellt ställa upp i Världscuppremiären i november, trots att hon har ett positivt A- och B-prov i ett av längdsportens mest uppmärksammade dopningsärenden.

Men hon kan inte räkna av den interimistiska avstängningen vid en eventuell fällande dom. 

Jag skickade för säkerhets skull ovanstående faksimil till Dopingkommissionen med tillhörande fråga om hur det ligger till. Jag blir nämligen inte klok på hur man agerat i Norge. 
Här är den konversation vi hade (över mail): 

JK: När Therese Johaug nu testats positivt för Clostebol, så får jag det till att det är en ”icke specificerad substans”. (Klass S1). Tolkar jag skrivningen rätt ska hon då obligatoriskt stängas av interimistiskt enligt dessa regler (7.9.1). Ändå fick Johaug välja att inte vara interimistiskt avstängd? Vad missar jag?

Tommy Forsgren, ansvarig för bland annat regler och bestraffningsärenden på Svensk Antidoping, svarar snabbt:

TF: "Vi tillämpar regeln på annat sätt i Sverige. I fall med icke specificerade substanser underrättas idrottsutövaren simultant om det positiva provet och den interimistiska avstängningen.Sen har utövaren rätt att överklaga även den interimistiska avstängningen.Det finns i artikeln också en skrivning om att utövaren kan erbjudas en Provisional hearing före införandet av den interimistiska avstängningen. Men grundregeln är ju att det även då ska ske Promptly, som det står. Jag har faktiskt idag skickat en fråga till WADA om just vad som avses med Promptly. Så, vi är lika nyfikna som du och jag är ledsen att jag inte kan vägleda dig bättre."

JK: Hej igen. Tack för snabbt svar. Okej, så om jag tolkar dig rätt: Teoretiskt: Hade Johaug varit svensk och haft ett positivt A-prov med Clostebol, så skulle hon stängts av interimistiskt i samband med att hon underrättats om det positiva provet?

TF: Ja, Jonas, med den reservationen att det skulle teoretiskt sett kunna framkommit något som gjort att man inte införde avstängningen. Men be mig inte om något exempel för så vitt jag kommer ihåg har inte Dopingkommissionen gjort något sådant undantag sedan regeln om interimistiska avstängningar infördes.

Om det handlar om olika regler eller olika praxis ska jag låta vara osagt. Jag har inte läst det norska antidopningsreglementet och jag har inte fått svar av någon i Norge som kan reda ut saken.

Återigen: det ska poängteras att vi ju inte vet säkert vad som ingår i det norska utredningsmaterialet i fallet Johaug – det kan finnas goda skäl att inte stänga av henne interimistiskt i väntan på dom. 
Jag förutsätter att man i Norge följer sitt regelverk, och att det i så fall skiljer sig från det svenska. Kritiken från Kemis indikerar dock att så inte är fallet, men jag gissar att det finns utrymme till tolkningar eller nationella specialfall. Sådant har vi sett förr.

Klart är att Johaugs advokat alltså låter hälsa (till NRK) att Therese Johaug inte vill vara frivilligt avstängd i väntan på dom, eftersom det skulle innebära att hon tar på sig skulden i fallet:

Det må vara en symbolisk handling och ett symboliskt uttalande, men frågan är hur genomtänkt det är. Återigen - jag kan inte det norska antidoping-reglementet, men hade det varit i Sverige hade hon inte haft något att förlora - i alla fall inte juridiskt. Det svenska reglementet stipulerar att ett accepterande av en interimistisk avstängning inte ska ligga en anklagad till last när skuldfrågan sa bedömas (se inringade kommentaren till punkt 10.11.3.2 här):

Om de norska ser likadana ut - hade då inte Team Johaug mer att vinna än förlora på att acceptera en avstängning medan fallet utreds?

Följden kan nu alltså bli att Johaug, vid en fällande dom, blir av med sina (eventuella) resultat fram till domen. Samt att hon börjar avtjäna sitt straff först då, istället för att kunna räkna av de veckor eller månader hon kunde varit frivilligt, interimistiskt avstängd.

Jag hade förstått beslutet bättre om jag var säker på att Johaug satt med trumf på hand, men som framgick av min förra blogg är frågetecknen lite för många för den magkänslan. 

Intressanta veckor väntar. Det är oklart när dom faller, men det pratas om ca sex veckor.
Nu är det upp till Antidoping Norge och "Påtalenämnden", samt senare Norges Idrottsförbunds domsorgan, att utreda och fatta beslut i fallet Johaug.