Ryktet om bloggens död betydligt överdrivet

Snarare har denna sida befunnit sig i en fyra månader lång och skön dvala. Ett symptom på andra symptom.

Men nu är det på tiden att den uppdateras. Inte för att efterfrågan varit enorm, utan mer för att jag saknat den själv. 
Därför: här kommer en liten statusuppdatering i den blogg som, tillsammans med min Facebook (följ gärna!), blir huvudsaklig uppdateringskanal från mig framöver. 

Det är snart nyår och jag tänker mig att 2018 blir ett bra år. Har en ganska bra grovskiss över hur jag vill att året ska se ut, både privat och jobbmässigt. Men i nuläget känns det svårt att se bortom horisonten 26 februari.

Året rivstartar nämligen med ett olympiskt spel i februari. Det första av de totalt fyra OS som Discovery köpte häromåret. Kanal 5, Kanal 9, Eurosport och Eurosport Player är de kanaler tävlingarna kommer visas i.
För min del blir det mitt åttonde OS på plats (efter Sydney, Salt Lake, Aten, Turin, Peking, Vancouver och London); det andra som programledare (Aten 2004). 

 Mitt första Vinter-OS var i Salt Lake City. Jag var 24 år gammal och reporter på längdskidstadion. Det blev ett katastrofalt OS för svensk del. Inte en medalj (förrän Elofsson fick ett brons med posten efter Mühleggs dopning). I herrstafetten slutade Sverige på en 13:e plats. Här pratar jag och Konungen lite om det svenska fiaskot. Han ser rädd ut. Jag ser arg ut i mitt blonderade hår. 

Mitt första Vinter-OS var i Salt Lake City. Jag var 24 år gammal och reporter på längdskidstadion.
Det blev ett katastrofalt OS för svensk del. Inte en medalj (förrän Elofsson fick ett brons med posten efter Mühleggs dopning). I herrstafetten slutade Sverige på en 13:e plats. Här pratar jag och Konungen lite om det svenska fiaskot. Han ser rädd ut. Jag ser arg ut i mitt blonderade hår. 

 Denna bild är mig veterligen den enda som finns på mig från OS i Peking 2008. Jag har inget minne av när eller varför den togs. En rörig tid i livet.

Denna bild är mig veterligen den enda som finns på mig från OS i Peking 2008. Jag har inget minne av när eller varför den togs. En rörig tid i livet.

I vanlig ordning är utmaningen stor. Inte minst den här gången. Teamet på Discovery har en begränsad erfarenhet av att sända såhär stora evenemang. Men vi skickar en bra och hungrig styrka. Drygt hundra stycken drar till norra Sydkorea, och många arbetar hemifrån för att vi ska kunna sända så mycket som möjligt. 

Och för egen del blir det ett kraftprov: tio timmar direktsändning om dagen, 16 dagar i sträck. Totalt kommer jag ha sänt omkring 180 timmar från PyeongChang innan spelen är över (inklusive  de 8 x en (kommersiell) timmes reportageprogram vi spelat in under det senaste året).

Våra norska kollegor har ungefär samma upplägg, men deras tio timmar studiotid fördelas på fyra programledare, om jag ska tro vår pressansvarige som kom med infon.
Ni får helt enkelt försöka stå ut med mycket mig.

Tävlingsschemat är en stor utmaning denna gång. Eftersom en stor del av tävlingarna går på högst orimliga tider, sett med svenska ögon. Alpint till exempel, avgörs oftast mitt i natten eller på väldigt tidig morgon. Det i sin tur gör att programmet under dagarna blir minst sagt luftigt. Ibland har vi luckor utan pågående live-idrott på flera timmar som vi ska försöka fylla med innehåll. Det ställer stora krav.
Vi är i slutet av december nu, en dryg månad kvar, och det känns rätt bra ändå.

***

Bedrövlig start på Tour de Ski för Sverige. Halfvarsson såg bra ut tills han ställde till det för sig (mannen har en aldrig sinande otur(?)) , men i övrigt var det mest mörker.  Nu satte han en stav på skidan och gjorde samma förödande magplask som hans sambo lyckats med några minuter tidigare.
Jennie Öbergs (enda svenska vidare från kvalet!) fall var också såklart trist, men bekymrar mig mindre med tanke på OS. Har svårt att se att hon ska få åka där.

När det gäller Haag och Hellner så var det svagt (Haag) och okej (Hellner). I bästa fall är touren vad de behöver för att hitta rätt formmässigt in emot OS.
Att Oskar Svensson inte är innanför topp 40 i sprintkvalet är direkt dåligt när flera toppsprintåkare saknas. Har hans sjukdomsperiod verkligen slitit så mycket på honom? 
Känslan efter första dagen: SVT lär få kämpa hårt för att hålla liv i den här touren för svensk del. 
Detta sagt med vetskap att det kan svänga snabbt.

***

I övrigt har väl livet gått sin gilla gång (använder någon det uttrycket längre?). Jag harvar på. 
Efter en galet upptagen höst, med fotboll, OS-planering och föreläsningar/moderatorjobb, kom december med betydligt mer lugn. Efter att ha varit programledare för två helger med alpin skidåkning drog vi på semester. Några veckor semester i Afrika, besök i Värmland och på Gotland. Lugn och ro.
Och där är vi väl nu. Januari väntar. Mycket OS-jobb. Mest planering, lite reportagemakeri. 
I övrigt har jag tackat nej till det mesta under tiden fram till avresan den 3 februari.
Men först tar vi nyårsafton. 

2018 kommer bloggen uppdateras oftare. Det är ett löfte – som inte blir så svårt att hålla (senaste uppdateringen var för exakt fyra månader sedan). 

Efter OS har jag i stort sett inget planerat under lång tid framöver. Ser fram emot det, och att fylla tiden med kul projekt, egna eller andras. Vi får se. Det är ett tomt blad i nuläget. 
Men först ska jag överleva februari. 

Gott Nytt år alla!

 Lämnade vintermörkret för några veckor på Zanzibar, Tanzania. Hade varit där, men det var för tolv år sedan. Den gången på Safari i tre parker och ett lyckat försök att bestiga Kilimanjaro. Den här gången lämnade vi knappt hotellet. Gott så. 

Lämnade vintermörkret för några veckor på Zanzibar, Tanzania. Hade varit där, men det var för tolv år sedan. Den gången på Safari i tre parker och ett lyckat försök att bestiga Kilimanjaro. Den här gången lämnade vi knappt hotellet. Gott så. 

IMG_5616.JPG