Sjöström inte störst (än) - men förluster gör henne större.

Bara några dagar efter VM-succén fortsätter Sarah Sjöström dominera i världscupen.
Nytt världsrekord, ny överlägsenhet - och ännu ett skäl att resa frågan om hon nu är störst i svensk idrott.

Jag har tidigare älskat den sortens listor och rankningsräknande; kunde ägna timmar och åter timmar åt att fundera, resonera och värdera.
Men med åren har jag helt kommit att tappa intresset för det, av den enkla anledningen att det varken går att jämföra eller leder någon vart.
En insikt med tiden.

Jag tilltalas av det mätbara, det vetenskapliga. Men eftersom det saknas givna kriterier och stabila parametrar för att jämföra över tid och idrotter, så blir diskussionen lätt löjlig.
Slutsatsen skulle kunna bli att jämförelser är både meningslöst och onödigt. 
Och så är det ju, i någon mån - men samtidigt lite kul.

Men, vad mäter vi egentligen?
Medaljer? Rekord?
Nationell eller internationell exponering?
Hur värderar vi marknadsvärde, sponsorkontrakt och pengar?
Finns variabler för överlägsenhet, historisk betydelse eller graden av betydelse för sin idrott?
Vad väger tyngst av fysisk styrka och bollgenialitet?
Är det inte svårare att bli världens 22:a bästa fotbollsspelare, än den överlägset bäste orienteraren?
Vad är medaljer värda i en idrott som drunknar i mästerskap och distanser, jämfört men idrott som har stora tävlingar bara ibland?
Hur ska vi kunna jämföra resultat över tid när förutsättningarna ständigt ändras?

Den som med säkerhet kan reda ut ovanstående, och andra, frågor, är säkert också mogen att säkert ranka Stenmark före eller efter Borg; Sjöström före eller efter Sörenstam.
Vi andra får gissa.
Eller gå på känsla.
Men oavsett vilket kommer det förr eller senare ändå landa i någon slags subjektiv värdering.
Och det kan väl kanske vara kul det med.

Så för all del:
Om jag tycker Sarah Sjöström är störst i svensk idrottshistoria?
Nej.
Om hon är på topp 10-listan?
Kanske.
Om hon kan bli störst?
Definitivt. Ge henne ett OS till. Eller två.

 Sarah Sjöström under ett träningsläger i Florida fjol. Då hade hon ännu inte vunnit någon olympisk medalj - nu har hon tre. Och det är troligen antalet OS-medaljer som i slutändan kommer definiera vilken plats hon tar i svensk idrottshistoria.

Sarah Sjöström under ett träningsläger i Florida fjol. Då hade hon ännu inte vunnit någon olympisk medalj - nu har hon tre. Och det är troligen antalet OS-medaljer som i slutändan kommer definiera vilken plats hon tar i svensk idrottshistoria.

Vill ni ha min topp tre så är den: Borg, Waldner, Zlatan.
Bästa kvinna tassar en bit därbakom i konkurrens med Stenmark och några till. För mig är Sörenstam nummer ett. Sjöström kan möjligen vara tvåa.

Men det är helt ovetenskapligt.
Jag har inte ens försökt väga eller räkna.
Jag konsulterade magen.
Andra tycker annat. Allt beror på vad vi väger in. 

Sarah Sjöström är en fisk i människoförklädnad. Henne briljans i vattnet är häpnadsväckande. Hon är den ofrivillige simmaren som blev bäst och med tiden kom att njuta av träning och tävling.
Hennes naturliga sätt ovanför vattenytan är av ett sådant slag som går rätt igenom rutor och rakt in i hjärtan.
I svallvågorna av de bassänger där Sarah Sjöström bubblar fram finns bara beundran och ett wow.

Hon är Sveriges enskilt mest framgångsrika individuella idrottare just nu.
Kanske är hon även mest populär, jag gissar att bara Kalla kan konkurrera om vi pratar individuell idrott?

Och hur konstigt det än låter så tror jag förra veckans VM-förlust på 100 frisim bara gjorde Sjöström ännu större.

För visst kan det vara imponerande med någon som bara vinner och vinner – men det leder ju till slut till den oundvikliga frågan om vilken konkurrens som finns.
I simning vet vi att den existerar och är hård – men det är bra att bli påmind om det då och då.
Motgångar behövs för att vi bättre ska förstå och uppskatta framgångar.

För många segrar blir tjatigt, i synnerhet om de är för överlägsna.
Det var aldrig spännande att se Karelin mot Tomas Johansson, eftersom skillnaden var för stor.
Idrott ska kittla. Ovissheten måste finnas där, eftersom mirakel och misstag är två avarter som sker för sällan i elitidrott för att vi ska klamra oss fast vid dem.

Nu fick Sjöström stryk och det garanterar att vi enklare förstår hennes storhet. Vi fick en nerv att krydda vår beundran med.
Och med den en garanti.

För nu vet vi att Sjöström aldrig kommer kunna luta sig tillbaka och känna sig säker.
Flåset finns där – och kommer pusha henne till att spränga nya gränser, om och om igen.
För är det något vi lärt oss, så är det att om någon höjer en ribba så kommer andra snart att hoppa över.

Var Sjöström är, eller slutligen hamnar, i svensk idrottshistoria får gärna vara en levande diskussion. Jag lyssnar gärna. Det är roande.

För gemene man tror jag dock inte hennes karriär kommer att definieras av hennes världsrekord, VM-medaljer eller världscupframgångar.
Den kommer att definieras av antalet OS-guld.
Och hur många sådana Sjöström tar vet vi först när vi summerar efter 2020 eller möjligen 2024.

***

Har tillbringat större delen av senaste veckan på Gotland.  Fyra träningspass var en besvikelse, men halsont gjorde att jag tvingades till en lugn helg. Nya tag denna vecka. Har börjat okej. Kämpar på.  

***

Nu bär det av till London och friidrotts-VM i någon vecka. Tävlingarna startar på fredag kväll och redan då får vi en första glimt av både Usain Bolt och Sverige största guldhopp, diskuskastaren Daniel Ståhl.
Jag Susanna Kallur och Tommy Åström kommenterar tävlingarna i Eurosport. Välkomna att följa VM med oss.

Skärmavbild 2017-08-02 kl. 17.25.23.jpg

 

***

Till sist ett citat ut Sarah Sjöströms sommarprat som jag hörde först i dag i bilen till Stockholm. Tycker om denna formulering, eftersom jag känner igen mig själv i den:
”Tänka negativt är bra för den som gillar att bli positivt överraskad.”