Marinerad i amerikanskt rödtjut

Idrottsgalan igår. Som ni vet brukar jag inte vara så bekväm på den sortens tillställningar, men det var faktiskt trevligt. Och jag fick gå på fest med min fina fru, bara en sån sak.

Tung start dock. Efter att ha åkt med en taxichaufför som inte hittade till Globen, och sedan halvt frusit sönder i en evighetslång kö utanför, hamnade vi till slut vid garderoben. Ett glas bubbel hävdes, och långsamt började jag nu inte bara tina upp, utan bli varm. Varmare. En ostoppbar, vedervärdig värme som bara vill ut. Svett. 

Mina kläder andas ej. Jag må vara stilig, men även hermetiskt försluten.
Jag är en vandrande termos klädd för fest.   

Kämpade mig genom röda mattan och, via ytterligare ett glas bubbel, vidare ner mot parketten.
Mål i sikte. 
Där väntade ett bra bord med bland andra Stefan Holm, Emelie Öhrstig, Jacob Hård, Malin Ewerlöf och Zebastian Modin.
Andrum. 

Maten var habil och galan var som sådana galor brukar vara. Mammorna på scenen var bäst, tillsammans med Parkalombolo-Börje, den assisterande fotbollstränaren från norr, som fick Sportspegelpriset. I övrigt uppnåddes väl inga episka höjder.

 På röda mattan tillsammans med finaste Linn. Jag försöker se avslappnad ut, men utkämpar i själva verket en inre kamp mot den kolossala hetta som alstras under min sammetkavaj (eller om det heter sammetskavaj). 

På röda mattan tillsammans med finaste Linn. Jag försöker se avslappnad ut, men utkämpar i själva verket en inre kamp mot den kolossala hetta som alstras under min sammetkavaj (eller om det heter sammetskavaj). 

Sändningen tar sin början och allt börjar känns bättre.
Fortfarande varmt, men bättre.
Sedan är sändningen slut och det är dags att röra sig igen. 

Jag bär en röd smokingkavaj av sammet som är varmare än en vedeldad bastu i Parkalombolo. Likt en mjuk, överhettad pingvin glider jag fram i lokalen.
Det bästa med kavajen var ändå färgen, eftersom det i stort sett inte märktes när en synnerligen packad gäst från ett bollsportförbund spillde en ansenlig mängd vin över min rygg. Dessutom blev jag temporärt lite svalare, vilket var välkommet.

När sändningen var slut hängde vi runt en stund innan vi drog hemåt. De där galorna kommer alltid (ganska snabbt) till en punkt när det känns som att det nog är bättre att idrottsfolket får festa vidare själva.
Hann i alla fall träffa några gamla kollegor som jag inte sett sedan jag slutade på SVT. De kluckade gott åt en några formuleringar i ett reportage i en kvällstidning som publicerats samma dag: att jag inte saknat SVT alls sedan jag slutade. 
Men det är sant. I alla fall i den mening att jag inte saknat jobbet som krönikör på SVT.
Däremot är det klart det är trist att inte träffa kollegor och kompisar lika ofta, men det är ju en annan sak.
Och jag hade gärna stannat och surrat längre. Men bilen till Norrland skulle gå tidigt på morgonen efter och jag var vid detta laget marinerad i amerikanskt rödvin. Det var helt enkelt dags för den röda sammetpingvinen att vanka hemåt. 

 Efter en röda mattan-bild som på många sätt var ett stort fall framåt i mitt bli-usel-på-bild-liv, så är vi här tillbaka i ett normalläge. Vid tiden för fotot hade jag olyckligtvis glömt mina löständer på hotellrummet i Minsk.

Efter en röda mattan-bild som på många sätt var ett stort fall framåt i mitt bli-usel-på-bild-liv, så är vi här tillbaka i ett normalläge. Vid tiden för fotot hade jag olyckligtvis glömt mina löständer på hotellrummet i Minsk.