Fallet Semenya ställer frågor på sin spets

Sydafrikanskan Caster Semenya, dominant på 800 meter det senaste decenniet, får snart inte längre tävla om hon inte genomgår en medicinsk behandling för att reducera hennes nivå av testosteron. 
Anledningen är en utredning av det Internationella Friidrottsförbundet (IAAF), som landat i slutsatsen att hennes nivå av manligt könshormon är onormalt hög.

Vad som är ”normalt” kan man dock diskutera.
Vad kan vara mer normalt än det sätt en är född på?
Och var går gränsen för hur stor genetisk fördel en idrottare kan ha, innan någon säger stopp?
Uppenbarligen är den gränsen redan nådd, anser IAAF, som nu vill sätta stopp för en av världens bästa löpare.

Caster Semenya är född som kvinna, tävlar som kvinna – och vinner som kvinna. Socialt och kulturellt är hon kvinna.
Men i idrottens värld tillåts hon alltså inte längre vara den hon är - inte om hon ska få fortsätta tävla.

Beslutet om de nya reglerna var väntat, reaktionerna likaså. Många har stormat ut till Semenyas försvar.
”Det hade aldrig hänt med en man”, heter det. "Det skulle aldrig drabba en amerikan".  
”WTF! Ska hon inte få tävla som hon är född?”

  Sydafrikanskan Caster Semenya firar ännu en seger på 800 meter. Den här säsongen kan dock bli hennes sista som dominant löpare, efter att IAAF infört krav på vilka nivåer testosteron kvinnliga idrottare kan ha. 

Sydafrikanskan Caster Semenya firar ännu en seger på 800 meter. Den här säsongen kan dock bli hennes sista som dominant löpare, efter att IAAF infört krav på vilka nivåer testosteron kvinnliga idrottare kan ha. 

Frågan är lika kontroversiell som komplicerad. Många har gett sig in i debatten, som på sina håll tenderat att bli känslobaserad, snarare än grundad på objektiva fakta och expertutlåtanden.
Det är inget konstigt med det.
Ämnet är explosivt.
En av alla frågor som nu ställs är om rätten att få vara den man är, nödvändigtvis måste linjera med rätten att få tävla i elitidrott?

Klart är att Caster Semenya är ett extremfall, men att hon inte är ensam om naturligt höga testostronvärden inom tävlingsidrotten.
Mätningar i samband med VM i friidrott i Korea 2011 och i Moskva 2013, visade att överrepresentationen av kvinnor med onormalt höga naturliga testosteronvärden, så kallad hyperandrogenism, var mycket stor (140 gånger över normalvärdet).
Vidare kom man fram till att fördelen dessa kvinnor hade i prestationsförmåga, jämfört med tävlande med normalvärden, varierade med mellan 1,8-4,5 %.*

Enligt forskaren Joanna Harper (själv fd tävlingslöpare som genomgått behandling för att sänka naturliga testosteronvärden) är kvinnornas 800 meter ett extremfall när det kommer till antalet kvinnor med hyperandrogenism.
Egentligen är det inte så konstigt, menar Harper, då distansen ligger mitt emellan tävlingssträckorna 400-1609 meter (en mile), som enligt forskarna ska vara grenar där hög testosteronhalt visat sig vara extra fördelaktig för kvinnor. 

Men hur IAAF kunnat komma fram till att det är på just dessa sträckor kvinnor ska ha störst fördel tycks mig luddigt. I min värld bör du rimligen ha en stor fördel av hög testosteron-nivå i även i explosiva grenar, som t ex sprint och kast. Men det menar inte IAAF, som därmed skjuter in sig på framför allt kvinnornas 800 meter.

Men om det nu handlar om naturligt höga värden – ska dessa kvinnor då berövas sina möjligheter och rättigheter bara för att de dragit en vinstlott i det genetiska lotteriet?
Varför ska inte hyperandrogena få tävla, när andra genetiska praktexemplar tillåts prestera?

Caster Semenya vill inget hellre än att tävla och att få vara den hon är; den hon är född som.
Möjligheten att kombinera detta rycks nu, av allt att döma, ifrån henne och ett antal andra utövare efter sommaren när nya regler införs.
Rätt eller fel?

IAAF får nu mycket kritik efter beslutet att införa en övre gräns för (naturligt) manligt könshormon hos kvinnor. Man vill slå vakt om uppdelningen i tävlingsidrott mellan män och kvinnor. 

Idrotten har sitt eget regelverk. Det är till för att skapa rättvisa tävlingar, på lika villkor.
Problemet blir att dra gränsen. Frågorna blir snabbt många, och inte sällan landar de på ett filosofiskt plan.
Vem har rätt att prestera?

Problemet är naturligtvis också konsekvenserna – eftersom det inte handlar om idrottare.
Det handlar om människor. Och om människors identitet och grundläggande rätt att behandlas som den de är och vill vara.
Jag lider verkligen med Caster Semenya.
Det är givetvis svårt att sätta sig in i hennes situation. Hur går hennes tankar?
Jag har aldrig träffat henne. Men jag har träffat en kvinna i samma situation.

***

För ett antal år sedan reste jag till Indien för att träffa en friidrottare vid namn Santhi Soundarajan.
Santhi bodde med sin familj i ett litet skjul med lergolv på den indiska landsbygden utanför staden Pudukottai. Väggarna var tapetserade med tidningspapper. Rinnande vatten saknades.   
Hennes liv var spartanskt.
Hennes historia smärtsam.

2006 sprang Soundarajan in som silvermedaljör på 800 meter i de asiatiska mästerskapen.
För Santhi var det en dröm som slog in. Medaljen var ett glimrande bevis för en framgångssaga; en resa från enkla och fattiga förhållanden till strålkastarljuset.
Samtidigt var det bara ett delmål. OS 2008 skulle bli hennes slutgiltiga genombrott.   

Men strax efter tävlingarna i Doha 2006 tvingades Santhi genomgå ett könstest. Det hade uppkommit vissa oklarheter, som det hette.
Santhi hade inget att dölja och gick efter viss tvekan med på kraven man ställde. Annars skulle hon inte få tävla igen, sade man.

En tid senare ringde en man från det indiska friidrottsförbundet och meddelade att Santhi inte fick tävla mer.
När hon frågade varför blev svaret.
”Enligt vår utredning är du en man.”
Samtalet bröts.

Santhi begrep ingenting. Hon bad sin klubb undersöka saken, men svaret förblev samma kortfattade slutsats.
Förvirrad, förtvivlad, förkrossad. Santhi försökte ta in det ogripbara, men det var omöjligt.
Hon? En man?
Kort efteråt gick Santhi in i en djup depression. Hon försökte ta sitt liv, men överlevde mirakulöst.

 Fotograf Per Frisell och Santhi Soundarajan kollar igenom lite bildmaterial på det regionala idrottscentrat i Pudukottai i södra Indien. Reportaget spelades in för SVT hösten 2009.

Fotograf Per Frisell och Santhi Soundarajan kollar igenom lite bildmaterial på det regionala idrottscentrat i Pudukottai i södra Indien. Reportaget spelades in för SVT hösten 2009.

De kommande åren försökte Soundarajan, så gott hon kunde, slåss för sin rätt att tävla – och för att få vara den hon är.
Men hon hade aldrig Caster Semenyas lyskraft, ekonomiska eller juridiska uppbackning. Hennes fall uppmärksammades inte ens speciellt mycket i Indien och hennes eget nationsförbund ville i stort sett inte veta av ärendet.

På senare år har Santhi Soundarajan fått viss upprättelse. Inte minst genom att det indiska friidrottsförbundet till sist tvingades erkänna att den utredning som gjordes delvis var bristfällig.
Santhi är idag friidrottscoach åt en grupp friidrottare på regional nivå hemma i södra Indien.

***

Hanteringen av fallet Soundarajan är ytterligare ett exempel på hur vanskligt det är att uttala sig tvärsäkert om könstillhörighet.
För vad är det som avgör? Sociala, kulturella eller medicinska faktorer?

Idrotten bygger på att det går att sortera in deltagare i två fack: man och kvinna. 
Men verkligheten ser långt ifrån alltid ut så. Mellan kromosomparen XX och XY ryms mycket som ställer till det för de som tror att det finns någon slags absolut rättvisa för de tävlande.
Intersex eller transsexualitet är begrepp inom detta spann, som nu alltså gäckar idrotten.
Igen.

IAAF har nämligen försökt stoppa hyperandrogena friidrottare tidigare.
Redan efter Caster Semenyas sensationella seger på 800 meter vid VM 2009 startades en utredning för att reda ut huruvida sydafrikanskan skulle ha rätt att tävla mot kvinnor eller inte.

För Semenya måste tiden efter segern i Berlin varit fruktansvärd. Där stod hon, mitt i sitt 18-åriga livs största och häftigaste idrottsögonblick – och den vanligaste frågan hon fick av journalister var ”är du säker på att du verkligen är en kvinna?”.

För IAAF var detta en besvärande situation.
Dålig PR, fel fokus – och dessutom klagade konkurrenterna mer eller mindre öppet över orättvisan. 

Många skyndade även till Semenyas försvar. Då som nu var det mycket känslor i svang.
Vad gör detta med en människa? Till råga på allt en så ung person.
Frågan var lika relevant då som nu, och många bör nog rannsaka sig själva rörande hur de uttryckt sig i fallet. 

Men det fanns också de som redan då, 2009, pekade också på de rent objektiva svårigheterna och orättvisorna. Och lyssnar man på dem är det inte svårt att förstå att IAAF faktiskt agerar och utreder.

Efter Berlin-VM kom IAAF fram till en gräns på 10 nanomol per liter blod. Hade en tävlande kvinna högre testosteronvärden än så, skulle hon erbjudas en behandling för att få ner värdena till en tillåten nivå.

För att sätta det i perspektiv:
Ytterst få kommer upp i dessa extrema värden. Forskning visar att 99% av alla kvinnor ha en testosteronnivå under 3,10 nmol/liter.
Män har i normalfallet ca tio gånger högre testosteronhalt än kvinnor, och gränsvärdet på 10 nmol/l bestämdes utifrån vad som är ett normalt nedre värde för män.*

2014 beslutade således IAAF att kvinnor med ett värde högre än 10 skulle erbjudas hormonbehandling för att sedan få fortsätta tävla, efter att de kommit ner på en ”normal nivå”.

Detta överklagades till idrottens skiljedomstol, CAS, och visade sig inte hålla juridiskt, varför IAAF fick bakläxa och ombads återkomma med stöd i forskning och vetenskap.
Det är det man nu har gjort, och enligt insatta bedömare kommer den (sannolikt) väntande prövningen i CAS hålla denna gång.

Att man kämpat så hårt från IAAF:s sida för att komma fram till ett gränsvärde är begripligt. Traditionen bjuder tävling i två klasser: män och kvinnor, och att denna uppdelning vilar på godtagbara och rättvisa regler och förutsättningar.
Hur ska man kunna motivera en mångårig avstängning av en hormondopad idrottare, när man samtidigt tillåter andra med högre (naturligt) testosteronvärde tävla?

Mot den bakgrunden är frågan angelägen att sortera ut för idrotten.
Det delikata är att svaren är långt ifrån givna.
För vad definerar en man och en kvinna? Och vem kan svara på vad som är normalt?  

Santhi Soundarajan fick inga tydliga svar – när andra pekade på en testosteronnivå, pekade hon på andra saker som bevis för att hon faktiskt är en kvinna. Som det faktum att hon alltid uppfattat sig själv, och uppfattats av andra, som en kvinna.
Och när det kom till hennes idrottsliga prestationer – för att citera henne själv: ”Om vi nu ska mäta orättvisor, varför bara stirra på mätning av testosteron? Det finns många faktorer som gör att vissa blir bättre än andra.”
 
Klart är att en stor mängd testosteron kan ge en stor fördel i vissa idrotter. Så långt är alla överens.
I Sverige och många andra länder diagnostiseras och behandlas hyperandrogenism tidigt. På andra platser sker inte detta, i synnerhet inte om det handlar om personer som kommer från enkla förhållanden med underutvecklad sjukvård.
 
Men oavhängigt idrottarnas bakgrund: idrotten är – och kommer förbli – en tävling i genetik, oavsett om den är mätbar eller inte.

 Lionel Messi, en av världens bästa fotbollsspelare genomgick i unga år ett  hormonbehandlingsprogram, finansierat av hans nuvarande klubb Barcelona. 

Lionel Messi, en av världens bästa fotbollsspelare genomgick i unga år ett  hormonbehandlingsprogram, finansierat av hans nuvarande klubb Barcelona. 

Om Usain Bolt eller Michael Phleps föds med perfekta genuppsättningar för att springa snabbt eller simma som en delfin – vad ska vi mäta då för att påvisa eventuella orättvisor?

Och om man nu inte får tävla med för bra genetik – ska man då tillåtas kompensera för en svagare genetik, för att få möjligheten att prestera på topp?

Lionel Messi är ett spännande exempel. Han föddes med en hormonsjukdom, och genomgick under flera år en hormonell behandling för att nå en normal tillväxtkurva.
Det senaste decenniet har han varit världens bäste fotbollsspelare. Det hade aldrig varit möjligt utan medicinsk hjälp.

Messi hade ett sjukdomstillstånd, botades – och gavs förutsättningar att prestera på en annan nivå.
Soundarajan och Semenya är (enligt egen utsago) friska – men får inte prestera på sin nivå.
Frågan idrotten har att fundera över: är det mer naturligt att behandlas till något, än att födas till det? 

Testosteron-nivåer varierar, hos både män och kvinnor.
Vad är naturligt och normalt? Vem ska ha rätt att prestera?

Även om gränsen för kvinnor sätts till 7 nmol/l så innebär detta en stor fördel jämfört med den som har ett normalvärde.
Ska det vara okej? I så fall - varför drar vi gängen just där? 
Hur vi än vrider och vänder på det kommer någon alltid ha en fördel.

Ju mer vi penetrerar denna gråzon, desto fler blir frågorna.

Vilka rättigheter ska man ha som inter- eller transsexuell idrottare?
Är det en mänsklig rättighet att idrotta?
Är det en rättighet att idrotta på lika villkor?
Hur mäter vi i så fall det?

Idrotten stiftar sina egna lagar och regler. Ibland prövas de civilrättsligt. Det är rimligt. Var det här i slutändan landar återstår att se. 
Men när reglerna inkräktar på den personliga integriteten i så måtto att man uttryckligen ändrar en persons könstillhörighet, så är man ute på väldigt farlig mark.

För Santhi Soundarajan kostade idrottens strävan efter rättvisa henne sånär livet.
Vad de innebär för Caster Semenya och hennes karriär återstår att se.
Men kontentan blir av allt att döma att hon straffas för ett brott hon inte begått.

Om problemet med extrema hyperandrogena idrottare inte är större än att det kommer ner till ett fåtal aktiva i några få grenar, så är det kanske värt att fundera ett varv till kring vad som gör minst skada: att eftersträva en inbillad rättvisa, eller att låta idrotten förbli en tävling i obehandlad genetik?
För återigen: det är i första hand inte idrottare, utan människor det handlar om.  

____________________________________________
*Texten är skriven med faktaunderlag från JCEM Oxford, Centrum för idrottsforskning samt Bermon/Garnier, British Journal of Sports Medicine, 2017


***

NYHET!
Är ni intresserade av dopning och fusk i alla dess former, så ska ni veta att jag och föreläsarkollega Johan Öhman har en alldeles nystartad podd i ämnet. Ni hittar den snart på iTunes, Acast mm, men in väntan på det hittar ni den här.