Har Wada blivit en självgod och kritikkänslig besserwisser?

Inom kort kan Sverige för första gången ha en kvinna som statsminister.
Annie Lööf, 35.
Skulle det bli så blir hon “chef” för ett helt land. Men till posten som ordförande i Wada skulle hon inte vara aktuell.
I alla fall om förslaget på en åldersgräns på 45 år går igenom.

Förslaget är givetvis befängt och måste tolkas som ett utslag av mäns rädsla för en ung, stark och kompetent kvinna vid namn Linda Helleland.
Norskan är vicepresident i Wada, och aktuell för posten som ny ordförande i den världsomspännande anti dopnings-organisationen.
Går förslaget igenom diskvalificeras hon dock, eftersom hon är 41.

Att en ordförande skulle vara oförmögen att styra en organisation vid en ålder yngre än 45 är bara trams. Och den enda omyndigförklaring som kan vara aktuell i sammanhanget är av den som lagt fram förslaget.
Det finns länder och organisationer med långt större makt och ekonomi än Wada, som klarat sig utmärkt med yngre ledare.
Fredrik Reinfeldt var till exempel 41 när han blev statsminister 2006.
Palme var 42. Stoltenberg  41.
För att nämna några på nära håll.

 Linda Hofstad Helleland, 41, vicepresident i Wada och av bedömare en stark kandidat till chefsposten.

Linda Hofstad Helleland, 41, vicepresident i Wada och av bedömare en stark kandidat till chefsposten.

Att maktens korridorer (även) inom idrotten till stor del är en värld skapad av män – för män är ingen nyhet.
Problemet för Wada är att detta förslag kommer samtidigt som andra händelser vilka gör det legitimt att ifrågasätta organisationen.

Mycket av det som Wada gjort, och gör, är såklart bra. Men känslan är att organisationen glider allt längre från att vara den riddare i skinande rustning på jakt efter orättvisor och fusk, den skapades att vara.

Idrottare som engagerar sig för ren och rättvis idrott borde omfamnas av Wada. Istället vittnar de om att de avfärdas och ignoreras. Eller – än värre – hånas.

Fram tonar alltmer en bild av ett Wada som vet bäst och kan bäst och där ingen annan göre sig besvär.
Men det är inte knappast den ordning som bör gälla.

Wadas viktigaste ledord borde vara oberoende och trovärdighet.
Just nu går det att sätta ett frågetecken bakom båda.

Att lyssna på engagerade, aktiva idrottare borde vara en självklarhet. Det är främst för idrottarnas skull, och för att skydda dem, som Wada ens existerar.

Att rösta för att släppa tillbaka Rusada (den ryska antidopnings-organisationen) in i värmen är ett oerhört tveksamt beslut, sett till vad Ryssland (inte) åstadkommit för att komma tillrätta med sina problem.
Det minsta man kan kräva är att ett sådant beslut av Wada kan diskuteras och genomlysas, och framför allt motiveras.

Men när Beckie Scott, före detta OS-mästare i längdskidåkning och ordförande i de aktivas kommitté , opponerade sig mot förslaget att ge Ryssland grönt ljus, hånades hon av andra medlemmar med gester och okvädningsord.

 Kanadensiskan Beckie Scott vann OS-guld i jaktstart 2002. Idag är hin aktiv inom anti dopningsfrågor och är bland annat de aktivas röst i Wada.

Kanadensiskan Beckie Scott vann OS-guld i jaktstart 2002. Idag är hin aktiv inom anti dopningsfrågor och är bland annat de aktivas röst i Wada.

Wada medgav senare att det var en “hetsig ton” på mötet i september med ”många känslor i svang”, men att ledningen lyssnade på de aktivas röst (framförd av Scott) och att dessa synpunkter togs seriöst.
Scott lämnade en del av sina uppdrag i Wada i protest.

Wadas vicepresident ställde sig dock på Scotts sida och sade att bemötandet Scott fick var ”oacceptabelt” och att det var hög tid för Wada att ”visa ledarskap”.
Vicepresidentens namn: Linda Helleland.
Hon som också var emot att ta tillbaka Rysslands in i idrottens samfund.
Hon, som alltså med god marginal är under 45 år.

Finns det goda grunder att släppa in Ryssland i värmen borde det vara enkelt att motivera beslutet. Högre transparens vore eftersträvansvärt.

Nu lämnas fältet istället öppet för spekulationer och konspirationer.
Givetvis är stora starka Ryssland en viktig aktör för Internationella Olympiska Kommittén.
Samma IOK som grundade Wada och som sedan starten har stått för hälften av dess (på tok för skrala) finansiering (den andra halva av Wadas årliga budgetar betalas av medlemsländernas regeringar. Sverige bidrar t ex 2018 med drygt 1,5 miljoner kronor).

Wada är således inte så oberoende som man kanske kan tro. I alla fall inte gentemot IOK.
Och det här är givetvis en fråga som måste kunna lyftas och diskuteras, utan att Wada agerar som en dryg och kritikkänslig besserwisser.

Idrotten behöver en oberoende och fristående kraft, som är modern och lyhörd, och inte styrs av politiska intressen eller andra/egna agendor.

Att det skapas andra forum än i Wadas regi för att diskutera anti dopnings-frågor är inte konstigt.
Som i Vita huset nyligen.
Wada lipade som ett litet barn och kallade konferensen “ensidig”.
Men faktum var att mycket av den kritiken som framkom i Washington känns både nödvändig och relevant.
Hade Wada dikterat villkoren för mötet hade det säkerligen inte varit lika högt till tak.

Det finns mycket att ta tag i för Wada. En del jhar jag skrivit om tidigare - annat kan jag återkomma till. Men att Wada inte ens har 300 miljoner i budget är direkt sorgligt.

2016 var organisationens totala budget 256 miljoner kronor. Det motsvarade nästan på kronan vad Zlatan hade i lön i Manchester United samma år.
Inget ont om Zlatan - han är säkert värd sina pengar. Men det bevisar ju hur ofantligt liten del av idrottens totala ekonomi som går tillbaka för att hålla sporten ren från fusk med dopning.
Här finns ett jättejobb att göra. Och frågan är om IOK verkligen ska vara huvudfinansiär i framtiden.
Men den diskussionen får bli i ett senare inlägg.