Ryska monsterdopningen: osmaklig, men knappast obegriplig

McLarens andra rapport bekräftade den första.
Omfattningen av rysk dopning är enorm. Det vi ser är den största skandalen sedan murens fall.

Dopningen i Ryssland var (är?) sanktionerad och delvis även finansierad av staten.
Tillvägagångssättet är spektakulärt, med många förgreningar - bland annat rakt upp på hög politisk nivå. 
Drivkrafterna är desamma som under det kalla krigets dagar - att få det egna landet att framstå som störst, bäst och starkast. 
Idrott är politik. Då som nu som alltid.  

Så långt inget nytt i dagens McLaren-rapport. Ändå kommenteras den av diverse experter och tyckare med ord som "sensationell" och "chockerande".
Det i sig är häpnadsväckande. 
Ingen som läst (och begripit) den första rapporten kan vara chockad över uppgifterna som nu presenterats.
Visst, omfattningen är enorm. Men knappast osannolik eller helt oväntad.
Varför skulle ett så utstuderat, systematiskt och tillsynes vattentätt system bara gälla ett fåtal? 

Jag har skrivit och pratat mycket om fusk genom åren; jag föreläser regelbundet om dopning inom idrotten och dopning som samhällsproblem (det senare för övrigt ett långt mycket större problem i Sverige än dopingen inom idrotten - mer om det i en senare blogg). I fjol gav jag ut en bok i ämnet.  

Känslan har varit densamma länge. Redan 2010, inför OS i Vancouver, menade jag att rysk idrott stinker.
Min bestämda uppfattning då var att hela ryska längdlandslaget var dopat. En känsla, utan konkreta bevis givetvis, lätt att kritisera, men knappast tagen ur luften.

I bakgrunden: mängder med avstängda toppåkare under hela 2000-talet. Det i sig borde varit en katastrof som sänkte rysk längdåkning. Men icke. Istället skrev man nya lukrativa sponsorkontrakt samtidigt som man uppvisade en total ovilja att ta tag i problemen. Avstängda åkare och ledare fortsatte att träna och resa med landslaget; åkare laddade på otillgängliga ställen före mästerskapen och resultatkurvorna för många av åkarna varierade på ett synnerligen suspekt sätt.
Det ryska längdlandslaget borde stängts av från internationellt tävlande redan då. Det fanns goda skäl.

Det ryska fusket kommer knappast som en nyhet för den som följer idrotten nära. I de idrotter jag jobbat mest med, friidrott och skidor, hade vi sett över hundra positiva landslagsidrottare under 2000-talet redan innan Julia Stepanova tog modet till sig och med dold mikrofon och kamera hjälpte tyska ARD att spela in information som endast de invigda kunde komma åt. 
Heder åt henne (Ja, jag vet att hon var steroiddopad hon också).

Men det senaste årets avslöjanden om vidden av skandalen, förgreningarna till politiken och hemliga polisen och framför allt - till internationella förbund som IAAF, hade jag inte kunnat föreställa mig.

Det är fantastiskt att detta nu reds ut och förhoppningsvis får ett slut.
Det får mig att känna en (viss) optimism, trots att det är några av idrottens mörkaste dagar.
Men det kommer att ta tid. Lång tid. 

Problemet med utbredd, systematisk (eventuellt även statsstödd) dopning är knappast begränsat till Ryssland. Min övertygelse (återigen) är att betydligt fler länder har liknande problem.
Det är ingen gissning. Wada har redan pekat ut fem nationer som ska hållas under särskild uppsikt (Ukraina, Marocko, Kenya, Vitryssland och Etiopien). Jag tror att om Wadas företrädare vågat vara aningen mer frispråkiga, hade de kunnat addera ett par länder till. Framtiden får väl utvisa om den profetian stämmer. 

Nu väntar vi på mer information, på fler namn. Nyfikenheten får dock stå tillbaka för rättvisan.
Mycket arbete återstår och det viktigaste nu är att det blir noggrant utfört.

Klart är att många prispallar kommer att ändras de närmaste åren - i många idrotter. Rapporten talar om ryska brott mot dopningsreglerna i omkring 30(!) olika idrotter.
Ärendena är överlämnade till respektive idrottsförbund och utredningarna måste nu få ha sin gång. 
Nya medaljer ska delas ut, men de rätta medaljörerna, vilka de nu är, kommer vi troligen ändå aldrig att få i många fall.
 
Är Ryssland toppen på ett isberg?
Det finns skäl att tro det. En stor topp, men ändå.
Vi vet att det årligen görs omkring 300 000 dopningstester i världen.
Ta den siffran, och gör sedan ett överslag på hur många elitidrottare det finns på typ semifinal-nivå i världens alla sporter.
Slutsats?

Det är inte så konstigt att det går månader, ibland år mellan tillfällena dopningspolisen knackar på dörren.
Vissa länder är (avsevärt) bättre än andra och nätet har blivit mer finmaskigt. Wada har via blodpass och steroidprofiler blivit bra på att rikta testerna mot de mest suspekta idrottarna. 
Men många slinker såklart mellan maskorna. 

Förfinade testmetoder kan tyckas värdelösa om testerna sker på manipulerade eller utbytta prov. 
Men sanningen är att det är mycket tack vare nya testmetoder man idag kan avgöra vilka prov som är manipulerade. Med ny teknik kan man även testa om gamla prov. 
Så även om fuskarna ibland ligger steget före, så talar tiden för dopningsjägarna. Det är resultatet av det vi ser gång på gång när gamla medaljörer åker dit i efterhand.   

Ryssland lär få lämna ifrån sig många fler medaljer från senaste årens mästerskap. Och fler länder står på tur att granskas. Även om du avslutat karriären ska du inte känna sig säker. 

Reaktionerna från Moskva i går var indignation och idel försvarsmekanismer. 
Det var väntat. Förnekelse är en naturlig reaktion.
"Konspiration. Alla andra gör likadant. Ni vill oss bara illa.". 
Typ så.

Och visst - fler länder förtjänar säkert ett liknande räfst och rättarting, men nu handlar det om Ryssland. Det är här bevisen finns.

Vi står idag med tusentalet aktiva som brutit mot idrottens regler.
Fler än 30 idrotter är inblandade. 
Över 500 manipulerade tester.
Många medaljer som skulle delats ut till någon annan. 

Det är en sorglig soppa. Osmaklig, men knappast obegriplig.
Kraven att lyckas har varit enorma. Metoden för att komma undan har varit lyckosam. Alternativen för flertalet aktiva har troligen varit litet.
Såhär har vi alltid gjort. Såhär gör alla andra. Vill du inte tjäna pengar? 
You´re in or you´re out.

Om inte detta (igen) är en monumental väckarklocka för rysk idrott - vad ska då vara det?
Tyvärr visar ju reaktionerna från Moskva att man inte ens är nära att inse allvaret i situationen.
Inget nytt. Politiker och proffsidrottare är produkten av sitt system. 
Och så länge den inställningen råder är förhoppningen att få tillstånd en förändring dessvärre låg.    

För tyvärr finns ingen Quick Fix.
Jag har skrivit och pratat om det många gånger. Den nyfikne kan läsa här. Eller här
Kultur sitter inte i väggar, det sitter i personer. Systemet och värderingarna går i arv och så länge det är samma personer som finns kvar inom rysk idrott så kommer problemen finnas kvar.

Det finns sannolikt idrottare på toppnivå i Ryssland som inte fuskat. Mot den bakgrunden är en kollektiv bestraffning hård.
Samtidigt kommer hela tiden nya fall bland de som ansetts rena.
Efter interna utredningar skickade Ryssland en reducerad trupp till OS i Rio. Så sent som i går kom nyheten att en av de tävlande, en boxare, testades positivt under spelen.

Ännu ett bevis för att Ryssland inte kan hantera sitt antidopningsarbete på ett trovärdigt sätt. Och så länge detta faktum kvarstår finns grund för att stänga av idrottarna från internationellt tävlande.
Det är såklart bedrövligt för den som inte fuskar, men alternativet är ju orättvisa tävlingar för motståndarna?
Vems rättvisa är viktigast?

En logisk slutsats av McLaren-rapporterna är att systematisk dopning knappast enbart gäller de idrottare som haft positiva eller manipulerade prover. Det finns skäl att tro att dopningen är allmänt utbredd.

Vi vet i dag att oberoende forskning pekar på att effekter av exempelvis steroider sitter kvar betydligt längre än användningstiden.
Vilka hänsyn bör tas till detta när man diskuterar åtgärder och sanktioner?

Ska Ryssland alls få tävla internationellt? I vilka sporter? På vilka nivåer?
Ska Ryssland få arrangera internationella tävlingar? (På programmet står bland annat Fotbolls-VM 2018.)
Hur länge kan man i så fall hålla Ryssland utanför?

Det är logiskt att tänka att viljan att fuska försvinner om det inte finns något att tjäna på fusket.
Om målet är pengar och prestige borde rimligen incitamenten försvinna om det inte finns någon peng eller prestige att vinna. 
Tyvärr tror jag inte det är så enkelt.
Enligt mina ryska vänner finns ett fortsatt stort intresse för att sponsra rysk idrott, även om de aktiva inte får tävla internationellt. 

Sanktioner och avstängningar hjälper nog till viss del, men det löser knappast landets alla problem. I synnerhet inte så länge ryssarna själva ser sig som misshandlade martyrer.
Reformen måste komma inifrån för att bli bestående. 
Attitydförändring. Utbildning. En ny generation med nya värderingar. 
Hur lång tid talar vi om? 
Ett par år? Tio? Femtio?

Wada är den organisation som har ansvaret för jordklotets antidopnings-verksamhet. Och även om det kan finnas skäl att kritisera Wada ibland, så är det det mest oberoende och rättssäkra organet som finns för att sköta tillsynen. 
Men Wadas resurser är starkt begränsade. Att Wada skulle ta över hela tillsynen av rysk testverksamhet är orimligt med nuvarande resurser.

Ryssland måste resa sig ur sina spillror på egen hand för att möta framtiden med trovärdighet. Det kommer ta tid.
Men det finns inget alternativ om Ryssland ska ha någon som helst legitimitet att tävla internationellt.

Tills dess kommer jag ha svårt att ta en enda tävlande ryss på allvar. Hur ska en kunna?
Den ofrånkomliga tanken är ju misstanken. 
Det är dubbelt sorgligt.
Tänk om den tävlande är eller nyligen varit dopad. 
Eller än värre - tänk om den tävlande aldrig varit dopad.