Påtvingad norsk ödmjukhet? Nej tack.

Om spåret tillbaks till trovärdighet ska gå via påtvingad ödmjukhet så är det en dålig idé. 
För norsk skidåkning.
För skidsporten.

En vecka har gått och så mycket mer har egentligen inte framkommit i Johaug-fallet. Mer än mängder med läkare, experter och allehanda kvacksalvare som i alla fall tycks eniga om att de inte är eniga. 

Det går att säga mycket om händelserna kring Therese Johaug, och det är både intressant och spännande att läsa alla spekulationer och konspirationsteorier.
Trafiken på den här bloggen har varit rekordartad senaste tiden, med diskussioner i kommentarsfältet och mustiga mail i min inkorg. 

Teorierna varierar: allt ifrån att detta skulle vara ryskt sabotage för att påverka priset på råolja till att förbundsläkare medvetet dopat hela norska landslaget mot deras vetskap, för att få provision på läkemedelsförsäljning. Oklart hur. 
Och så naturligtvis att svenskar är minst lika dopade. Troligen mer.

Klart är i alla fall att det är många frågor som väntar på sina svar.
Klart är att några av de som skriker högst kan minst. 
Det är sorgligt. Men underhållande på sitt vis. 

Johaug har haft steroider i kroppen och där ska dom inte finnas. Om hennes historia bedöms trovärdig eller inte kommer ligga till grund för hur långt straffet blir. 
Det blir spännande att se vad utredningen kommer fram till.

I väntan på dom får vi fortsätta leva med att Johaugs Clostebol kommer klumpas ihop med fallet Sundby, den norska liberala inställningen till astmaspray, misstänkta blodvärden från 90-talet och fan och hans moster. 

I väntan på det ska vi tydligen också förvänta oss ett ödmjukare Norge. Det är i alla fall vad norska landslagsledningen uppmanat sina åkare till. 
Det är en fin tanke. Lite Bamse. Och Pippi. Är man stark måste man vara snäll.
Men jag är tveksam - av två anledningar.

Kaxighet är inget som generellt sett definierar norsk skidsport, men det går inte att komma från att det varit en huvudingrediens (vid sidan av att leverera resultat i de viktigaste loppen) i ett av längdvärldens mest framgångsrika koncept någonsin: Petter Northug.
Hans förhållningssätt till (bland annat) konkurrenter har, till och från, delat publiken, men ingen har kunnat förneka att det varit en succé på många plan; en guldgruva för en liten sport i konkurrensen om medias strålkastarljus.
Northug ska nog få fortsätta vara Northug, oavsett vad som händer hans kollegor.
Och kanske är förutsättningen god, eftersom han kör sitt eget race, utanför landslaget?

Överlag tror jag norsk skidåkning för närvarande gör bäst i att inte förställa sig överhuvudtaget.
Det är så man vinner trovärdighet.
De har nog med problem att reda ut i egenskap av sig själva.
Ta debatten. 
Svara på frågor. 
Therese Johaug och hennes läkare kan gärna börja.

I väntan på det (också) har en del andra norska landslagsåkare pratat med media. Det är bra.
En av de bästa, Astrid Jacobsen, ville igår dock inte uttala sig om hon hade kunnat råka ut för samma sak som Therese Johaug. 
Varför just detta var tabu vet jag inte? Jacobsen är såklart nära vän med Johaug, men så känslig var knappast frågan?
Jacobsen är själv medicinstudent. Ska bli läkare. Hon om någon borde intressera sig för, och ha kunskap om, vad som står på innehållsförteckningarna. 
När Martin Johnsrud Sundby åkte fast uttalade hon sig däremot (se nedan). Vad var annorlunda nu?

Jag gillar Finn Hågen Kroghs förhållningssätt när han inte väjer för journalisters raka frågor. 
Men jag är inte lika säker på att jag gillar innebörden av det han säger - att norrmännen ska fortsätta ge astmamedicin till fullt friska åkare. 

Det tänjandet på gråzoner; den tvivelaktiga medicinska etiken, är knappast vad skidsporten behöver. Resonemanget haltar dessutom betänkligt. 
Dessutom: varför ta astmamedicin ens i förebyggande syfte om det inte är prestationshöjande?
I någon mån, någonstans, är det givetvis prestationshöjande. I alla fall i förhållande till vad du hade varit och hur du hade mått utan preparaten. 
Det är ju den direkta kontentan av Finn Hågen Kroghs resonemang. Hyckleri.

Ett sätt att komma ifrån problematiken är ju att förbjuda all form av astmamedicin (alternativet: att tillåta all form, vet ni att jag tycker är förkastlig, i synnerhet eftersom effekten av viss medicinering kan vara annan än att bara öka ventilationen).

Vore det en idé? Att låta genetiken sätta gränserna? Om luftrören inte klarar belastningen? Åk långsammare!
Det behöver kanske inte vara konstigare än så? Det kanske inte är en mänsklig rättighet att hävda sig i världstoppen?
Någon skulle vinna loppen ändå. 

Men samtidigt som jag skriver detta inser jag att detta inte bara handlar om astmamedicinering. 
Det handlar lika väl om smärtstillande och antiinflammatoriska preparat (hej Voltaren!) som är del av många toppidrottares vardag. Eller om syrgasmasker, höghöjdshus, operationer, penicillin etc etc.

Och det handlar om att bota sjukdomar. Låta alla vara med. Skapa rättvisa förhållanden inom ramen för det acceptabla.
Kanske är det klokast att tumma på det absolut rättvisa för att få till en idrott för alla. Det är ju den vägen idrotten valt att gå (men vi måste våga lufta alternativen).
Och rättvist blir det ju aldrig ändå.

För att inte tala om materialutveckling, teknisk utveckling eller "ekonomisk dopning".

Vill vi dra resonemanget till sin spets, hamnar vi på ett filosofiskt plan, där man på goda grunder kan argumentera för att det är prestationshöjande att sova, äta träna och vila.

Johaugs steroider är en sak. De ska inte finnas i hennes kropp. Punkt.
Astmadebatten är något annat. Vi debatterar just den delen av gråzonen nu, eftersom det är aktuellt och spektakulärt. Men vi skulle lika gärna kunna diskutera ett maxtak i budget för medicinsk uppbackning, valla- och strukturutveckling eller liknande. Det är faktorer som förmodligen påverkar resultaten i skidspåren i högre grad, och (även) här har Norge varit ledande länge.

Den hårfina gränsen mellan det tillåtna och otillåtna.
Balansgången mellan det svarta och vita.
Mellan trovärdighet och tvivel. 

Situationen är inte unik för vare sig längdsporten eller Norge - den gäller all idrott i någon grad. 
Kravet på kunskap hos åskådaren, som ska försöka bedöma huruvida resultat är trovärdiga eller inte, blir enormt.
Höjer vi blicken så inser vi snabbt att användningen av astmamedicin till friska åkare är bara en del; en ö i  det gråa havet.
Och precis som med horisonten där i fjärran, är det långt ifrån självklart var havet börjar eller slutar.  

***

Vill du läsa fler inlägg >>  Klicka här
Eller vill du veta mer om mig >> Läs här