En skandal på allas läppar

Norge har dominerat stort i längdskidor de senaste åren.
Konkurrenterna har oftast inte förmått haka på. Nu är man även på god väg att även spurta ifrån all trovärdighet.
Spåret tillbaka är krokigt och långt.

Det är alltid lätt att ta till stora och braskande rubriker när nyheter briserar och det är lätt att förstå uppgivenheten och ilskan som genomsyrar sociala medier och mail.

Det är naturligtvis inte så drastiskt att längdskidsportens vara eller inte vara står och faller med att två av de största affischnamnen fastnat i dopningstester.
Skidsporten har klarat många smällar och kommer knappast gå under den här gången heller.
Men längdåkning är en liten sport.
Utan mäktiga Norge vore den snudd på minimal.

Diskussionen har tidigare gällt huruvida den norska suveräniteten dödar sporten på sikt.
Tidsspannet har krympt i takt med att frågan nu snarare handlar om huruvida dopade suveräna norrmän ska bli längdskidornas död.

På presskonferensen snörvlade och grät Therese Johaug.
En kvinna i kris.
Hennes historia om solbrända läppar kan mycket väl stämma.
Sämre förklaringar har man hört.
Men berättelsen förefaller ändå så pass märklig att jag omgående har svårt att köpa den med hull och hår.

Att en idrottare som lägger ner tusen träningstimmar varje år; som därutöver gör allt för att valla, material och kost ska vara perfekt – skulle inte hon vara mer noggrann när hon smetar in sig i en salva från ett italienskt apotek?

Hur många gånger på ett år behöver hon egentligen använda preparat från utländska apotek?
Det kan knappast vara oftare än att det vore rimligt att kolla upp innehållet – hon är ju trots allt ansvarig för vad hon sätter i sig.
En enkel googling på Trofodermin verksamma substanser och skärmen hade omgående returnerat orden Anabol Androgen Steroid.
Altavista hade funkat också. 

Till tidningen ”Ostlendingen” sade Therese Johaug den 27:e september:
– Jeg tar aldri noe jeg får tilbudt eller kommer over uten å sjekke det først. Enten det er en salve eller en te ... Jeg sjekker både én, to og tre ganger, sier hun.

Kanske var det just det hon gjorde? Kanske borde hon ha sjekket en fjärde gång?
Kanske kollade hon inte alls?

Och hur kan en läkare (Fredrik S. Bendiksen) vingla ut på ett random apotek i ett främmande land och köpa, och rekommendera, en kräm till en av sina aktiva när det står på den att den innehåller substansen Clostebol?
Clostebol är inte Meldonium. Det är ingen ny substans. Det har stått på förbjudna listan länge och det finns gott om domar. Det måste en idrottsläkare veta.
Det är bland annat därför expertisen finns nära utövarna.

  När finländskan Aino Kaisa Saarinen idag traskade in på ett apotek i Livigno för att se vad det var för ett preparat Johaug testats positivt för, var förpackningen tydligt märkt med ”DOPNING”. Bild från AK Saarinens Instagram: @ainokaisasaarinen

När finländskan Aino Kaisa Saarinen idag traskade in på ett apotek i Livigno för att se vad det var för ett preparat Johaug testats positivt för, var förpackningen tydligt märkt med ”DOPNING”.
Bild från AK Saarinens Instagram: @ainokaisasaarinen

Jag begär inte att idrottare ska vara medicinare. Det är i vissa fall en snårig djungel och självklart kan de inte vara insatta i alla substanser.
Men man ska självklart kunna kräva det av en förbundsläkare.

Se på bilden oven. Så ser förpackningen ut.
Missade Bendiksen detta?
Missade Johaug detta?
Fick hon bara krämen, utan förpackning?
I så fall var det väl verkligen läge att bli misstänksam?

Frågorna är många. Här kommer fler: 

Om man blir en bättre skidåkare av att använda anabola steroider?
Ja, det kan man givetvis bli.
Om Therese Johaug blivit en bättre skidåkare av att ha anabola steroider i kroppen?
Knappast. (Förutsatt att uppgifterna om kortvarigt bruk av salva stämmer.) 

Clostebol är en jämförelsevis svag substans och de nivåer det handlar om i detta fallet (låga, enligt norsk antidopning) har, enligt expertisen, inte påverkat hennes förmåga att träna.
Dopningstesterna är så fina numer att det bara krävs spår av ämnen för att påvisa dem i urin- eller blodprover.
Teoretiskt kan Therese Johaug fått i sig substansen via läppsalvan, de låga värdena indikerar det.

Men jag tycker ändå att ett antal tidigare prover ska analyseras om för att utesluta att det inte finns spår av Clostebol vid Johaugs tidigare testtillfällen.

Utredningar får sedan försöka reda ut exakt vad som hänt. 
Klart är att Johaug är ansvarig för vad hon har i kroppen. Och har hon en anabol steroid i kroppen så riskerar hon att straffas.
Jag är dock långt ifrån säker på att straffet i så fall blir särskilt hårt, om man väljer att gå på hennes förklaring.

Oavsett vilket – om Therese Johaug agerat själv, i god tro eller fallit offer för en slarvig, obetänksam och inkompetent läkare – ska fallet inte blandas ihop med den sörja av astmamediciner som också ska granskas inom norsk skidåkning.
Kopplingen kan möjligen vara nonchalans inför idrottens etik.

Norsk skidåkning är just nu en härva av problem att reda ut. Som måste redas ut.
Trovärdigheten är just nu mycket liten - grogrunden för misstro enorm. 

Sundby-soppan puttrar vidare i sin simmiga gråzon (han är redan straffad - en obegriplig avstängning under två sommarmånader. Vad blev han egentligen avstängd ifrån?).
Och ett än större frågetecken: varför man inom norsk landslagsskidåkning under lång tid gett astmamedicin till fullt friska åkare? Hur försvarar man det?

Två positiva dopningsfall. Två sparkade läkare. Tvåhundra hängande frågor, som inte blev färre efter gårdagens hulkande. 
Sammantaget: krisen i norsk skidåkning är  monumental.

Våra vänner i väst har ofta haft en hög svansföring i antidopningsdebatten; ofta slagit ifrån sig anklagelser med arrogans.
Den attityden håller inte längre.
Vill man behålla sin publik, och få den att tro på de fantastiska resultat som det norska landslaget presterar, måste man gå till botten med allt som hänt; vända och vrida på varje sten, och få upp allt till ytan.

Ryssland, Österrike, Finland, Spanien och Estland har alla haft stora dopningsskandaler under 2000-talet.
Nu befinner sig sportens största och viktigaste nation sig i en enorm uppförsbacke. Om vi inte ser en grundlig och oberoende genomlysning av norsk längdskidåkning, så väntar ingenting annat än en lång och plågsam final climb, upp till den definitiva nådastöten för trovärdigheten.