Om konsten att inte bli bra på bild

9:e februari startar vinter-OS i Sydkorea. I går var det prick en månad kvar till invigningen.
Nord och Syd har rök tillfällig fredspipa och det verkar i nuläget som att den demokratiska folkrepubliken skickar tävlande (och en hejaklack!) till den södra delen av halvön.
Det var väntat och viktigt. Inte minst för spelens säkerhet, i alla fall om man ska tro de som har insikt i konflikten och tror sig veta vad som sker i missilmannens eller Trumpens skallar.

Discovery markerade datumet med en pressträff på en centralt belägen teater i Stockholm. 
Vi skulle upp på en scen för ett gruppfoto och sedan var det mingel med det 30-talet journalister som var där.

Jag är världens sämsta minglare. Har alltid varit - kommer troligen alltid att vara. 
De få gånger jag hamnar på offentliga tillställningar brukar min strategi vara att greppa ett eller två glas mingeldricka, uppsöka en person jag känner (väl) för att sedan övertala vederbörande om att festens bästa plats är i lokalens mest avlägsna hörn. I bästa fall kan jag sedan tillbringa en längre tid av kvällen här. Antingen halvt dold bakom typ en plastpalm eller med ryggen mot eventet. Tills jag samlat nog med mod för att lämna tillställningen. 

Gårdagen var inget undantag. Problemet var att mingeldrickat var kaffe och plastträden stod på scenen, vilket skulle varit ett mycket märkligt gömställe. 
Jag satte mig istället vid ett bord och försökte se ut som en stol. Smälta in, liksom.
Tyvärr gick det dåligt. Plötsligt stod jag på scenen. Och trots att jag kämpade för min plats i periferin blev jag beordrad att söka mig mot mitten. 

Jag kan nu inte svara för vad som händer. När jag tänker tillbaka är det minnesluckor. Svart.
Men att döma av de bilder jag sett i efterhand så har jag kämpat hårt. 

 Bild 1: Den totala förvåningen. Jag representerar här alla människor som alldeles yrvakna konstaterar att det står en brunstig noshörning i sovrummet.

Bild 1: Den totala förvåningen. Jag representerar här alla människor som alldeles yrvakna konstaterar att det står en brunstig noshörning i sovrummet.

 Bild 2: Kampen. Jag är nu närmare mitten. Ramin och jag har bytt plats. Min uppsyn representerar alla människor  som någon gång försökt hålla tillbaka en kaskadkräkning samtidigt som de kämpat för att behålla 36 vindruvor i munnen. 

Bild 2: Kampen. Jag är nu närmare mitten. Ramin och jag har bytt plats. Min uppsyn representerar alla människor  som någon gång försökt hålla tillbaka en kaskadkräkning samtidigt som de kämpat för att behålla 36 vindruvor i munnen. 

 Bild 3: Lättnaden. Kaskadspyan är avklarad. Vindruvorna är ute. Nu infinner sig bara ett totalt lugn. Du vet, den där underbara harmonin när du sjunker långt in i dig själv. Snart är även fototillfället över. 

Bild 3: Lättnaden. Kaskadspyan är avklarad. Vindruvorna är ute. Nu infinner sig bara ett totalt lugn. Du vet, den där underbara harmonin när du sjunker långt in i dig själv. Snart är även fototillfället över. 

Nästa minne är att jag kommer ner från scenen. Det är nu minglet ska börja. Jag återgår till att imitera en stol.

Strategin höll nästan. Av det 30-tal journalister som var där var det en tidning som ville prata med mig.
Efter några artighetsfrågor kom reportern fram till det han hade fått i uppgift att fråga om: Petter Northug och Zlatan. Jag minns inte vad jag sade. Men säkert något som kan ge en smarrig och fin rubrik. 
Jag önskade att jag varit mer lik en stol.

I skrivande stund sitter jag på ett fik i centrala Stockholm och väntar på Expressenjournalisten Anna Friberg. Hon vill göra ett reportage. Oklart om vad. Förhoppningsvis mer om OS än om mig.
Vi stämde av som hastigast igår (hon var på teatertillställningen). Någon fotograf ska visst inte komma med, sade hon. 
Och det behövs ju inte - de fick ju fina bilder igår.