Dags att få bort friidrottens skadedjur

Var ett tag sedan. Roligt att se att ni hittar till bloggen ändå. Förvånansvärt många som tittar in dagligen, trots att jag inte uppdaterat. Det gillas. Lovar att försöka bli lite vassare på uppdateringar framöver.

Ska beta av lite uppdateringar om vad som hänt sedan senast längre ner, men först ska det handla om friidrott. 

***

Det var lite speciellt att kolla friidrott (Nordenkampen) i SVT nu, eftersom jag inte jobbar där längre. Är ju så van att höra Kajsas och Hinderbockens röster intill mig att jag kom på mig själv börja referera när de pratat klart.
Det var dock (dessbättre) övergående. Och Niklas Andersson (som verkar bli en permanent lösning efter mig) klarade sig utmärkt utan att mitt sufflerade. Han är en duktig kommentator, säker och påläst, och rattade sändningen alldeles föredömligt.
Keep it up, Niklas!

Nordenkampen är för övrigt en trevlig tillställning. Jag kommenterade den i fjol när tävlingen avgjordes i Växjö. Jag minns Sofie Skoogs fina hoppning, Susanna Kallurs comeback i internationella sammanhang och Lovisa Lindhs fina löpning.
Men minns också att jag redan då tyckte att det är ett jäkla otyg med harar på medel- och långdistansloppen.

I helgen var det dags igen. Denna gång gick tävlingen i finska Tammerfors, vilket underströk vansinnet med harar i en landskamp. I Tammerfors har man nämligen en rundbana på 300 meter. Utan doserade kurvor. Förutsättningarna blir då helt annorlunda jämfört med normala inomhusanläggningar (200 meter rundbana och doserade kurvor). Detta i sin tur medförde att eventuella rekord och klarade kvalgränser (i första hand till kommande inomhus-EM) inte räknas. 

Jag kan förstå att man som löpare önskar farthållning för att i en bra tävling klara en kvalgräns. De flesta svenska löpare tävlar ganska sällan mot internationellt motstånd under en innesäsong. 
Men att förstöra en landskamp med harar när tiderna inte ens räknas är ju inget annat än vansinne.
Varför? För vem? 
Någon har haft genuin otur när hen tänkt.

Landskamper i friidrott är något ovanligt. I Norden har vi en unik tradition med dessa matcher mellan länder. Det finns en poäng att bevara och värna om det. 

Jag är också fullt medveten om att friidrott delvis handlar om en jakt på personliga rekord. Chansen att slå dessa (eller andra rekord) ökar ibland med farthållning. Och friidrott (utanför mästerskapen) handlar oftast om tillrättalagda galor, där fokus i löpgrenarna ofta ska vara någon rekordjakt. Inte sällan ett "världsrekordförsök", uttalat av en aktiv efter samråd med (betalande?) arrangörer. 
Världsrekordjakt. Sånt säljer nog.

Nästan alltid slutar det med ett antiklimax, eftersom förväntningarna är skyhöga och frekvensen på slagna rekord mycket låg. Ett effektivt sätt att på sikt skjuta sig själv i foten av företrädare för en idrott som över tid tappat publik - både på arenorna och framför tv:n. 

Här spelar såklart många faktorer in: dopning, alltför tillrättalagda tävlingar, konkurrens från annat mm.. Men att som galaarrangör inte försöka förändra ett förlorande koncept är, för att använda ett milt ord, förvånande.
Kanske för att rättighetspengarna fortsätter stiga? Om det är så, så spricker den bubblan för friidrotten inom en snar framtid - tro mig.

 Haren får gärna finnas kvar. Men den hör hemma i naturen och bör portas från alla typer av allvädersbanor från och med nyss. 

Haren får gärna finnas kvar. Men den hör hemma i naturen och bör portas från alla typer av allvädersbanor från och med nyss. 

Problemet med harar (förutom att det i sig är jävligt konstigt att man får starta i ett lopp man inte har ambitionen att fullfölja) är dels att de ofta leder till antiklimax i tävlingarna (stora förhoppningar byggs upp, som 499 av 500 gånger faller platt redan efter ett varv eller två). Dels för att det främjar en osund jakt på världsrekord, vilket i sin tur driver på dopningsproblematiken.

Friidrotten är skitigare än de flesta idrotter när det kommer till dopning. Beslutsfattarna borde jobba för att komma bort från rekordhetsen och fokusera mer på kampen man vs man, kvinna vs kvinna, istället för att uppmuntra rekordjakt. Det löser såklart inte det utbredda problemet med fusk, men det skulle i alla fall ta bort visst fokus från jakten på att ständigt försöka överträffa mer eller mindre "omänskliga" rekord.

Och om man nu tillåter harar. Varför inte löpa linan fullt ut och låta en ny hare ta över när de som startade inte orkar längre. Någon skulle ju kunna kliva på med tre varv kvar, eller starta och gå första minuterna för att sedan dra järnet på slutet. Behovet borde ju vara minst lika stort de sista varven? Allt för rekorden!

Nej tack. Jag tycker tvärtom: sluta med harar i vanliga galor också. Det är ett satans påfund som jag undrar om någon egentligen är intresserad av, utom möjligen det fåtal löpare vars chanser att vinna ökar i tillrättalagda lopp (och som dessutom har möjligheten att casha in storkovan av sponsorer och arrangörer de (ytterst få) gånger det väl slås rekord).

För egen del tycker jag loppen blir mycket intressantare om löparen får lägga upp sin egen taktik och försöka avgöra loppen efter bästa förmåga. Som i mästerskapen. 
I friidrott är det mindre fördel att ligga i rygg än i exempelvis cykel eller skidåkning. Mycket talar för att den tidsmässigt starkaste löparen har en god chans att avgöra ändå, om hen disponerar sitt lopp rätt. David Rudishas sololöpning och världsrekordslakt på 800 meter i London-OS är ett lysande exempel. 
Men en friidrottsvärld utan harar skulle (förmodligen) också innebära att vi oftare får olika segrare på löpningarna i exempelvis Diamond League eller andra galor.
Vad gör det? Är inte det bara roligare om fler kan vinna? Variation, liksom. Mindre förutsägbart. 

Men i Tammerfors genomfördes alltså nu åter en landskamp med harar. Denna gång trots att effekten av deras arbete i ett större sammanhang var verkningslös. Det väckte mest frågor hos oss som tittade på. Varför ska en svenska tillåtas dra fram de tidsmässigt bästa svenskorna på 3000 meter (ja, det blev dubbelseger)?  
Nordenkampen har ingen given plats i svenska tv-tablåer. Tvärtom, den hänger på gärdesgården. Jag tror att den enda garanten för landskampens överlevnad på sikt är att den tillåts vara just en traditionell landskamp och inte någon slags svårbegriplig hybrid.

Harar kommer fortsätta jaga runt banorna på stora tävlingar. Men landskamper bör nog framöver försöka fokusera rätt saker: kampen mellan länder; löpare mot löpare, poäng och placeringar.
Gör om. Gör rätt.

***

Vad mer? 
Tja, inte mycket har hänt sedan senast. Handbolls-VM tog slut. Frankrike vann på hemmaplan. Folk var glada, åt grodor och dansade i ring. Jag gjorde några intervjuer med glada fransoser. Ingen sändes. Men en deppig norrman fick vi ut. Gott så. Nu, med lite distans, är han säkert gladare, för det Norge gjorde i Frankrike-VM var stort och häftigt. 

För övrigt anser jag att handbollsmästerskap är för långa. Tre veckor liksom? Det är fem dagar längre än i början när man spelade med samma format och antal nationer.
Gissar att det är pengar som styr, men ändå. Kom igen.  

 Övervägande delen av Discoverys ystra gäng på plats i Paris efter avslutat handbollsmästerskap.  Kommentator Jarelind intar i vanlig ordning en något tillbakadragen position. Redaktör Colliander (längst bak till höger) är alltså mannen som aldrig i hela sitt liv ätit ägg (varken av medicinska eller religiösa skäl - han bara hatar ägg). Respekt. 

Övervägande delen av Discoverys ystra gäng på plats i Paris efter avslutat handbollsmästerskap. 
Kommentator Jarelind intar i vanlig ordning en något tillbakadragen position. Redaktör Colliander (längst bak till höger) är alltså mannen som aldrig i hela sitt liv ätit ägg (varken av medicinska eller religiösa skäl - han bara hatar ägg). Respekt. 

***

Jag har varit i New York också (lite Manhattan-bilder längst ner i posten). Jobbat lite. Eller snarare ganska intensivt. De tre dagarna i staterna innehöll förutom ett antal intervjuer på Manhattan även en tur och retur-resa med bil till Vermont. 
Det blev en spännande sista dag. Körde 39 mil i genuin snöstorm - med sommardäck. Sånt är normalt i amerikansk hyrbilsvärld (i alla fall om man hyr i New York), men fortfarande vanskligt. Det hade snöat närmare en halvmeter under natten (från att ha varit vårfeeling och 17 grader dagen före). 18 inches enligt lokala tv:n. Tror det är runt 45 cm. Nysnö.

Det var minst sagt kämpigt att beta av bergsvägarna (ca 35 km) upp till orten där vi skulle göra vår sista intervju. Den kändes verkligen som att det skulle bli den sista). 
Nerfärden var inte mycket bekvämare. Lite som rodel. 
Som tur är kan amerikanerna sina plogmaskiner. De är förjäkla snabba. Och de dryga fyra timmarna ner till Newark gick faktiskt helt okej (och långsamt), även om det snöade hela vägen. Vi passerade åtminstone fem olyckor där bilar glidit av vägen just innan vi kom dit.
Som tur var gick det bra. I alla fall för oss. 

 Problem redan i Vermont. En lastbil har kört av vägen, men tack och lov precis lyckats undvika att köra ner i diket. Annars hade det slutat illa. 

Problem redan i Vermont. En lastbil har kört av vägen, men tack och lov precis lyckats undvika att köra ner i diket. Annars hade det slutat illa. 

 Times square, New York. Och jag. 

Times square, New York. Och jag. 

 Jetlag morning walk. 

Jetlag morning walk. 

 HCHF. Hör landet till. 

HCHF. Hör landet till. 

 Empire State Building. 

Empire State Building. 

 Älskar NYC, som att gå runt i en film. Älskar dock inte Trump. Gott att han flyttat (åtminstone delvis) till Washington, även om det inte löser problemet. 

Älskar NYC, som att gå runt i en film. Älskar dock inte Trump. Gott att han flyttat (åtminstone delvis) till Washington, även om det inte löser problemet. 

 Flatiron building (med filter).

Flatiron building (med filter).

***

Vad jag tycker om Therese Johaugs dom?
Hela härvan har jag redogjort för tidigare. Själva domen är rimlig och den bör kanske Johaug vara nöjd med (även om hon själv anser sig oskyldig och tycker att hon borde frias helt)? Hon hade kunnat få en hårdare dom, och jag hade inte haft några synpunkter på det i så fall. Det är inte så att jag tyckt synd om henne om hon missat OS. Straffsatsen har ett spann och hon dömdes förhållandevis milt, eftersom man tror på hennes version.
Nu kommer hon tillbaka till världscupen nästa vinter, i god tid till OS. Om det sedan blir den slutgiltiga domen återstår att se.

***

Slutligen: på Twitter kom förslaget att en kanske ska ha ett separat mästerskap bara för harar. Och varför inte. Tävlingar finns ju redan för hund och häst. Ser framför mig riktigt mustiga tillställningar. Allt intressant händer vid starten och målgången blir totalt ointressant, eftersom ingen skulle fullfölja.
Frågan är bara hur man kvalar? Anyway. Jag kommenterar gärna. Kan bli roligt.