Konsten att förebygga både dopning och ryggskador

Here we go again. På allmän (nåja) begäran. 

Fredag. 24 grader varmt ute. Här hade jag tänkt slå iväg årets första golfbollar, nu när jag äntligen hade en dag utan föreläsningar eller inspelningar. Och då sätter ryggjäveln stopp.
Patetiskt.
Fiasko.
Gissar att alla timmar i en flygplansstol tagit ut sin rätt. Igen. 
Well, tillbaka till rehab. Story of my life.

På tal om det inser jag att jag måste köpa ett träningskort. Har väntat länge på att ryktet ska infrias - att ett gym ska öppna bara en uppförsbacke från huset. Men det dröjer.
Jag får ta tag i det där.
Nån som har koll på bästa gymmen i Nacka? Preferens: hellre lugn och ro än testosteronosande skrikstämning. Mer rehab än bygg. Tips någon?

*** 

Vad som hänt sedan senast (var ju längesedan jag uppdaterade)? Tja, jobb, jobb, jobb, jobb.
Sålde jag inte in det här nya livet till mig själv och min familj med att jag skulle gå ner i arbetstid? Resa mindre?
Jävlar vad fel det blev.

Hittills i år har jag varit på arbetsresa i USA (två gånger), Norge (två gånger), Finland, Kroatien, England, Nederländerna, Frankrike (två gånger varav första gången i tre veckor), Grekland och Tyskland.
Nästa vecka bär det av till USA och Kanada.
Sedan Tyskland (igen) och Polen (U21 EM)
Också det någon form av fiasko, även om det såklart är kul och resultatet (en massa program som ska sändas i samband med OS nästa år) förhoppningsvis blir bra. Men det har varit mycket. 

Därutöver föreläser jag tillsammans med folkhälsogurun Johan Öhman. Det är stimulerande och ger mycket tillbaks. Vi har satt ihop en föreläsning (se nedan) som främst vänder sig till idrotten, personer i kommun/landsting som jobbar drogförebyggande samt till alla som vistas i gymmiljöer. Det handlar om antidopning, kroppsideal, utseendefixering, kosttillskott, gråzoner mm.
Jag pratar främst om problemen kopplade till idrotten, medan Johan huvudsakligen riktar in sig på samhällsproblemet dopning (vilket ju tyvärr är stort).

Jag säger inte att alla idrottsorganisationer eller gym borde anlita oss. Däremot tycker jag det anstår varje seriöst idrottsförbund, klubb, kommun eller gym att ta problemet med dopning på allvar och verkligen initiera en konstruktiv diskussion; inte bara peka på vad som är förbjudet och säga aja baja.
Är allt som är tillåtet verkligen okej? Var drar vi gränsen mellan gråzon och fusk?  

Media rapporterar ofta om dopning kopplat till sport, men dopning utanför idrotten är ett mycket större, men tyvärr ett sällan diskuterat problem. Idrott och samhälle går hand i hand, och mot den bakgrunden har vi satt ihop vår föreläsning. 

Mörkertalet är stort; enligt forskare kan det finnas uppemot 100 000 steroidanvändare i landet, vilket gör det till ett av våra största missbruksproblem. Och eftersom psykiska och psykosociala bieffekter är väl så vanliga som rent fysiska, så blir antalet drabbade långt många fler än bara missbrukarna själva.
Depressioner, självmordstankar och våld i nära relation är vardag för många som lever med dopningsmissbrukare. Dessutom kan dopning vara en inkörsport till kriminella miljöer. 
Allt detta måste vi prata mera om!  

jonasochjohan.jpg

I vår har Johan och jag föreläst från Luleå i norr till Kalmar i söder. Mottagandet har varit jättebra och vi känner att vi verkligen pratar om något viktigt; som betyder något för människor. Att vi gör skillnad, om så bara för en enda individ, känns stimulerande.   

Den 29:e maj avslutar vi vårens föreläsningar i Växjö (välkomna!), men vi tar nya tag i september i bland annat Gävle och Kungsbacka.

Till hösten ser jag även fram emot att ligga under en filt, dricka konstiga österländska teer och lyssna på valsång.
Och så ska jag testa yoga. Min fru är ju helt hooked och har tjatat länge nog.
Jag hyser egentligen ingen aversion. Tvärtom- tror det är skitbra. Det är bara det att om man ibland knappt kommer ur sängen på morgonen för att kroppen gör så satans ont, så har jag svårt att se mig själv i en mer avancerad position än stående, raklång.
Möjligen liggande. Raklång.
Jag ska prova, men någonting säger mig att det närmaste yoga jag kommer på sikt är yoghurt.

yoga.jpg

***

I helgen är det Riksidrottsmöte i min gamla hemstad Karlstad. I den bästa av världar röstar mötet för Friidrottsförbundets motion om en fristående nationell antidopnings-organisation (NADO). Förslaget har funnits länge och borde klubbats igenom för en eon sedan.
Tyvärr verkar många specialförbund/Riksidrottsstyrelsen vara emot förslaget. 
I mina ögon är det obegripligt. 

Jag betvivlar inte att verksamheten fungerar i Sverige, men det handlar trovärdighet - både inåt och utåt. 
Sverige var länge ett föregångsland i dessa frågor, med Arne Ljungqvist som en rättskaffens riddare i blank rustning på krigsstigen mot det utbredda fusket.
Jag har svårt att se att det är möjligt att fortsätta med en hög svansföring eller kritisera andra nationer om man inte själv föregår med gott exempel.
I Sverige är det idrotten som granskar idrotten. Och sedan dömer.
Självklart kan man kritisera det.

Wada har tidigare gett Sverige (och några andra länder) dispens för den rådande organisationen, men hur länge har man tålamod med undantagen? Det har även funnits kritik från Wada.
Risken finns att Sverige, om man inte i framtiden lever upp till Wadakoden, till exempel blir av med sitt Wada-ackrediterade dopningslaboratorium. Enligt Ljungqvist själv riskerar vi bli en B-nation på området. Vilka signaler sänder det?

Motståndarna menar att det dels är en kostnadsfråga, dels att antidopningsarbetet fungerar bra idag.
Det är möjligt att det fungerar bra, men med ett fristående NADO skulle det kunna fungera bättre, eftersom man även kan jobba för att stävja dopningen som samhällsproblem, och inte bara jobba för frågan inom idrotten. Ett fristående NADA, så som jag vill se det, ligger inte bara i idrottens intresse - utan i samhällets.
Här finns stora möjligheter. Och att låta det bli en ekonomisk fråga känns kortsiktigt och fel. 
Och i slutändan kanske man måste ställa frågan - vilket pris har trovärdighet? Folkhälsa? 

***

Vad mer att berätta? Njae, inte mycket. Jag bloggar ju en del på Bauhausgalans hemsida, vilket är kul. Det är ett sätt att hålla kontakten med friidrotten och skriva om den idrott som ligger mig närmast om hjärtat. Har även producerat en del film åt en del företag, vilket är roligt.
En fördel med bytet från SVT till ett friare konsultliv är att variationen blivit större. Och tack och lov - än så länge har jag i stort sett bara kunnat hoppa på jobb jag tycker är kul och ger mig något tillbaka.

Det finns lite nyheter att berätta så småningom. Men det tar vi senare.
Sätter punkt här. Vill ut och ta en promenad i skogen. Obanad terräng lär vara bra för ryggen.
Om inte annat  - för själen.

Ha en underbar helg allihop!