Tillbaka och tuggade - samt en reflexion om en missnöjd norska

Var i Göteborg häromdagen och jobbade en kväll. Ett avbrott i semestern för att vara arenaspeaker på en GP-tävling i friidrott.
Snorförkyld och med en svag röst gjorde jag mitt bästa. Det var kul. Och faktiskt så allt började en gång i tiden.

När jag var 13 eller 14 eller så kastades jag in på någon ungdomstävling hemma i Karlstad. Om det var Våxnäshallen eller Tingvalla IP minns jag inte; inte heller exakt hur det gick till, men jag gissar att Stefan Olsson som var landets mest frekventa friidrottsspeaker på den tiden (sedermera förbundskapten och numer generalsekreterare i Friidrottsförbundet) hade fått förhinder av något slag.
Jag antar också att jag själv ville och att jag tyckte att det var kul, eftersom jag fortsatte.

Jag harvade på, tog smulorna som blev över när de större elefanterna dansat klart (så är nog inte ordspråket, men ni hajar). Jag fick haka på Stefan till inne-SM i Borlänge (vill minnas att jag kommenterade Ungdoms-SM).
Det jag säkert minns från den helgen i Dalarna var att Susanna Kallur var med. Hon borde ha varit 15 år då och hon hoppade höjd och sprang 60 meter. Vill minnas att hon hade ungefär lika bra koll på startblocken som den gamle kenyanske häcklöparen Erick Keter hade vid VM 1991 i Tokyo, det vill säga noll, eller strax därunder.
Kallur gjorde som Keter. Satte blocken parallellt, helt lodräta.
Att hon kom iväg och kunde springa var ett under, men när hon väl fick upp farten kunde alla se att här fanns något.

 Comeback i speakerbåset. Tillsammans med den stabile Ola Jodal rattade jag Göteborg Friidrotts GP på Slottskogsvallen. Nästa gång blir det Tingvalla IP i Karlstad den 25:e juli. Foto: @linpolino

Comeback i speakerbåset. Tillsammans med den stabile Ola Jodal rattade jag Göteborg Friidrotts GP på Slottskogsvallen. Nästa gång blir det Tingvalla IP i Karlstad den 25:e juli. Foto: @linpolino

 

Det är det som är tjusningen med att vara speaker. Man kommer nära idrottarna i skikten under de redan etablerade. Alla stjärnor börjar någonstans.
Men det är annorlunda än att referera i TV. Som speaker måste du ha en dialog med publiken på ett helt annat sätt. Det är inte TV-bilden som styr utan snarare du själv som avgör vart publikens intresse ska riktas.
Jag kände mig en smula ringrostig, men kul var det.

Vad det blir av speakeriet denna gång återstår att se. Klart är att jag får en chans till: GP-galan i i min hemstad Karlstad den 25 juli. Det blir den riktiga cirkelslutaren för min del. Kanske borde jag pensionera mig sen.

***

En av snackisarna efter GP-tävlingen på Slottskogsvallen var norska häckstjärnan Isabelle Pedersens missnöje med hur det går till när sprintlopp skjuts iväg i Sverige.
Diskussionen är inte ny, och att utländska löpare reagerar är inte förvånande.
Det var mer förvånande att Pedersen var den som röt till.

Efter att ha satt personbästa hemma på Bislett med 12,75 (trea) så kom norskan nu till Göteborg som favorit. Men det gick dåligt i Göteborg. Igen. Pedersen missade i starten och kom aldrig in i loppet. Tiden blev, för henne, högst mediokra 13,20.

Nu var det, enligt Pedersen, inte hennes eget fel att det gick dåligt - utan den svenska startfunktionären som höll fältet för länge. Den frispråkige Pedersen rasade.
Att tävla i Sverige var, enligt henne, "ett helvete".

Att svenska startrar väntar länge med skotten är ingen nyhet. Det blev mästerskapets snackis redan under VM i Göteborg 1995, och inte ens då var det en nyhet.
Det borde verkligen inte kommit som en överraskning för Isabelle Pedersen, som, trots sin aversion, tävlat frekvent i Sverige senaste fem åren: Karlstad, Stockholm, Göteborg, Sundsvall ...
Hon om någon borde veta vad som gäller.

I Sverige är friidrottsfunktionärer på den här nivån synnerligen välutbildade. De följer regelboken. Jag har ibland tyckt att det funnits startrar som medvetet hållit inne med skottet en extra tiondel för att markera mot utländska kollegor, men så var det inte i tisdags.
Jag har sett häckloppet på Slottskogsvallen flera gånger och kan inte tycka att det finns något som helst att klaga på.

En av de stora gåtorna blir att försöka förstå varför Pedersen väljer att tävla i Sverige. Inne-EM i Göteborg och Diamond League-galan i Stockholm förstår jag att hon springer, men varför kuska runt på galor i Karlstad, Göteborg och Sundsvall om det nu är ett sånt "helvete", och om en inte ges en ärlig chans att prestera?
En golfare skulle aldrig åka till en bana hen visste inte passade det egna spelet.
Att längdskidåkare avstår vissa banor som inte är optimala händer då och då.

Personligen tycker jag att det är bra att startrar håller fälten längre än vad som är praxis internationellt. Och det av två anledningar:

Dels är det bra att regelboken följs. Efter "färdiga" ska den som skjuter iväg fältet visuellt säkerställa att alla löpare ligger stilla, vilket givetvis tar någon sekund att göra. Att skjuta iväg fältet några tiondelar efter "färdiga"-kommandot är vanligt, men då förlorar ju starten sin charm och betydelse.
Grejen är ju den, och detta är min andra anledning, att reaktionen ska vara en vital del av ett sprintlopp. Loppet startar när löparna reagerar på skottet, inte som ett förlängt "färdiga"-kommando.
Att vara en bra sprinter ska vara att vara reaktionssnabb. Ett hundrameterslopp ska kunna avgöras i starten likväl som i en fällning på mållinjen. Startens betydelse ska vara viktig - det ska vara några kittlande tiondelar innan skottet smäller.
En bra sprinter kan hantera starten.
En bra starter kan hantera fältet med löpare. Hen ser till att det finns ett lugn innan allt adrenalin släpps lös; att ingen rycker och lurar iväg någon annan. 
Det är ett samspel.

Det jag önskar är att det fanns en större samsyn på hur man skjuter iväg ett fält. Att skillnaden mellan svensk och andra länders praxis inte vore lika stor. Men om man nu tänker sig en kompromiss, så skulle jag hellre se att internationella startrar närmade sig svenska mer än tvärt om.