Måste man alltid göra sitt bästa?

Jag har äntligen fått byta rum!
Det har varit en fight, för hotellet har varit fullbokat. Men nu är det löst.
Blodet tinar i mina ådror.
Fingrarna kan återigen röra sig över tangenterna. Jag kan återigen (försöka) le. 

Saken är den att mitt förra rum var alldeles förnämligt - den första veckan. Men exakt sju dagar efter incheckning slutade värmen att fungera.
Det blev med andra ord kylslaget. Sporadiska mätningar gjorde gällande att lufttemperaturen i runda slängar var densamma som utomhustemperaturen. 
Kölden gick genom ben och märg. 

Jag lovades ett nytt rum omgående, men det slutade med att jag fick ett extra täcke.
Dag två lovades jag ett nytt rum, men erbjöds slutligen en kupévärmare.

Men på morgonen dag tre fick jag så plötsligt välja på två(!) nya rum.
Oklart vilket av dem som var bäst.
Så fort värmen slog emot mig när jag öppnade dörren till det första rummet kände jag omedelbart att jag kommit hem.

 Lyckan när jag i min sovklädsel kom in i ett nytt rum och fick stifta bekantskap med en fungerande termostat. 

Lyckan när jag i min sovklädsel kom in i ett nytt rum och fick stifta bekantskap med en fungerande termostat. 

Vad som kommer hända med mitt förra rum är oklart. Ryktet säger att #520 kommer utgöra acklimatiseringszon för kommande franska polarexpeditioner. 

***

Ska Sveriges lyckosamma ökenvandring fortsätta i dag mot Egypten?
Jag hoppas det. Men det är inte alla som tycker att det är en bra idé.
Här och var hör jag folk antyda och diskutera huruvida en förlust kan vara en större seger än en vinst.

Det är inte så krångligt som det låter: det handlar för Sveriges del om att få en enklare väg längre fram i mästerskapet.
Blir Sverige tvåa i Gruppen väntar sannolikt Ungern i åttondelen, och sedan (vid vinst) storfavoriten Frankrike i kvarten.
En tredjeplats i gruppen skulle ge tuffa men kanske inte omöjliga Kroatien/Tyskland i åttondelen, och sedan möjligen en "enklare" kvartsfinal.  

Själv tror jag inte det här svenska laget, som ju visar härlig potential i VM, inte tänker i termer av att lägga sig eller lufta bänken. De vill vinna varje match. 

Stämmer det så delar de min uppfattning om att det är det bästa för detta laget.
Jag tror nämligen att det finns allt att vinna på att spela samman detta "nya" lag, skapa positiva vibbar, få erfarenheter och hitta nycklar och självförtroende för att få ut max.
En vinst kan knappast vara negativ för det här laget.

Dessutom: Kroater och tyskar skojar man inte bort på en handbollsplan.
Inte spanjorer heller.

Det är ju heller inte säkert att Sverige verkligen vinner, bara för att spelarna vill. Egypten är bra - slog Sverige i OS senast till exempel. Och Egypten har också en andraplats att spela för.  Eller en tredjeplats att förlora sig till. 

Men att snacket om "läggmatch" kommit upp är inget konstigt. Och diskussionen är högintressant, om vi lyfter blicken och struntar i matchen mellan Sverige och Egypten.
Det är ju nämligen - även här - en gråzon. 
Vem gör sitt bästa och vem gör det inte?

Enligt idrottens etiska riktlinjer om fair play och i den olympiska eden framgår att idrottaren i varje läge är skyldig att göra sitt bästa, av respekt för idrotten och medtävlaren.

Men varför ska man eftersträva att göra sitt bästa om det inte gynnar en?

När Tre Kronor förlorade i gruppspelet mot Slovakien i OS 2006 innebar det att man slapp både Kanada och Ryssland, och istället fick Schweiz i kvarten.
Givetvis snackades det om läggmatch. Förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson antydde till och med inför matchen att det smartaste kanske inte var att vinna mot Slovakien.
Sverige vann heller. Den sömniga tillställningen slutade 0-3. 
I efterhand har det kommit fram olika versioner om hur intresserade spelarna verkligen var att vinna matchen

Exemplen kan göras många när den hundraprocentiga ambitionen att verkligen vinna eller ge allt inte finns. 
Det är inget konstigt. Oftast är det ju ett resultat av hur en tävling är uppbyggd, eller ett bevis för en idrottares möjlighet att själv styra och kontrollera skeenden.

Dagligen stöter vi på idrottare som inte gör sitt bästa i alla lägen. 
Löpare som slår av på takten.
Sprintskidåkare som släpper förbi en konkurrent på ett upplopp för att hamna i en bättre semifinal.
Konditionsidrottare som aldrig hjälper till med farthållning.  
Ett fotbollslag som passar runt bollen för att få tiden att gå.

Sedan kan man ju vinna eller förlora olika snyggt.

Så sent som under OS i London 2012 var det åtminstone två omdiskuterade fall där idrottare diskades eller utreddes för regelbrott till följd av att de inte gjort sitt bästa.
Dels när den algeriske löparen Taoufik Makhloufi klev av 800 metersloppet efter ett halvt varv för att spara krafterna till finalen på 1500 meter (som han vann dagen efter, men först efter att han skaffat ett läkarintyg på en "knäskada").
Dels under de parodiska scener som utspelades på badmintonplanen när inget av dubbelparen ville vinna. 
Det slutade med att alla diskades. 

Jag skulle kunna göra listan hundra punkter lång i denna spännande gråzon. 
Det handlar inte så mycket om att inte göra sitt bästa, som om att göra det bästa utifrån ett givet läge.

Och vad som verkligen är att göra sitt bästa kan man diskutera. Det borde rimligen vara slutresultatet som räknas. Det vore ju konstigt om det värderas högre att göra sitt bästa i alla lägen och sluta sjua, än att agera smart och sluta trea.

Handlar det inte snarare om att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas? Och pratar vi om elitidrott måste ju målet vara att vinna.

Det är inte "fair play" att dra om man är en spurtspecialist. Det är vansinne.
Och det finns inga regler emot det heller, lika lite som det är ett regelbrott när Usain Bolt joggar sista 50 meterna i ett försöksheat på 200 meter.
Han vore en tomte om han inte hushåll med sina krafter till de lopp som verkligen gäller något.

Äpplen och päron? Möjligen. 
Gråzoner? Absolut.  
Spännande att diskutera? Mycket. 

I badminton var hursomhelst inte okej att agera smart.
Kanske för att det inte sköttes tillräckligt snyggt? Det fanns ingen bänk att byta in. Inga reserver att lufta.
I ishockey var det med viss tvekan okej. Tre Kronor fick ju behålla sitt OS-guld, men frågan om det var rätt eller inte diskuterades av IOK. 

I handbollen slipper vi diskussionen. I alla fall ikväll.
För nu har både förbundskapten och spelare slagit fast att det bara är seger som gäller.